Klicka på bilden, för att se hela bilden
Medger gärna att Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn var en av mina givna favoritfilmer på biorepertoaren hittills i år innan det där j€#%& Coronaviruset satte sina klor i och förlamande en hel värld. Precis så där skulle ju den skruvat brutala slipstenen dras när nu den här lika charmiga som dödliga knäppisen Harley förärades en egen film. Enda felet var väl den otympliga titeln som i mångt och mycket skymde att det här faktiskt rätt och slätt var en solofilm. Därmed saboterade detta dess möjlighet att bli den megablockbuster den förtjänade.
Smygande cover på Pat Benatar
Men soundtracket då? Ja, det ska villigt erkännas att det fanns mer än en del att gilla när filmen avnjöts i biosalongen, och då inte minst Jurnee Smollet-Bells – Black Canary i filmen – själfyllda version av It’s a Man’s Man’s World och Adonas version av åttiotalets FM-och hårdrockande drottning Pat Benatars Hit Me With Your Best Shot i en slags smygande elektronisk tappning som stavas olycksbådande när den ljuder i filmen.
På samma sätt är det lätt att uppskatta Summer Walkers souljazziga I’m Gonna Love You a Little More Baby och inte minst tonårsidolen Charlotte Lawrence Joke’s on You, en tjusig sextiotalspastich som får mig att tänka på Lesley Gores klassiker You Don’t Own Me.
Knappt igenkännlig tolkning av Marilyn Monroe
Sedan är det i stort sett slut på det roliga. För i övrigt präglas helheten till avsevärd del av diverse attitydstinn hip hop, och hippeti hoppeti är om nu sanningen ska fram inte riktigt min kopp av te. Såvida det nu inte går att urskilja en god melodi det vill säga, och det gör det ju bara hjälpligt i den bara knappt igenkännliga tolkningen av Marilyn Monroes klassiker Diamonds are a Girls Best Friend. En liten snutt i refrängens original kan märkas av Normani (ex-Fifth Dimension), men annars dominerar Megan Thee Stallions rappande kraftigt.
Vrålande sång och hårt kakafonitrummande
På samma sätt ter sig Whipped Creams electrominimalistiska So Thick mest bara plågsamt trist medan Jucee Fruits Danger företrädesvis framstår som störig med sin gapiga tidvis vrålande sång och hårda kakafonitrummande.
Fast covern på Dean Martins gamla Sway balanserar rappen med sången på vettigt sätt. Likaså får väl discodunkande Boss Bitch vara ovanligt catchy. För att vara en raplåt.
Det är dock tveksamt om den fastnar i medvetandet, Och samma sak kan sägas om K. Flays Bad Memory. Den plockande gitarren och beatet är fräckt, men annars noteras denna sång i medvetandet lika lite som Maisie Peters halvlunkande Smile.
Tveeggad relation till Halseys punkiga sak
Vad mer? Jo, också gör albumets mest kända namn Halsey en sak som bryter mot vad hon gjort tidigare på ett tämligen radikalt sätt. Experiment on Me är nämligen en ilsket punkig sak med cool energi, men annars på det hela taget en rätt jobbig skapelse. Eller om nu sanningen ska fram kan mitt förhållande till detta alster nog karaktäriseras som tveeggat . För det är nog inte otänkbart att jag stått och nickat i takt om den spelats på en konsert.
Med andra ord är Birds of Prey The Album en tämligen ojämn kreation i min bok. Fyra, fem spår lyser, men resten kan jag vara utan. Sedan är det möjligt att – får man förmoda – den yngre målgruppen sväljer det här med hull och hår, men det är en annan sak.
Samma upphovsman som till The Fast & The Furious
Samma sak kan för övrigt sägas om det faktum att helheten faktiskt hänger samman både stilmässigt och vad gäller anpassningen till filmen. Kevin Weaver, ”big shot” på skivbolaget Atlantic har tjugo års erfarenhet av att sätta ihop soundtrack till filmer som Fast & The Furious, Förr eller senare exploderar jag och The Greatest Showman, vilket märks. När filmen rullar känns det som om musiken nästan vävs in i det som händer på bioduken på ett närmast omärkligt sätt.
Dessutom är musiken skapad för filmen, man har inte bara köpt rättigheter till diverse existerande låtinspelningar. Ur den aspekten påminner soundtracket till Birds of Prey om sättet man sammanställde dem på storhetstiden på åttiotalet.
Enbart kvinnliga artister på väg uppåt
Skillnaden är dock den att då gick man in för att samla idel kändisar för att i bästa fall få en bästsäljare. Något Kevin Weaver inte gjort här Istället är det frågan om artister – enbart kvinnliga sådana, därtill – på väg uppåt i hierarkin, som fått chansen att medverka. Vilket förstås är hur lovvärt som helst. Samtidigt ur ett annat perspektiv är det trist att vi aldrig någonsin mer lär få uppleva samma våg av stjärnspäckade hitsoundtracks typ Footloose, Pretty Woman, Rocky IV, Saturday Night Fever och Top Gun som då igen. Det är lika sorgligt som sant, förstås, så det är lätt att vara nostalgisk över det förflutna. Men (filmmusik)livet går vidare, och Birds of Prey The Album är ett påtagligt exempel på det. På både gott och ont.
Skriven 2020-04-27
