BRIGHTBURN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Ondsint Supermanhistoria, USA 2019
Regi: David Yarovesky
I rollerna: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn, Matt Jones, Meredith Hagner
(Sony Pictures)

BETYG: TRE

Brightburn var förvisso en med Hollywoodmått mätt lågbudgethistoria – budgeten låg ”bara” på drygt sextio miljoner kronor, men det var likväl synd att den bara smögs upp på svenska biografer förra året. För jag kan tycka det här är en rätt effektivt berättad skapelse utan att för den sakens skull vara särskilt märkvärdig.

Elizabeth Banks borgar för kvalitet

Sedan skadar det förstås inte att mångsysslande skådespelerskan/komediennen/regissören/producenten Elizabeth Banks står överst i rollistan. Hon borgar för ett visst mått av kvalitet nästan oavsett var hon gör, och så är faktiskt fallet även här. Men det är klart; allt är precis som vanligt i betraktarens ögon.

Ingen Superman, snarare en Bad Kid

I Brightburn spelar Banks ena halvan i barnlösa bondparet Breyer, som via, om inte Guds försyn, så i alla fall tack vare rent flax får ett efterlängtat barn när ett rymdskepp kraschar på deras bakgård. Därmed ter sig lyckan således fullständig. Som genom ett under, kan tyckas. Bebisen – som döps till Brandon – i farkosten visar sig dock inte vara alldeles normalt när det nått skolålderna. Han är ingen Superman när allt kommer till kritan. Snarare en Bad Man. Eller i alla fall en Bad Kid.

Svårt med det sociala spelet

Fast det är förstås inte förrän gossen slungar iväg en motsträvig motorgräsklippare hundratals meter som han fattar att han inte är som alla andra. Lyckligtvis är han något av ett geni i skolan, men han har svårt för det sociala spelet, och då inte minst det som har med flickorna att göra. Något föremålet för hans ömma låga får erfara den hårda vägen.

Fyndig twist bäddar för ”tvåa”

Som om inte detta vore nog har lille Brandon problem med en kort stubin också. Så ingen behöver väl direkt tvivla på att vissa utvalda personer kommer att dö för hans hand i slutänden. Innan det går så långt tjafsar emellertid mamma Tori med pappa Kyle om vad som kan göras för att pojken ska bättra sig. Tori låter modersinstinkten inta en skyddande attityd medan andra halvan av föräldraskapet inte är lika benägen att avfärda beskyllningarna från omvärden vad gäller sonens påstådda övergrepp.

Att det blir en slutuppgörelse av typiskt snitt är givet, och utan att nu avslöja för mycket kan i alla fall sägas att man som bonus bjuds på en tämligen fyndig twist som bäddar för en ”tvåa” om producenterna så vill.

Genrefilm bär etikett med god stolthet

Men som sagt; Brightburn är kanske inte märkvärdig, men det här är likväl en film som underhåller hela vägen. Inte minst är kombinationen djävulskt barn á la The Good Son och The Orphan samt avskalad ondsint superhjälteberättelse med barnförbjuden ton tilltalande. Vi talar genrefilm som bär sin etikett med både god stolthet och hygglig heder.

Skriven 2020-03-22