Klicka på bilden, för att se hela bilden
När någon form av bokslut görs kommer Echosmiths arv förmodligen endast att vara Cool Kids, deras jättehit om att passa in i skolans grymma värld. Jag säger jättehit för att det verkligen var en sådan så tidigt som 2013. I alla fall hemma i USA där låten sålde trippel platina och fortsätter ticka på YouTube. Videon har i skrivande stund visats svindlande 121.896 280 gånger.
Och framgången är förståelig, Cool Kids är en härlig popdänga av det luftigt lättflytande slaget. Men sen då? Tja, uppföljaren Bright levererade också, men därefter var det roliga slut om man bortser från några mindre hits på den så kallade US Adult-listan eller vuxenlistan för att nu prata ren svenska.
Drygt sex år för att följa upp debuten
Fast vi får väl se vad som händer den närmaste framtiden. Hoppet är trots allt det sista som lämnar en. Faktum kvarstår dock att det tagit drygt sex år för bandet att följa upp debutalbumet Talking Dreams med den nu aktuella ”tvåan” Lonely Generation. En evighet inom popvärlden, som bekant. Folk glömmer bort sina idoler och kastar ut dem med badvattnet fortare än kvickt i dagens uppkopplade värld.
Till synes sin egen chef
Dessutom har den unga syskonkvartetten reducerats till en trio samtidigt som Warner Bros. bara verkar ta del i bandet via sin logga på de officiella videorna. Därför är gruppen till synes numera sin egen chef, och släpper därmed också sin musik i mer eller mindre egen regi. Fast oavsett vilket har sångerskan Sydney Sierota och brorsorna Noah och Graham ingen lätt uppgift framför sig i dagens läge, men det är i och för sig upplyftande att de lyckats få till en så gedigen sångsamling till slut.
Skojigt om att våga vara tydlig med känslorna
Lämpliga bevisföremål för att så är fallet är sådant som somrigt lättflytande Diamonds, den stilmässig närbesläktade, men samtidigt melankoliska Stuck, den lätt groovy Cracked och Shut Up and Kiss Me, en skapelse som på ett skojigt sätt förespråkar att inte spela spel utan våga vara tydlig med sina känslor.
Lite allvarligare blir bandet i det lätt stötiga titelspåret, som tar en titt på konsekvenserna för en nutida generation som tappat bort sig själv i sin besatthet av att ständigt vara uppkopplad.
Om att komma över en krasch i kärlekens namn
Sedan är nog Everyone Cries det sorgligaste bandet gjort. Vi talar i termerna hjärteknipande ballad om att vi alla får någon gång måste komma över en krasch i kärlekens namn. Follow You i sin tur är en likaledes soft sak, men här handlar det om en villkorslös kärleksförklaring i akustisk form. En näpen sak som ter än mer rörande när det visar sig att Sydney skrev den till sin dåvarande pojkvän Cameron för att spelas på deras bröllop, för övrigt.
Popalbum med fokus på melodisnickeriet och en sympatisk framtoning
Summa summarum är Lonely Generation ett alster som överlag ger ett lika luftigt och positivt som opretentiöst och för all del också märkligt tidlöst intryck. Här finns ingen autotune, inga trendiga hip hop-beats eller ansträngd attityd och coolness. Istället är det här ”bara” ett ungdomligt präglat popalbum med fokus på melodisnickeriet och en sympatisk framtoning, och det är verkligen inget att fnysa åt.
Skriven 2020-04-15
