Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: William Nicholson
I rollerna: Annette Bening, Bill Nighy, Josh O´ Connor, Alysha Hart, Nicholas Burns
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2020-03-27
William Nicholson är mest känd för sina manus till historiskt rotade saker av ganska varierande slag, typ Shadowlands, Gladiator, 2012 års version av Lés Miserables och Everest. Som långfilmsregissör kan han så här långt enbart stoltsera med det hyfsat rosade, men av allt att döma inte särskilt sedda romantiska kostymdramat Firelight, som såg dagens ljus redan 1997.
Hope Gap är dock något helt annat än allt nämnt här ovan. Vi talar tungt drama om ett äktenskap på dekis i intellektuella kretsar placerat i ett närmast pittoreskt kustsamhälle i England.
I handlingens centrum finner vi Grace och Edward, ett gammalt par av det initialt både lyckliga och strävsamma slaget. I dagens läge ter sig dock relationen jämntjockt rutinmässig och nollställd. Under ytan bubblar därför föga förvånande missnöjet, och detta sätts på sin spets när vuxne sonen Jamie gör ett av sina sällsynta nedslag i sitt barndomshem.
Man hinner inte mer än avsluta middagen förrän tjafset eskalerar till något allvarligare, och konflikten bottnar i det sedvanliga; Grace vill prata om förändring medan Edward ser sig som permanent otillräcklig, någon som aldrig kan bli den partnern sedan tjugonio år tillbaka vill ha.
I det läget är det lätt att förstå relationen inte mått bra på länge, och dagen därpå sätter till synes Edward sista spiken i äktenskapskistan när han deklarerar att han vill flytta. Till en annan kvinna till råga på allt.
Plötsligt är status quo satt ur spel, och Grace reagerar med bitterhet, ilska och djup sorg över det som hänt. Samtidigt vill den uppgivne tillbakadragne maken helst bara all dramatik ska blåsa över.
Mitt i allt detta står sonen, som gör sitt bästa för att hjälpa båda sina föräldrar utan att ta parti för någon av dem. Men viss framgång, bör tilläggas. Men engagemanget kostar på, och under handlingens gång tvingas han växa upp och kan ta till sig insikter som kan hjälpa honom i sitt eget liv längre fram.
Om detta mot förmodan låter det minsta rafflande i ordets vanliga mening har jag misslyckats totalt min sammanfattning. För Hope Gap demonstrerar snarare det motsatta. Det är liksom ingen mening att ljuga; det här är en pratig, smått teatralisk och långt ifrån lättuggad skapelse.
Fast den är samtidigt genomtänkt, knivskarp i sina dialoger och småskaligt snygg rent visuellt. För att inte tala om lysande spelad. Såväl Bill Nighys sparsmakade porträtt av Edward som Anette Benings nervigt skiftande tolkning av Grace är excellenta Samtidigt är det värt att även framhålla unge Josh O’Connors nyanserade spel i sonens roll.
Men som sagt; det här är en tämligen tung historia, och liksom i likhet med de flesta actionraffel, skräckrullar, tramskomedier eller vilken genre det nu handlar om lär inte Hope Gap värva några nya fans utanför den vanliga beundrarskaran av relationsdramer av substans.
Skriven 2020-03-27
