Klicka på bilden, för att se hela bilden
När jag backar bandet till förra århundradet är det främst ett år, 1967 som konserverat sig i minnenas arkiv. Dels rullade vi över våra fordon till höger sida och så skrev jag min första filmrecension i Skånska Dagbladet tillika på samma dag. Det som mest förgyller min dag är emellertid att det året landade jag på JFK Airport för första gången. Det skulle framledes bli fem, sex veckor varje år fram till 1981 med undantag för 1970 då jag var uppe i Hässleholm och lekte krig. Det skulle bli mycket film och musik genom åren eftersom jag mestadels befann mig i Hollywood, Nashville och Las Vegas.
Jag skall i tre krönikor här i JPS Medias spalter krypa in i en tidsmaskin och försöka visualisera bilden av en tid som aldrig mer återkommer. Det var en tid som formades av protestmusik, Vietnam, Muhammad Ali och Hollywoods gamla hjältar, nu åldrande men tack och lov fortfarande aktiva.
Många foton har tyvärr försvunnit i Skånskans bildarkiv med åren, och jag har aldrig fört dagbok över årtal så jag tillåter mig röra mig fritt mellan 1967 och 1981 utan att rita in ett visst årtal i sten. Jag hade turen att resa över när många svenskar var aktiva inom film och musik på olika nivåer och därför öppnades många dörrar lättare än i dag.
Bröderna Unger – från Karl Gerhard till Hollywood
Här är namn som ständigt återkommer i olika sammanhang. Alf Robertson som hade flyttat till Nashville med sin flickvän 1973, bröderna Bertil och Gustaf Unger som här hemma dansat i Karl Gerhards revy, men flyttat till Hollywood. Bertil var högsta hönset The World Press och skrev krönikor i all världens tidningar och Gustaf var producent. Ni som sett Rymdinvasion i Lappland har avnjutit hans talanger. Anders Andelius som brukade kallas Sveriges Mickey Rooney och så har vi naturligtvis Gunnar Hellström och Alf Kjellin som ständigt jobbade med någon tv-serie, så det var svängdörrar på NBC.
Burt Reynolds, ”a cool cat”
Det här krönikan skall handla om film, och där var det svårt att pricka in en dag där man inte jobbade i studion och var ute på fältet. När Bertil Unger berättade att han och Gustaf skulle spela tyska producenter i Peter Bogdanovich nya komedi Nä, nu blommar det (Nickelodeon) var jag välkommen ut och kunde då få en pratstund med Burt Reynolds, Ryan O’Neal med dotter Tatum också, Brian Keith fick jag på köpet och Reynolds var som väntat “a cool cat”, Keith en miniatyr-Wayne medan jag förbigår familjen O’Neal med tystnad.
Svävade på moln efter grönt ljus till Stoppa pressarna
Jag noterade också tidigt att avstånd här verkligen var avstånd och först nu förstod jag varför man inte klarade sig utan bil i det stora landet i väster.Man fick vika en dag åt avsett projekt. Eftersom jag alltid varit fan av Billy Wilder, Walter Matthau och Carrol Burnett svävade jag på moln när jag fick grönt ljus för ett besök på inspelningen av Stoppa pressarna (The Front Page),det vill säga nyinspelningen av Det ligger i blodet (His Girl Friday) som Gary Grant och Rosalind Russell gjort filmhistoria av.
Förenades i en lovsång till poker
Jack Lemmon fick jag på köpet och han var så blyg och försynt att intervjun kunde gjorts på baksidan av ett frimärke. Jag minns att han när jag tog upp I hetaste laget (Some Like It Hot) sade sig vara tacksam mot Jerry Lewis som tackat nej till hans roll därför att han inte ville stå trea på rollistan.
Walter Matthau och jag förenades i en lovsång till poker, men också hans underhållande berättelser när han lämnat teatern och kommit till Hollywood för att bli bov. Bad guy mot Kirk Douglas i Indian Fighter (The Indian Fighter), bad guy mot Elvis Presley i King Creole, bad guy mot Gary Grant i Charade, bad guy mot Dean Martin i Håll på rätt häst (Who´s Got the Auction). ja, listan var oändlig.
Wilder och jag var rörande eniga om att Kyss mig, dumbom (Kiss Me Stupid förlorat på att inte Monroe och Sellers som var planerat gjorde den utan det istället blev Kim Novak och Ray Walston.
Från Sommaren med Monica till Kirk Douglas
Mellan filminspelningarna fördjupade jag mig för första gången i Strindberg. Anders Andelius jobbade hemma i Sverige omväxlande med komedier och drama som Flicka från Backafall, Simon syndaren och Sommaren med Monica, men fick så det gröna kortet i USA. Han var med i westernserien Wild Wild West som gjorde Robert Conrad till stjärna och spelade svensk sjöman mot Kirk Douglas och Robert Walker i Någon måste döda (The Hook), men nu satte han upp August Strindberg på små teatrar i USA främst Los Angeles.
