MIRAI, MIN LILLASYSTER (Mirai, no Mirai)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Fantasi för vuxna med ett tilltal, modell ”oss småbarnsföräldrar emellan” , Japan 2018
Regi: Mamoru Hosoda
Engelska röster: Rebecca Hall, John Cho, Daniel Dae Kim, Stephanie Sheh, Crispin Freeman
DVD/Blu-Ray/VOD
(Njutafilms)

BETYG: FYRA

Hur ska det gå för japansk animerad film, efter att världsledande Studio Ghibli inte längre går för full maskin?

Arvtagarna verkar vara Studio Ponoc och Studio Chizu. Där ingår många av de framgångsrika yngre regissörer och tecknare som förr i tiden hade jobb på Studio Ghibli.

2018 års stora animeupplevelse på de svenska biograferna var Mary och häxans dotter, signerad Studio Ponoc, och sommaren 2019 hade Studio Chizus hyllade film om den tidsresande flickan Miraï svensk biopremiär.

Regissör är ingen mindre än Mamoru Hosoda, en av de yngre Studio Ghibli talangerna, och han ligger bland annat bakom animefavoriterna Odjuret och hans lärling, Vargbarnen och The Girl Who Leapt Through Time.

Coola tidsresande tonåringar

The Girl Who Leapt Through Time har inte någon svensk titel – eftersom den aldrig kommit ut i Sverige – men det är verkligen en animefilm som presterar på topp hela tiden när det gäller spänning, action, romance, humor och tidsresor. Filmen finns textad på engelska (och dubbad till engelska) och det är intressant att se hur Hosoda använder samma teman och samma miljöer om och om igen, på helt olika sätt …

Det här är filmer som lätt hamnar överst på den japanska biotoppen – de konkurrerar inte bara ut amerikanska familjefilmer, utan även “vanliga” japanska filmer. Även en vuxen publik väljer anime. Anime serverar nämligen ofta tecknad film som är gjord för vuxna, den tecknade filmen är en högt skattad konst och absolut inget som begränsar sig till en barnpublik.

Ett Odjur för alla åldrar

Odjuret och hans lärling är vanligtvis en favoritfilm för tonåringar och vuxna, medan filmen om Miraï passar vuxna i allmänhet och utslitna småbarnsföräldrar i synnerhet. Igenkänningens skratt är aldrig långt borta och Hododa inspirerades av sin egen son, och hur avundsjuk den lille glutten blev när det kom ett litet syskon som fick kärlek och uppmärksamhet … Storebror kände sig inte alls redo att dela rampljuset med någon annan!

Miraï, min lillasyster blev nominerad till bästa animerade långfilm inför Golden Globe- och Oscars-galorna 2019. Det är första gången den äran har tilldelats en animerad japansk film som inte är från Studio Ghibli.

Filmen blev också utvald till 2018 års bästa animerade film av japanska filmakademin.

Fantasysekvenser med ett fint arv

Man känner igen en del miljöer från Odjuret och hans lärling, när det gäller filmens fantasysekvenser, och temat med en tidsresande tonåring är något som Miraï delar med The Girl Who Leapt Through Time. Filmen Miraï, min lillasyster heter i original Miraï no Miraï alltså Miraï från framtiden …

Spoileralert här i originaltiteln: lillasyster Miraï föds med ett unikt födelsemärke och det visar sig att hon kan resa genom tid och rum.

Huvudpersonen i filmen heter Kun, han är tre år, och ofta riktigt odräglig. Han genomgår treårstrotsåldern i all sin högljudda glans. Han har vredesutbrott hela tiden och vrålar med en mun så stor att den nästan upptar hela filmduken. Han är också elak mot sin lillasyster, även när han försöker vara snäll, för Miraï uppskattar inte att få leksakståg kastade på sig när hon försöker sova …

Prinsen är förbannad – och vill ha gourmethundmat!

Plötsligt en dag i trädgården får Kun träffa prinsen, som visar sig vara familjens hund, som är lika arg som Kun på att ha blivit utkonkurrerad som familjens minsting (det var Kun som konkurrerade ut hundens plats som familjens älskling) och sedan kommer den tonåriga Miraï resande från framtiden och hon lär Kun att det kan vara riktigt kul att ha en syster … speciellt en syster som kan resa både till forntiden och framtiden!

Dockorna måste packas undan – snabbt!

Anledningen till att Miraï kommer från framtiden är dock ganska långsökt. Den 3 mars firar familjen Hinamatsuri (den nationella japanska flickhögtiden), med traditionella lyckobringande dockor. Klantiga pappa glömmer dock bort att ställa undan dockorna efter högtiden, och för varje dag dockorna står framme, så skjuts baby Miraïs framtida bröllop upp med ett år: (?!)

