Klicka på bilden, för att se hela bilden
Franska rivieran har 270 soldagar om året men längs stränderna är det mörkt i många hjärtan. Svenske Johan hänger i Nice och försöker komma på vad han ska göra med sitt liv. Minnen av en destruktiv tonårsromans plågar honom. En dag flyttar han in hos Celeste, en avdankad filmstjärna med alkoholproblem och svår åldersångest. Johan låter sig försörjas av henne i utbyte mot sex och inser att han håller på att bli en gigolo, ungefär som vännen Kurt som ligger med Celestes make Jules – en man med ett fetischistiskt förhållande till övervakningskameror.
”Du behöver inte jobba”, säger Kurt till Johan. ”Det här är franska rivieran. Här lever de unga på de gamla. Inte tvärtom. Ibland är det så uppenbart, makten i att vara ung. Och vacker, förstås. För de flesta är det bara en omöjlig dröm.”
Men trots sin skönhet, trots det vackra huset, trots kläderna och privatstränderna känner Johan en växande oro. Till skillnad från Kurt vill han inte att ungdom ska vara hans största talang. Och trots att det gör ont kan han inte sluta tänka på den han en gång älskade.
”Pool” är ett drama om trasiga och vackra människor i en glamorös miljö. En film om köpt kärlek, plågsam besatthet och tiden som går och går men inte läker några sår. Samtidigt fångar historien tjusningen i att vara 20-nånting och identitetslös.
Regissören Anders Lennberg har baserat sitt manus på för¬fattaren Per Hagmans roman med samma namn. ”Pool” gavs ut 1993 och blev, precis som Hagmans debut ”Cigarett”, jämförd med Bret Easton Ellis böcker som ofta rymmer en liknande livsleda. ”Begär och rädsla sätts i spel mellan de kontrollerade men hjälplösa människorna i denna förrädiskt blanka värld”, stod det på baksidan av ”Pool”. Anders Lennberg råkade befinna sig i Nice när boken gavs ut och blev fascinerad av berättelsen som han ägnade flera år åt att bearbeta till sitt eget manus.
– Jag ville filma ”Pool” eftersom den handlar om klass. Och för att det är en fantastisk miljöskildring. Jag tycker att Per Hagman är en stor miljöskildrare, som när han skriver om Dubai i ”Vänner för livet” eller Stockholm i ”Skugg¬legender”. Jag är uppväxt runt hörnet från La Casa Bianca på Rörstrandsgatan, där delar av ”Cigarett” utspelar sig, men jag gillade inte den boken när den kom. Jag tyckte inte att Stockholm var så ballt. Jag ville bara bort från Stockholm. När jag läste ”Pool” i Frankrike fastnade den direkt. Och jag uppsökte platserna där den utspelar sig.
Medan den litterära förlagan chockade många med sexuella tabun och svart humor är Anders Lennbergs filmversion meditativ och melankolisk. Små detaljer i Max Rangners fotografi – Celestes klackar mot marmorgolvet, det fladdrande blå ljuset från poolen, kameraögat i taket – skapar en drömsk känsla av isolation. Johans vän Balthazar sörjer att livets soldagar snart är slut: ”Inre skönhet, pengar, framgång, utbildning… all den där skiten kommer gratis om man bara kämpar för det. Det kommer med åldern. Men ungdom kan du fan inte kämpa dig till.” Anders Lennberg tror att många kan relatera till den bitterljuva känslan.
– Jag var som lyckligast när jag var 19. Mellan gymnasiet och verkligheten. Jag var i Paris och kunde göra precis vad jag ville. Allt är möjligt den här sommaren innan det blir allvar. Den känslan ville vi ha. Alla människor har en sån period i livet. På psykologispråk heter det pre-social fas, innan man fastnat i en roll. Om du tar knark är du inte en knarkare, om du har samkönat sex är du inte homosexuell, jobbar du på en cirkus är du inte en cirkusarbetare… du får göra vad du vill.
Anders Lennberg är utbildad vid American Film Institute och har tidigare regisserat sexualupplysningsfilmen ”Kärlekens språk”, thrillern ”Blå måndag” och flera avsnitt av tv-serien ”Rederiet”. I rollen som Johan syns Niclas Gillis som själv är regissör och väckte stor uppmärksamhet med sin kortfilm ”Hold me down”. Celeste spelas av Natacha Guyon, Jules av David Asavanond, Kurt av Nino Wongchaiseree, Balthazar av Jimmy Welleby och Johans ungdomskärlek Anneli av Moa Garpendal. Ett viktigt mål för regissören var att de unga männen i filmen skulle utstråla samma dandyaktiga skönhet som Per Hagman gjorde när han slog igenom.
– Han fick en del dåliga recensioner för att han var så snygg, säger Anders Lennberg. På nittiotalet åt jag lunch med en filmproducent och sa att jag drömde om att filma Per Hagman. ”Per Hagman? Är inte han lite ytlig?” fick jag till svar. ”Nej”, sa jag. ”Han skriver om ytlighet. Men inte på ett ytligt sätt.” Det är intressant. De flesta kulturmänniskor är jävligt ytliga men spelar djupsinniga. Per är djupsinnig och spelar ytlig. Jag hoppas verkligen att fler av hans böcker blir film.
Per Hagman, som nyligen gav ut samlingsvolymen ”Naken som en psalm”, har tillbringat många år i Nice sedan han skrev ”Pool”. Han sålde rättigheterna till boken redan i slutet av nollnolltalet och är glad att filmen blivit klar.
– Det är oerhört smickrande att min 27 år gamla roman använts som förlaga till en långfilm. Som dessutom går upp på bio! Inte minst för att det både är den roman som många av mina trognaste läsare haft som favorit, samtidigt som det är den som sålde minst när den kom ut.
Per Hagman har inte haft något med filmen att göra. Förutom en detalj.
– När Anders först berättade om sina filmplaner för en massa år sedan så tipsade jag honom om den klassiska låten ”Pour un flirt” av Michel Delpech som exempel på en fin och förrädiskt psyko-lycklig öppningslåt i en Riviera-film. Till min förtjusning tog han det tipset till sig.
© Taste PR
