NIGHTWISH, Human. :II: Nature. (Nuclear Blast)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ett nytt album från Nightwish är alltid en speciell händelse. Bandet är något av giganter inom den tyngre rockmusiken, och bidrog relativt tidigt i karriären till att stå i förgrunden vad gäller att popularisera symphonic metalgenren.

Så är det alltjämt tjugofyra år efter bildandet, och på detta nionde album finns det inte mycket om ens något som tyder på att sextetten tappat sugen. Inspirationen finns där av allt att döma alltjämt även om hjärnan i sällskapet, klaviaturspelaren Tuomas Holopainen vid något tillfälle beskrivit processen som innefattas när det gäller att skapa ett Nightwishalbum som något i stil med ett korståg.

Låter mycket dyrare än det är förmodligen är

Men det funkar, och för den som undrar: ja, finnarna har uppenbarligen tagit ambitionerna till nya höjder. Pretto, skulle nog tråkmånsar överallt beteckna det hela som, men för egen del gillar jag over the top-känslan att det inte finns några gränser. Visserligen finns det inte på långt när lika mycket pengar i den åderlåtna musikbranschen som på sjuttio- och åttiotalet – detta egentligen nödvändiga status quo dödade piratpatrasket och skurkaktiga operatörer ivrigt påhejade av kappvändande politiker och populistiska syltryggiga journalistkollegor i samma ögonblick som internets gratistsunami satte fart strax efter millennieskiftet – men det spelar ingen roll, Human :II: Nature låter likväl mycket dyrare än det förmodligen är.

En känsla av cross over-classic med Sara Brightman

Dessutom tillhör det här möjligen det mest äventyrliga verket hittills i karriären. Det betyder inte att melodierna saknas, men Holpainen har låtit sångerna byggas upp utan tanke på att punchlinen i vanliga fall kanske vanligtvis skulle ha kommit tidigare. Inledande Music utgör ett utmärkt exempel på detta. Det tar nästan fem minuter innan tempot höjs, varpå det hela förvandlas till ännu en stark upptemposak av bekant stuk. Innan dess förmedlas filmiska kvaliteter och en känsla av att Floor Jansen pratat cross overclassic och musikaler med Sara Brightman.

Brightmans ande svävar även över vokalinsatsen i Pan, och frågan är här om inte Holopainen lyssnat extra mycket på Andrew Lloyd Webbers alster inför skrivarsessionen av detta alster. Fast när tempot höjs, gitarrerna ges utrymme och trummornas skapar sedvanligt tyngd känner man för all del igen sig utan att stoffet känns recyclat.

Riffigt stråkfyllt drama med olycksbådande ton

Shoemaker i sin tur är en stötigt folky skapelse med ett lågmält parti, som bryter stämningen två gånger innan ett fett klaviatursolo och följs av ett stick i samma stil som versen och ett kvinnlig pratparti där en passage från Shakespeares Romeo & Julia citeras. Lite opera light följer därefter innan ridåfall.

Till slut får Endless avsluta alltihopa. Vi talar initialt riffigt stråkfyllt drama med olycksbådande ton som tillfälligt förvandlas till ett luftigt rockmusikalstycke. Därefter tar stunsiga stråkar över inför vers två av nämnda riff-festande och förberedande av vokalt klimax.

Imponerande skapelse med episka kvaliteter

Ja, så där håller det på. Ingen kan med andra ord säga att Nightwish upprepar sig. Tvärtom gör de sitt bästa för att förnya sig utan att släppa taget om sitt arv. De välbekanta ingredienserna vävs in med de mer orkestrala ambitionerna på ett både snyggt och smart sätt. Fast visst, med allt detta sagt; någon gång i framtiden får gänget gärna gå tillbaka till att göra de där typiska symphonic metal-sångerna de en gång i tiden började med. Det betyder inte att ambitionerna skulle vara mindre, bara att låtbyggena möjligen skulle nosa aningen mer på de tidigare sakerna i katalogen.

Men vi får väl se hur det blir, Nightwish är inne i en spännande period av sin existens just nu, inget är alldeles självklart. Så det är väl bara att nöja sig med att konstatera att det här på många sätt är en imponerande skapelse med episka kvaliteter.

Med associationer till riddare och gladiatorer

Som en bonus och överkurs till de sedvanliga metaldängorna bifogas även en andra disc med den smått otympliga titeln All the Works of Nature Which Adorn the World. Skapelsen ifråga är indelad i åtta instrumentala kapitel, och ger mest av allt associationer till ett soundtrack för en påkostad historisk film om riddare och korsfarare i stil med Kingdom of Heaven och King Arthur eller en svärd och sandalrulle á la Gladiator eller Troja.

Ett CV riktat till Cameron, Scott och Spielberg

Det behöver väl knappast påpekas att det hela ter sig såväl mäktigt och storslaget som tjusigt och känslofyllt, och i egenskap av påkostad inspelning för ett CV riktat till regissörer som James Cameron, Ridley Scott och Steven Spielberg skäms det här inte alls för sig. Sedan lär väl långt ifrån alla fans tända på alla cylindrar på detta goda försök till orkestrerad musik, men det är förstås en annan sak.

Skriven 2020-05-04