DUA LIPA, Future Nostalgia (Warner Music)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Dua Lipas väg mot stjärnorna kan skrivas som en modern solskenshistoria; familjens flykt från den krigshärjade Kosovo på nittiotalet, födsel och uppväxt i välbekant utanförskap i London, postande av YouTube-klipp Justin Bieberstyle som fjortonåring, värdinnejobb för att försörja sig, lite modellande och till slut ett managementkontrakt som gav henne chansen att fokusera på musiken 2013. Då var hon arton.

Ynglade av sig priser

Sedan vet vi ju hur det gick; den självbetitlade debuten sålde i fyra miljoner exemplar och ynglade av sig en hel radda dängor, däribland Englandsettan/USA-topp-tio-hiten New Rules. Samt icke minst en hel radda priser, inklusive tre Brit Awards, två Grammy Awards och två MTV Europe Music Awards.

Men fortsättning följer som det heter, men den är oförutsägbar. För som alla vet är popvärlden grym. Dagens ”flavour of the day” blir snabbt gårdagens i en värld där ombytligheten ofta tangerar den frekvens som gäller för att byta kalsonger.

Med ytterligare mognad och en ny dos självförtroende

Fast om vi nu ska prata i kvalitetstermer får jag nog säga att Future Nostalgia lagt ribban högt. Skulle till och med vilja hävda att denna sångsamling överträffar den för all del långt ifrån oävna debuten. Det är möjligt att inte alla håller med, men överlag ter sig låtmaterialet överraskande starkt den här gången. Jag får intrycket av att fröken Lipa gått in i ett nytt karriärkapitel med såväl ytterligare mognad på pluskontot som en uppenbar dos adderat självförtroende.

Ett smörgåsbord av smakliga popmaränger

Struntprat, muttrar kanske en del. Men Jag vet vad jag talar om. Bevistade och skrev om hennes Köpenhamnskonsert i november 2017, och då gav hon mest intrycket av att vara en oslipad diamant. En lovande sådan. Utan tvekan var det så, men de oslipade kvaliteterna var samtidigt uppenbara. Fast att döma av Future Nostalgia har tjugofyraåringen växt med uppgiften sedan dess. Det här är nämligen en skapelse som innehåller ett helt smörgåsbord smakliga popmaränger, och titeln ljuger knappast. För den framtidsnostalgiska etiketten är onekligen passande. Lipa har blickat bakåt, men hon har gjort det utan ett ignorera framtiden. Mitt i alltihopa har det hela ändå en modern touch.

Associationer till Shalamar och The Whispers

Fast nostalgi är förstås lösenordet. Refrängen i titelspåret får mig till exempel att associera till sena sjuttio- och tidiga åttiotalet och akter som DeBarge, Dynasty och Shalamar. När man sedan dessutom garnerar med lite pratsjungande i intro och mellanspel vandrar tankarna till till saligen avsomnade kvinnliga hip hop-trion Salt-N-Pepa i softad form. Sjuttiotalsfeelingen förtydligas sedan i Levitating. Tänk sådant som The Whispers och McFadden & Whitehead, så blir saken bilden av detta fullständig.

En inte alls ohelig allians

För övrigt är jag rätt säker på att Kylie Minogue gärna tagit hand om Love Again och gjort den på sitt sätt. Vi talar riktigt skön taktfast poppastej som dessutom har lånet av introt till Verves Bittersweet Symphony på pluskontot.

Sedan verkar Lipa onekligen ha sneglat både på åttiotalets syntvåg, typ Human League och klassisk disko samtidigt vid tillkomsten av Physical. Fast bortsett från det, en inte alls ohelig allians och tillika oemotståndligt catchy är det här hur som helst.

Sjunger om sin rädsla för övergrepp

Slutligen kommer faktiskt två av de allra bästa sångerna lagom till att albumet håller på att nå sin ände. Den ena är en gungande glad och frispråkigt gladlynt skapelse betitlad Good In Bed.

Närmare förklaring överflödig, tycker jag nog. En helt annan stämning bjuds man på i Boys Will Be Boys. Här sjunger Lipa om sin rädsla för övergrepp. Om att dölja kroppen, släta över och skratta bort i hotfulla situationer. Allt för att klara sig undan eftersom ingen man kommer att hjälpa henne om det går illa. För som hon sjunger i refrängen; ”Boys will be boys, but girls will be women”. På det hela taget är detta kanske albumets starkaste spår, men det är inte bara för den rymmer ett viktigt statement, utan också för att det är en så stark sång. Tänk i termerna singer songwriting med ungdomligt kvinnlig popsensibilitet, så förstår ni säkert vad som avses.

Skriven 2020-05-18