BRIAN FALLON om nya albumet, att avtäcka själen, att inte vara rockstjärna och återföreningen med The Gaslight Anthem

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tillsammans med sina kollegor i The Gaslight Anthem började han i mitten på förra decenniet ge ett framgångsrikt musikaliskt ansikte åt en ohelig allians av heartlandrock á la bossen Bruce Springsteen och punk, typ skräckfantasterna i The Misfits. Men det var då det. Idag har Brian Fallon hunnit fylla fyrtio och bandet håller sånär på att bli historia. Samtidigt är han hyperaktuell med sitt tredje soloverk Local Honey, en skapelse som på många sätt markerar ett tydligt farväl till de rockiga åren med bandet ifråga.

– Ja, men jag tror inte att det var min avsikt från början att göra det, säger sångaren ärligt. Det var bara det att det blev uppenbart när alltihop var färdigt. Men jag kan känna att jag hade lärt mig mycket efteråt. Det var en speciell erfarenhet att göra den här skivan, och jag lärde mig medan det hände.

Lösning att pröva sig fram

Brian berättar att det var en särskild process att komma på vilka förmågor han hade att tillgå som artist, och sedan få grepp om vad han kunde göra med dem. För att inte tala om vart dessa färdigheter sedan skulle föra honom. Fast till syvende och sist var lösningen på detta dilemma den sedvanliga; nämligen att att pröva sig fram.

Samtidigt är Brian tydlig med att han ville göra något annat än vad som var fallet med The Gaslight Anthem. Möjligen var han inte alldeles klar över vad detta “annat” var, men i slutänden blev det ett album präglat av ett vuxet akustiskt sound med introspektiv lyrik.

– Fast det här är något jag har velat göra väldigt länge. Det har alltid funnits ett par sådana sånger på skivorna, och det gäller även på albumen med Gaslight Anthem, så jag är glad att jag fick chansen att göra den här skivan nu.

”Tror ni folk blir nöjda med det här?”

– Var du inte orolig för vad folk skulle tycka om du så att säga gick hela vägen?

– Yeah, verkligen. När jag spelade in frågade jag folk i studion. Jag sade; “Tror ni folk kommer att bli nöjda med det här?”. Men jag insåg också att om jag gör något jag tror folk vill ha blir inte det heller bra. För tänk om jag hade gjort det, och ingen hade gillat det ändå.

Hade kunnat framstå som dåligt sett med cyniska ögon

– Du säger i pressbiografin till Local Honey något i stil med att du ville att folk skulle se var du befinner dig i livet just nu. Tvekade du inte initialt att vara fullständigt öppen i det avseendet?

– Yeah, det där är svårt. Jag utlämnar mig ju ganska mycket den här gången. För om jag ser på det här med cyniska ögon hade det kunna framstå som väldigt dåligt. Men om den som lyssnar tänker “Jag accepterar det den här killen känner” är det okej för mig. Då måste jag inte känna mig komfortabel med att göra det här. Sedan finns det alltid folk som antar att man inte är uppriktig, men det beror på vilken grundsyn man har på saker och ting.

Läskig tanke avtäcka själen utan skyddsnät

En negativ grundsyn innefattar att förutsätta att en artist inte är ärlig i sina texter. Brian berättar om en vän som var säker på att en viss artist inte var det minsta uppriktig, varpå sångaren gav sin vän en motfråga som gick ut på att det vore orimligt om artisten ifråga åkte jorden runt och sjöng lyrik som var fake. Således har den nyblivne fyrtioåringen alltjämt sin tro på konsten och människan i behåll, men han erkänner gärna att det alltjämt är en läskig tanke att avtäcka sin själ utan skyddsnät.

Kommer inte att skriva nya rockanthems

Sedan kommer samtalet inte alldeles osökt in på övergången mellan bandet och solokarriären. Brian menar att det fanns spår av den musikaliska mognaden redan på de två första skivorna.

– Artister kommer ju inte fram helt färdiga. Det är en process. Samtidigt känns det inte som om jag kommer att skriva några nya rockanthems. Jag är fyrtio år gammal. Jag har redan gjort min version av det. Det finns en massa nya artister som kan göra fantastiska varianter på det nu istället.

