Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Jean Dujardin, Louis Garrel, Emmanuelle Seigner, Grégory Gadebois, Hervé Pierre
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2020-02-28
Häromåret googlade jag Dreyfusaffären och läste ett par artiklar i ämnet. Jag minns inte varför – det är möjligt att jag gjorde research till något sedan aldrig skrev. Jag kom dock inte ihåg vad jag läst om saken, så hemkommen efter pressvisningen av En officer och en spion läste jag den svenska Wikipediatexten om fallet.
Det är en komplicerad historia, denna franska rättsskandal från slutet av 1800-talet. Att jag inte kom ihåg vad jag läste då för några år sedan är inte så konstigt, detaljerna och turerna är många. I korthet handlade det om att kapten Alfred Dreyfus, som var jude, anklagades för att ha lämnat hemliga uppgifter till Tyskland. Dreyfus hävdade att han var oskyldig, men dömdes att spendera resten av sitt liv på den beryktade Djävulsön. En överste vid namn Georges Picquart misstänkte att allt inte stod rätt till, och spenderade åtskilliga år med att försöka avslöja den verklige spionen och få Dreyfus frikänd, under dessa år råkade Picquart själv illa ut och arresterades.
Roman Polanskis film En officer och en spion, som handlar om Dreyfusaffären, bygger på en roman av engelsmannen Robert Harris, som även skrev boken Polanskis The Ghost Writer bygger på. Den franska originaltiteln är J’accuse; “Jag anklagar”, vilket var rubriken på en tidningsartikel Émile Zola skrev om skandalen medan den var aktuell.
Jag inbillade mig att Polanski inte gjort någon långfilm sedan Carnage, som kom 2012, men där hade jag fel. 2013 gjorde han Venus In Fur, visad på Göteborg Filmfestival, och 2017 kom D’apres une histoire vraie, visad på Stockholm Filmfestival. De här filmerna verkar inte ha fått vanlig biopremiär i Sverige, det är möjligt att de smugits ut på DVD eller streaming, men jag har inte sett dem.
En officer och en spion pendlar mellan att vara riktigt bra – och jävligt tråkig. Det hördes många gäspningar i salongen under visningen av denna långa film. Filmen är starkt dialogdriven och till stora delar är det här filmad teater. Gubbar i olika åldrar och olika uniformer står eller sitter i olika rum och pratar och pratar och pratar. Det rabblas detaljer och namn, och det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Kvinnor är det ont om, Polanskis fru Emmanuelle Seigner spelar Picquarts fästmö Pauline. Den alltid utmärkte Jean Dujardin gör Picquart, en oigenkännlig Louis Garrel spelar Dreyfus, och en rad berömda, men för mig okända, franska teaterskådespelare gör resten av de större rollerna. Vincent Perez från The Crow: City of Angels är visst med någonstans. I en statistroll skymtar Polanski själv, iförd stor mustasch.
Denna långa film känns längre än den är, men den är fantastisk att titta på. Estetiskt ser En officer och en spion ut som ett seriealbum av Jacques Tardi. Kostymer, exteriörer och interiörer är utmärkta, estetiken är den största behållningen. Ansiktsbehåringen är exemplarisk.
Vad som också är intressant är skildringen av antisemitismen i Frankrike. Flera decennier innan nazismen i Tyskland ägnade fransmännen sig åt förföljelser, bokbål och fönsterkrossning – och får man tro En officer och en spion var antisemitismen rejält utbredd. Judar stod inte högt i kurs. Det här är något vi aldrig fick lära oss på historielektionerna när jag växte upp.
Polanskis film kammade hem fyra priser i Venedig och nominerades till ett helt gäng César-priser. Den svenska distributören Studio S Entertainment annonserar för En officer och en spion i sociala medier, och jag noterar att många som skriver i annonsernas kommentarfält kräver att filmen ska bojkottas och att Polanski ska utlämnas till USA och låsas in.
Skriven 2020-02-23
