Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Leigh Whannell
I rollerna: Elisabeth Moss, Aldis Hodge, Storm Reid, Michael Dorman, Benedict Hardie
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2020-02-28
James Whales Den osynlige mannen från 1933, byggd på gamle HG Wells roman, är en lite underskattad film. Jag tycker att det är en av Universals bästa skräckfilmer från 1930-talet; jag föredrar den framför de mer kända och populära Dracula och Varulven. Jag tror att mysfaktorn spelar in en hel del.
Den kortlivade TV-serien Den osynlige mannen från 1975 var stor barndomsfavorit. Denna agentserie påstods bygga på Wells roman, vilket kan kännas långsökt, men tittar man på det utmärkta pilotavsnittet finns det faktiskt en del likheter.
Universal Pictures storsatsning på att väcka nytt liv i sina klassiska skräckfigurer under samlingsnamnet Dark Universe föll ihop som ett korthus när den första filmen, den vansinnigt usla The Mummy med Tom Cruise, totalfloppade. Nu gör dock Jason Blum och hans skräckfilmsbolag Blumhouse ett försök att, som det heter, reboota Universals skräckuniversum.
2020 års The Invisible Man har bara titeln gemensamt med HG Wells bok. Ja, och det faktum att det förekommer en tosing som är osynlig. För manus och regi står skådespelaren Leigh Whannell, som skrev manus till Saw och de fyra Insidious-filmerna. Whannell regidebuterade med INSIDIOUS: CHAPTER 3.
Elisabeth Moss spelar Cecilia Kass (ja, jag fnissade åt att hon heter Kass), som lever med den stenrike, men våldsamme och kontrollerande uppfinnaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). De bor i ett fullkomligt fantastiskt hus på en klippa vid San Franciscos kust. Cecilia vill lämna Adrian, så en natt drogar hon honom och rymmer. Hon gömmer sig hos en polis som heter James (Aldis Hodge), och hon vågar inte lämna hans hus i tron att Adrian är efter henne.
Efter några veckor dyker Cecilias syster Alice (Harriet Dyer) upp och berättar att Cecilia slipper oroa sig mer. Adrian är död – han har begått självmord. Inte nog med det – Cecilia får dessutom ärva en massa pengar som hon tänker använda till att bekosta James’ dotters collegeutbildning.
Slut.
… Nej, jag skojar bara. För det är nu handlingen går igång. Adrian må vara död, men det finns någon i huset som vill ställa till det för Cecilia. Någon … osynlig. Cecilia misstänker att Adrian inte alls är död, hon tror att han uppfunnit ett sätt att bli osynlig och nu vill hämnas för att hon lämnade honom. Cecilia berättar detta för sina vänner, men de tror självklart att hon är vansinnig. Terrorn fortsätter och Cecilia blir alltmer galen, hon bryter ihop totalt.
Leigh Whannells The Invisible Man påminner till större delen om de andra spökfilmerna från Blumhouse och liknande bolag. Skillnaden är att det inte är ett spöke eller en poltergeist som slungar runt rollfigurerna, utan en osynlig man. Som ännu en film i denna genre är Whannells film hyfsad, den är okej. Den är bättre än många andra, liknande filmer. Dock har den ett flertal logiska luckor, handlingen är för dum, och när jag på väg hem efter pressvisningen funderade på filmen fick jag inte ihop det.
Vad som lyfter filmen är filmfotot. Det är riktigt, riktigt bra. Överraskande bra. Väl valda miljöer, flott filmade. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så här estetiskt tilltalande. Speciellt spännande och otäck är filmen inte, och jag har ofta svårt för skräckfilmer där huvudpersonen, i det här fallet Cecilia Kass, är psykiskt instabil redan från början. Hon går från halvknäpp till helknäpp. Elisabeth Moss, som visst är fanatisk scientolog, blir alltmer sliten och glåmig, tills hon nästan framstår som ett spöke själv.
Helt utan anledning varar The Invisible Man två timmar och fyra minuter. Den blir aldrig direkt tråkig, men den är ändå drygt tjugo minuter för lång. Det slängs in ett par twists för mycket, och jag antar att det är dessa som sabbar logiken.
Skriven 2020-02-26