Talangfull producent utmanade

– Du arbetade med Peter Katis, som producerat namn som Interpol, The National och The War on Drugs tidigare den här gången. Rätta mig om jag har fel här, men han utmanade dig visst verkligen rent musikaliskt?

– Oh, absolut. Verkligen. Han är så passionerad, och ville tänja på gränserna så mycket han kunde. Det var något jag inte var van vid. Han kunde säga till mig “Stick iväg och ta en kaffe nu”, och när jag sedan kom tillbaka hade han arbetat fram en massa galna grejor. Men det där gjorde han bara för att han ville att vi skulle komma fram till en bra kompromiss. Så Peter befinner sig på en helt annan nivå än mig. Han är verkligen en talangfull kille.

Ett statement om att växa upp

Samtidigt är det lätt att konstatera att Brian själv verkar vara en tämligen anspråkslös herre. Inte minst betonar han att texterna på Local Honey endast är en avspegling av hans nuvarande tillvaro. De utgör inget statement, menar han. Även om de nu i och för sig handlar om att växa upp. Å andra sidan kan tyckas att bara det är ett tämligen starkt – just – statement i sig.

– Du har förmodligen rätt. Jag antar att det är det som är grejen. Jag spenderade en stor del av mina yngre år på att göra saker jag “borde”, som jag inte kände mig bra med. Saken är den att man ska göra det som betyder något för en. Det kanske låter dumt, men vad det handlar om är att vara den du är.

Alla vill behaga

– Fast de flesta har nog problem med att vara det fullt ut?

– Well ja. Jag tror alla anpassar sig, och då pratar jag inte bara musikaliskt. Folk vill behaga. Man försöker passa in. Man går i high school och vill skaffa vänner, och måste tycka om samma sak som alla andra. Men det är ju inte äkta.

Återförenades och tackade fansen med jubileumsgigs

På tal om just äkta skulle man kunna säga att The Gaslight Anthem tog ett lika äkta som genuint farväl – på obestämd tid – för två år sedan. Kvartetten återförenades för ett mindre antal gigs för att fira tioårsjubileet av genombrottsalbumet The ’59 Sound. Allt för att ge fansen chansen se dem ännu en gång.

– Well, jag tror det var bra för oss att göra det där. Vi ville säga tack till alla fansen. Men den stora grejen för mig – och här kan jag inte prata för de andra – var att när vi bestämde oss för att lägga av berättade vi aldrig det, vi bara åkte ut på turné Så vi ville ge dem chansen igen. Sedan vet jag inte om vi kommer att göra om en sådan här sak igen, men nu har vi gett dem möjligheten. Vilket är en bra sak eftersom vi ville göra folk glada.

Gjorde ett bra jobb med bandet

– Hur ser du annars på karriären med The Gaslight Anthem nu när du fått lite perspektiv på det?

– Ja är stolt över vad vi åstadkom. Något annat känner jag inte. Vi gjorde ett bra jobb, och jag ser inte alls på den här tiden med någon sorts ringaktning. Och det finns ingenting vi gjorde som jag tycker var fel. Vi gjorde ett bra jobb, helt enkelt.

Har aldrig varit en rockstjärna

– Med andra ord är dina dagar som rockstjärna nu över för gott, som det heter i pressmaterialet. Men jag har aldrig tänkt på dig som en rockstjärna. Då tänker jag i första hand på rockarna i sjuttio- och åttiotalsbanden?

– Samma här. Det är lustigt det där. För jag tror aldrig någonsin att jag varit en rockstjärna. Jag kan skratta åt mig själv om jag tänker på mig själv på det viset Så du har alldeles rätt för dig.

Vara hemma med familjen nummer ett

– Särskilt som din viktigaste roll i dagens läge väl är att vara pappa?

– Yeah, jag skulle nog säga att vara hemma med familjen är nummer ett. Det äldsta av mina barn är sju och det andra fyller fyra nästa månad, så man måste vara försiktig och tänka på det. Jag har tackat nej till mycket pengar för att kunna vara hemma. Många glömmer bort det där och arbetar för mycket. Då kanske de kan köpa fina saker till barnen, men de är inte där med dem.

Skriven 2020-04-01