Anders hade alltid intressanta skådisar med över, och jag minns en rolig kväll hos Alf Kjellin med den törstige lille finnen Sune Mangs och Margit Carlqvist. Nåväl, det var genom Anders jag träffade Hellström och Kjellin, och det gjorde ju det hela mycket lättare att besöka tv-serier och shower, men det blir en annan krönika.
Två ”Bossar” och Robert Redford i krigsrulle
En annan svensk Anders presenterade för mig var Karl Swenson som ni säkert sett i hundratals tv-westerns. Jag var som i trans när han berättade om Alaska där han spelat svenske Carl Nordqvist och vi garvade gott när vi tänkte på John ”Duke” Waynes dundrande “Hej Svenske” när de presenterades.
Så var det “Bossarna” Svenson och Brundin som bägge jobbade med Bob Redford i Tid för hjältar (The Great Waldo Pepper), en krigsrulle frän WW2. Jag hade tur att de var i studion samtidigt. Redford var lätt att prata med, men jag blev förvånad över hur kort han var i rocken. Har försökt hitta några bilder av Bossarna och Robert, men de har förmodligen gått förlorade på vägen.
Ingen utomstående fick tillträde till Skyskrapan brinner
Trots Bertil Ungers och andra tunga krafters hjälp var där inspelningar som var helt omöjliga att komma in på. Alla i stan talade om mastadontinspelningen Skyskrapan brinner (The Towering Inferno) och om det skulle gå friktionsfritt mellan Paul Newman och Steve McQueen, som för övrigt också skulle tampas med Faye Dunaway. Trion bestämde att ingen, och då menade de ingen utomstående skulle få tillträde till inspelningen.
Dunaway lär ha varit jobbig tills Bill Holden slog näven i bordet. Holden var redan på dåligt humör efter att ha blivit tvungen att stå efter både Newman och McQueen på rollistan, så Dunaway gjorde klokt i att backa. Streisand gjorde också tummen ner för alla besök och Walter Matthau berättade ett och annat om deras samarbete i Hello Dolly.
Liv Ullman spelade mot Gene Kelly
Efter floppen Bortom horisonten (Lost Horizon) reste Liv Ullman hem igen för Scener ur ett äktenskap, men nu var hon på plats i Hollywood för ett nytt försök. När jag hörde att Gene Kelly och Eddie Alberts grabb Edward skulle spela mot henne i 40 Karat (40 Carats) ställde jag gärna upp och det blev en mycket givande intervju.
Liv behövde verkligen lite lättsam versamhet efter bråddjupen med Bergman. Kelly var proffsig och mycket klädsamt ironisk när vi pratade om hans western Duellen i Cheyenne (The Cheyeene Social Club), som han dragit in både Jimmy Stewart och Henry Fonda i. Tyvärr blev det aldrig så att Edward fixade ett möte med pappa Eddie.
Gene Wilder i Chicagoexpressen
Det smakade fågel att jag lyckades få en inbjudan till Chicagoexpressen (Silver Streak) med Gene Wilder, Patrick McGoohan och Richard Pryer som just skulle börja spelas in. Jag kunde referera till Mel Brooks som varit i Sverige strax innan, och Wilder förklarade att han gärna jobbar med Mel igen om denne häller sig bakom kameran och avstär att spela med i filmen, McGoohan berättade att han, Peter Falk, Ben Gazzara och John Cassavetes var som ett intellektuellt Rat Pack.
Musikaffär som fixade allt
Nu undrar kanske vän av ordning om jag inte gjorde något annat än sprang gatlopp mellan film och tv-studios. Nej jag låg inte på någon strand och lapade sol , däremot gjorde jag två saker. Det fanns en musikaffär på Sunset boulevard som hette Music Man Murray som med rätt kunde skriva på sitt visitkort “You name it we got it”. Var du beredd att betala kunde Murray fixa allt och alla från Beverly Hills till Los Angeles ghetto gick dit om de letade efter någon vinyl. Jag testade honom på en Dean Martin-LP och han fixade den.
Errol Flynn, dryckesbröder och ett stulet lik
Den andra saken jag ägnade mej åt var att jaga spöken.Hollywood är en av världens mest spöktäta platser, England möjligen undantaget. Mest lär det spöka på Roosevelt Hotell i centrala Hollywood därför att många stjärnor har bott där genom åren. Monty Clift till exempel tränade trumpet där när han spelade in Härifrån till evigheten (From Here to Eternity). Han lär spela fortfarande. När den store John Barrymore gick bort lär Errol Flynn och en handfull dryckesbröder ha stulit liket och hyllat honom genom att dricka sig genom en hel natt där. Det rummet vill du inte gärna hyra över natten.
Själv ville jag gärna träffa Marilyn Monroe som lär synas i en stor gammal spegel från stumfilmens dagar. Om jag såg MM undrar ni? Vad som händer mellan mig och en dam stannar där. Nästa krönika skall vi ägna oss åt TV:s guldålder.
Hollywood - Två svenskar i den Hollywoodska hetluften, Anders Andelius och Bertil Unger
Skriven 2020-05-10
