Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Leigh Whannell
I rollerna: Elisabeth Moss, Aldis Hodge, Storm Reid, Michael Dorman, Benedict Hardie
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2020-02-26
Jodå det är Universals logga som lyser upp duken fortfarande precis som när det begav sig 1933, då teaterskådespelaren Claude Rains gjorde rollen på vita duken. Filmatiseringarna av H.G.Wells bok från 1897 blev med åren många tills Universal satte punkt med att låta honom möta Abbott och Costello i Olycksfåglarna möter osynlige mannen 1951.
I så kallad modern tid gjorde Chevy Chase honom i en version av John Carpenter i början av 90-talet och David McCallum i en lyckad tv serie på 70-talet. Nu är det alltså dags igen med teknikens alla under i bagaget och man förväntar sig kanske en provkarta på vad Hollywood förmår i nådens år 2020.
Av originalet finns kanske inte oväntat så mycket mer än att vi inte kan se titelinnehavaren kvar men faktum är att regissören och manusförfattaren Leigh Whannell (Saw bland annat) har iscensatt en ganska lyckad thriller på det psykologiska planet.
Att låta begåvade och karismatiska Elisabeth Moss i princip bära hela bördan själv och vara i fokus nittio procent av den lite onödigt långa filmen är bara av godo. Kameran har en love-story med Moss från första scenen när hon vaknar i sitt hem som visar sig vara ett fängelse där den sadistiske äkta mannen är fångvaktare.
Moss flyr och mannen förföljer och plågar inte bara henne utan också hennes omgivning. Svårt att göra något åt eftersom han sägs vara död, men istället lyckats hitta på en teknik som gör honom osynlig. Whannell jobbar effektivt med långa scener ibland till synes omotiverade, men under ytan bygger de upp stämningsmoment i linje med Moss emotionellt instabila tillstånd.
Actionscenerna med Den osynlige mannen då undrar ni naturligtvis? Nja jag har sett bättre och för sin tid var nog det gamla originalet mer imponerande när det begav sig. Hur som helst är den här rullen med råge synbar.
Skriven 2020-02-26
