Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Craig Zobel
I rollerna: Betty Gilpin, Ike Barinholtz, Hilary Swank, Amy Madigan, Emma Roberts
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2020-03-13
Det här är alltså filmen som lades på hyllan medan reklamkampanjen pågick hemma i USA i höstas i kölvattnet på två massakrer i El Paso och Dayton. Som om inte detta vore nog bidrog Donald Trump med ett par fördömande tweets om att ”det liberala Hollywood är rasistiskt” också efter det att ha skådat ett precis som förväntat kraftigt vinklat inslag på favoritkanalen Fox News.
Fast efter mycket om och men är The Hunt nu här ändå drygt fem månader försenad, och de negativa skriverierna utnyttjas effektivt i marknadsföringen. ”Den mest omtalade filmen i år är en som ingen har sett” är budskapet, och det är förstås genialiskt.
Men vad är det då som gjort The Hunt så kontroversiell? Tja, i ett extremt polariserat land som USA är historien om ett gäng rika liberala elitister som fångar in, jagar och dödar ”beklagliga” individer på andra sidan det politiska spektrat förstås hett stoff redan på manusstadiet, men berättelsen är knappast ny. Filmen är löst baserad på Richard Connells berömda novell The Most Dangerous Game från 1924, och filmatiserades sedan första gången redan åtta år senare, 1932. Därefter har ett tiotal olika filmatiseringar i diverse utföranden sett dagens ljus.
Själv minns jag John Woos USA-debut Hard Target och Surviving the Game med Rutger Hauer, två stenhårda nittiotalsrullar som fokuserade på actionelementet, men inte så mycket mer. The Hunt är dock satir, skräck, svart humor, grafiskt våld och samtidskommenterande på en och samma gång. Med andra ord är det här knappast en film för vare sig den den känslige eller mainstreamtörstande, men det går knappast att komma ifrån att regissören Craig Zobel balanserar filmens variationer i ton och temperament tämligen elegant.
Sedan är det lätt att uppskatta att ingen i The Hunt med något undantag egentligen är att betrakta som hjältar, och filmen sympatiserar egentligen inte med någon sida. Det är som om upphovsmännen mest bara vill visa på det absurda och sjuka i de sönderslitande motsättningar som präglar USA under Trump.
Därför är det väl också bara logiskt att alla karaktärerna man lär känna är lika osympatiska när allt kommer till kritan. Vid närmare eftertanke är liberalerna som fångar in och iscensätter sina jaktpartyn kanske överlag till och med än mer otrevliga än alt right-hökarna de släpper ner på en gräsplätt med syfte att avliva medelst skjutvapen eller via diverse dödliga fällor. Med andra ord slösade Trump onödig energi på att gå bananas i sina tweets förra året.
Således råder det knappast någon tvekan om att Hilary Swanks utstuderade Athena är en värdig ”bad girl” i sammanhanget. På samma sätt utgör hennes främsta motståndare, internetkonspiratören Crystal en slags tveksam antihjälte som får jobbet gjort utan att erbjuda någon nåd.
Fast den som inte känner för att analysera The Hunt på djupet kan förstås strunta i det och nöja sig med kicken. För det går i ärlighetens namn att se detta alster som ”bara” en ovanligt udda, välgjord och underhållande exploitationrulle också. Om än en ovanligt genomtänkt sådan där dess kontroversiella ton bärs med stolthet, och de humoristiska och stilmedvetet våldsamma dragen troligen tilltalat Quentin Tarantino.
Skriven 2020-03-11
