MONS KALLENTOFT, Se mig falla (Månpocket)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Författare: Mons Kallentoft
Titel: Se mig falla
Antal sidor: 415
(Månpocket)

Mons Kallentoft är en flitig herre. Sedan debuten med thrillern Pesetas 2000 har han släppt sisådär tjugofem böcker. Mest känd är han för deckarna om Kriminalinspektörerna Malin Fors respektive Zack Henry, men han har även skrivit ett mindra antal fristående historier.

Fjorton år sedan sist

Se mig falla är den senaste i sistnämnda kategori, och någonstans kan är det väl givet att författaren inspireras av att då och då slippa anpassa sig till de färdiga ramar som en ”seriebok” kräver. Om inte annat utgör denna berättelse en bekräftelse på att så är fallet. Vilket inte är så konstigt. Hela fjorton år har nämligen förflutit sedan 51-åringen släppte en roman senast som inte är relaterad till någon av sina återkommande figurer.

En personlig koppling omöjlig att släppa

Sedan är själva storyn också inte bara upplagd som ännu ett fall som ska lösas. Missförstå mig inte nu, visst kan deckare också ha djup och fina personteckningar, men i Se mig falla finns ett personlig koppling som huvudpersonen aldrig någonsin kan släppa. En lagens tjänare kan ursäkta sig med att det inte alltid går att ta jobbet med sig hem för att gå vidare, men när ens eget barn kan ha råkat ut för något hemskt går banden inte att bryta.

Försvunnen i tre år utan svar

Fråga bara Tim Blanck. Han har lämnat både hem och bättre hälft i Sverige för att leta efter sin dotter Emme. Hon var bara sexton, men fick ändå åka till Mallorca för at festa med sina två väninnor. Väl där försvann hon plötsligt under mystiska omständigheter.

Det var tre år sedan, men Tim befinner sig alltjämt på den turistsugande Medelhavsön. Han har inte gett upp och letar fortfarande svar för att i slutänden hitta sitt enda barn. Eller åtminstone få svar på vad som hänt henne. Sökandet har dock så här långt varit resultatlöst, och inte heller polisen har haft något att komma med. Frustrationen och sorgen följer honom överallt, och han finner sällan eller aldrig någon ro.

Eskalerar till mord

För att betala sitt uppehälle på ön arbetar Tim som privatdeckare åt en byrå som av allt att döma specialiserat sig på att utreda otrohetsaffärer. Det är under botaniserandet av en sådan han slutligen får upp ett spår. För när en välbeställd entreprenör med all – ska det visa sig – rätt misstänker att hans vackra troféfru har en affär eskalerar situationen tämligen omgående till mord.

Ta smällen och dö på kuppen

Vår nerbrutna, men samtidigt beslutsamme hjälte inser att något är väldigt fel, och följer de få ledtrådar han lyckas skaka fram. Vad han finner är en bygghärva med mycket pengar i potten, utnyttjande av småflickor och män på hög nivå som håller varandra om ryggen.

Att det inte är nyttigt för hälsan att snoka i sådant som en makthungrig elit vill hålla hemligt är givet, men Tim väljer att ta den smällen om han så ska dö på kuppen.

Stark noirkänsla

Som synes är det en mörk historia Kallentoft valt att berätta. En mycket mörk sådan, till och med. Mallorca är i mångt och mycket skildrat som en genomrutten sophög bortom all räddning där våld och korruption är den rådande statusen. Det vilar en stark noirkänsla över hela anrättningen, och med lite fantasi är det inte svårt att låta tankarna associera till en skitig, mer gritty medelhavsvariant i modern tid på filmer med handling i en betydligt tjusigare förfluten era, typ Chinatown, L.A. Confidtential och Mulholland Falls.

Personlig kroppslig tröst

Givetvis är det hela också i alla fall tidvis hyfsat våldsamt, men det vore samtidigt synd att påstå att Kallentoft gödslar med brutaliteterna. Å andra sidan bjuds man på en del sex också, och då både i form av Tims egna möten med en personlig kroppslig tröst i sin eländiga tillvaro och en voyeuristisk dito han upplever under ovannämnda uppdrag.

Och utan att nu inte direkt avslöja något i detalj kan man väl säga så mycket som att det hela inte slutar lyckligt. Det gör ju sällan det i sådana här (noir)historier.

Skriver inte folk på näsan

Vad blir då domen, utlåtandet, summan av kardemumman eller vad nu nu vill? Ja, för egen del gillar jag det här. För Kallentoft är inte bara en flyhänt berättare, hans prosa kan också vara subtil, nyanserat berörande, känslomättad och symbolpräglad på ett sätt som inte skriver folk på näsan. Han litar på folks fantasi, att de kan tolka hans språk och förstå vad som åsyftas.

Spännande med sviniga förtecken

Sedan måste jag säga att det här är en överlag spännande historia han fått till. Med sviniga förtecken därtill, bör tilläggas. Den handlar nämligen till stor del om The Evil that Men Do, för att nu citera titeln på en våldsam Charles Bronson-rulle från åttiotalets mitt.

Skriven 2020-03-19

Läs mer om boken här