Framtidens Mirai blir förgrymmad över denna nonchalanta glömska, fast hon fortfarande går i skolan och har en sådan där gullig japansk skoluniform på sig.

Kun träffar sig själv – det gör inte Miraï

Tillsammans med Kun och prinsen försöker hon packa undan dockorna, utan att klantiga pappa märker något. Då fastställs regeln att man inte kan träffa sig själv, baby-Miraï och tonåriga Miraï kan inte existera samtidigt, i samma rum … Men den regeln glömmer man bort senare i filmen, när 3-åriga trotsårs-Kun får träffa sitt tonåriga och lika trotsiga jag … Det är mycket man inte tänkt på när det gäller att få fantasy-bitarna att gå ihop. När det gäller fantasy så kan man hitta på vad som helst, men när man väl hittat på sina regler, får man inte bryta mot dem, då blir det bara ologiskt och konstigt.

Rörigt = Roligt!

Filmen är uppdelad i små sekvenser, där varje tidsresa är som en film i sig. Roligast är det när Kun träffar sin mamma som liten flicka, och det visar sig att mamma var jättebusig och städade aldrig … Hon var ännu bättre än Kun på att stöka till det och hon förklarar med munnen full att mat smakar mycket godare om man tar allt man hittar i köket och blandar det i en enda stor hög på köksbordet, och äter allt med händerna … Det är också roligare att leka om man drar fram precis alla leksaker och kastar dem i en enda stor hög!

Det här ser ut som motsatsen till Marie Kondos lära (japanskan med bästsäljaren Konsten att städa). Barnen blir mycket gladare av röran, maten smakar godare, leken är roligare och de stökar till allt för glatta livet!

Utan gula byxor – ingen familjeutflykt!

Under en resa till framtiden får Kun träffa sig själv som tonåring. Och se, Kun har gått från treårig surpuppa till tonårig surpuppa. Vilken överraskning. Nä, inte riktigt. Kun är bland annat sur på sitt yngre jag, som han tycker är en bortskämd liten skitunge som får onödiga utbrott över allt möjligt. Som att vara tvungen att ta på sig de blå byxorna istället för de gula byxorna.

En fantasysekvens påminner om en Pär Lagerkvist novell, där tåget från helvetet står redo för att forsla bort alla barn. Det här tåget fylls av barn som inte varit tillräckligt snälla mot sin familj. Eller som inte minns vad någon i familjen heter (förutom hunden, och det gills tydligen inte). Det här påminner också lite om Polarexpressen som är en av de läskigaste filmer som gjorts. (Mycket på grund av animeringen – som tack och lov håller en annan klass i Miraï-filmen!). Vilken tur att Miraï kommer från framtiden i sista minuten och räddar Kun från helveteståget!

Det är synd om människorna

Filmen ska föreställa fantasier ut Kuns synvinkel – det är i alla fall avstampet i filmen – dock är ingen av fantasierna något som treåringar brukar fantisera om, det finns inget egentligt barnperspektiv i filmen. Mycket verkar handla om hur synd det är om de utslitna föräldrarna … de är båda två högpresterande karriärsmänniskor, och de verkar aldrig ha någon nanny eller något dagis till hjälp.

Miraï, min lillasyster är den typen av film som får småbarnsföräldrar i salongen att gapskratta högt. Medan barnen sitter och förbluffat undrar vad filmen handlar om … Och en hel del barn börjar gråta och skrika högt under tågsekvensen och när den snälla mamma förvandlas till en häxa. Andra känner sig förolämpade över att små barn, i deras egen ålder, framställs som jobbiga skrikhalsar.

Filmen må handla om en treåring. Men man ska inte tro att filmen för den skull är en film för småbarn. Det här är en fantasi gjord av en vuxen, för vuxna, med ett “oss småbarnsföräldrar emellan” tilltal.

Animering i världsklass

Animerad film behöver inte vara för barn. Filmer som har barn på affischerna behöver inte heller vara för barn eller ha något barntilltal i berättandet. Man ska ställa in sig på att Miraï, min lillasyster är en film som passar äldre personer, inte treåringar.

Animeringen är grymt snygg, handlingen går långsamt framåt (eller snarare: fram-och-tillbaka) och det är kul att se att japansk anime är “still going strong” — även om man ibland sörjer och saknar Studio Ghiblis underfundighet och sätt att sofistikerat och smart berätta en historia på. Ofta med många olika tilltal på en och samma gång.

Skriven 2020-02-01