DELAIN, Apocalypse & Chill (Napalm Records)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När Martijn Westerholt tvingades lämna symphonic metalbandet Within Temptation 2002 på grund av sjukdomen Pfeiffers syndrom trodde nog många att de hade sett det sista av honom, men klaviaturspelaren fortsatte skriva musik i samma anda, och fyra år senare släppte Delain sitt första album Lucidity.

Ett mer popinfluerat metalalternativ

Nu skriver vi 2020. Vi har kommit till epos sex i historien, och vad kan sägas förutom att kvintetten håller stilen. Delain har alltid haft en tendens att låta som ett aningen mer popinfluerat alternativ inom det getingbo där den kvinnligt frontade symfoniska metalen har sin hemvist. De är inte Epica, Evanescence, Nightwish eller ens Within Temptation även om släktskapet som sig bör är tydligt. Då kanske det ligger närmare till hand att associera till tyskarna i Beyond the Black och Visions of Atlantis. Eller rent av ibland svenska uppstickarna Metalite.

Catchy så in i bomben

Är medveten om det nördiga namedroppandet här, men ni förstår poängen; Delain gör låtar som oftast catchy så in i bomben. Möjligen har Westerholt och gänget gått in för en lite tyngre framtoning den här gången. Tendensen till arg manlig sång av basisten Otto Schimmelpenninck van de Oije – ja, han heter faktiskt så – i öppningssången One Second och Burning Bridges säger en del i det avseendet.

Både tungt och pampigt vänt

Likaså visar den feta shreddingen i To Live Is to Die och Combustion på ett inte alldeles vanligt närmande till sångerna. Sistnämnda dito är förmodligen det tyngsta numret på hela albumet samtidigt som de mjuka partierna är välavvägt kontrasterande mot röjet.

På andra sidan spektrat hittar man Amaranthedoftande We Had Everything, pampigt väna Masters of Destiny och Vengeance i vilken vokalissan Charlotte Wessels gör gemensam sak med Beast in Blacks eminente sångare Yannis Papadopouluos.

Värda att få definitivt genombrott

Som alla säkert förstår har Delain gjort ännu gediget och starkt album. Om sanningen ska fram går det inte att uppbringa ett enda svagt spår på Apocalypse & Chill. Det är inte lätt att stå ut i den stenhårda konkurrensen inom denna metalgenre där kvinnorna oftast står i centrum, men dessa duktiga holländare har lyckats. Det är på tiden att de stiger fram från skuggorna bakom dess giganter och får sitt definitiva genombrott. Det vore de väl värda.

Skriven 2020-04-20