SOPHIE HANNAH, Stängd kista (Bookmark Förlag)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Författare: Sophie Hannah
Originaltitel: Closed Casket
Översättning: Helen Ljungmark
Antal sidor: 367
(Bookmark Förlag)

Hercule Poirot är tillbaka, slipad, välklädd och artig, och tar sig an ett nytt familjemysterium. Den här gången befinner sig Poirot i Frirepubliken Irland och året är 1929 – en orolig tid och en orolig plats.

Poirot är inbjuden till Lillieoak, den berömda författarinnan Lady Athelinda Playfords residens, tillsammans med sin vän Edward Catchpool från Scotland Yard. Poirot inser snabbt att de båda är inbjudna för att förhindra ett mord …

Lady Playford tillkännager ett nytt testamente vid middagen, ett testamente som innebär att alla hennes barn bli arvlösa och att alla hennes pengar kommer att gå till hennes unge sekreterare – som är döende i en sällsynt sjukdom. Varför? Vad är Lady Playfords motiv? Och den vars liv är i fara är inte Lady Playford …

En ny version av Poirot

Serien med den nye Hercule Poirot är författad av den brittiska deckarförfattaren Sophie Hannah, som själv är ett stort fan av Agatha Christie och som har influerats av Christie även när hon skrivit sina egna psykologiska deckare.

Det här är del två i Sophie Hannahs nya Poirot-serie, men det är den bästa delen att börja med … något man faktiskt diskuterar i boken, att det är bäst att börja med mitten av en deckarserie, då serien har hunnit få fart och alla personerna är introducerade …

Man känner igen många klassiska Agatha Christie knep och företeelser i boken Stängd Kista.

Klassiska Christie-knep radar upp sig …

Sophie Hannah har till exempel gjort upp en karta över huset och alla rum och allas sovplatser (precis som i Dolken från Tunis och Mordet på Orientexpressen) … Det finns referenser till ett känt drama i titeln och i handlingen (i detta fall Shakespeares King John) som i så många Agatha Christie böcker. Det förekommer en massa mystiskt smygande och snyftande i trädgården (också precis som i Dolken från Tunis) och man känner också igen den dysfunktionella familjen och “det konstiga huset” från så många böcker, liksom intriger kring ett testamente och givetvis … giftmord. Gift fanns med även i den allra första Agatha Christie boken, En dos stryknin och Christie är utbildad kemist och kunde mer om gifter än de flesta … som vilket gift som går bäst ihop med champagne och vilket giftig smak döljs av varm choklad och hur man kan förgifta någon med tandkräm … Sophie Hannah serverar giftet i ett glas vatten, precis som i Monogrammorden, vilket är lite fantasilöst — och ärligt talat en upprepning. Dessutom maskerar inte vatten smaken av ett visst gift.

Inga befogenheter

Hercule Poirot och Edward Catchpool har givetvis inga befogenheter eftersom de befinner sig i Frirepubliken Irland – men givetvis är det ändå Poirot som löser gåtan.

Catchpool är återigen bokens berättare och han får Sherlock Holmes parhäst Watson och även Agatha Christies Poirot-kompanjon Hastings att framstå som veritabla genier. Catchpool är bakom flötet hela tiden och det går inte att fatta att han har fått jobb på Scotland Yard. Fast Poirot måste förstås lösa fallet utan honom. Hastings var i alla fall en vanlig man som gifte sig och flyttade till en ranch i Argentina, han hade ingen högt uppsatt position inom Scotland Yard. Man riktigt längtar efter att Sophie Hannah ska göra sig av med Catchpool, en karaktär som Hannah själv hittat på som berättare – hon behöver inte ha ihjäl honom med gift i ett glas vatten igen, det räcker att flytta honom till Argentina. Eller Grönland. Bara man slipper se och höra honom igen.

Catchpool charmas lätt av psykopat

Som läsare ligger man alltid före Catchpool (och Poirot ligger givetvis före Catchpool) och det är irriterande att se hur han lätt charmas av en mördare som knuffat sin före detta fästmö framför ett tåg, bara för att han, Catchpool, får några komplimanger … Och sedan är han förbluffad över att mördare kan vara trevliga. Har han aldrig träffat charmiga psykopater och sociopater på jobbet förr? Både Agatha Christie och Alfred Hitchcock påpekade att mördare lätt kan vara snygga och charmiga — det är så de kommer nära sina offer.

Om boken har en sensmoral så är det att folk som arbetar hårt och har bra idéer lätt blir överkörda av folk som inte kan något och som inte har några skrupler utan bara “härmar” och tar folks idéer – och folks liv. Det är obehagligt – men inte alltför långsökt.

En äppelmumsande deckarförfattare

Agatha Christie hittade föresten på en deckarförfattare, Ariadne Oliver, som ständigt mumsar på äpplen (precis som Agatha Christie själv) och som har uppfunnit en populär deckare, Sven Hjerson, finländare och vegetarian, som har blivit alltför berömd och som har drag av Poirot – han har nämligen tagit över författarinnans liv, utan att hon har planerat det (och alla tror att hon är en expert på Finland!). Det är en helfestlig karikatyr!

Irlands svar på Martin Widmarks LasseMaja böcker

Sophie Hannahs påhittade författare Lady Athelinda Playford verkar inte vara en karikatyr av Sophie Hannah själv utan av Martin Widmark (som i Sverige kallas för barnens Agatha Christie). Lady Playford skriver ett slags LasseMaja böcker där små barn löser brott inför en förbluffad och oförstående vuxenvärld. Huvudpersonen Shrimp Seddon påminner mycket om den lillgamla Maja i LasseMaja böckerna. Edward Catchpool fnyser åt böckerna och åt att Lady Playford kan tro att kommissarier är så korkade – han har tydligen inte sett sig själv i spegeln.

Catchpool kan bokstavligen trampa i en ledtråd (det gör han i Stängd Kista !) och inte fatta att det är en ledtråd! Det är klart att i böcker som riktar sig till barn är det viktigare att få barn att framstå som intelligenta och kunniga och drivna än vuxna — barnböcker som framställer barn som maktlösa och korkade skulle inte få några barnfans som läste böckerna. Edward Catchpool själv kan ställa sig i främsta ledet när det gäller korkade kommissarier, han överträffar till och med den stackars vilsne polisen i LasseMajas Valleby.

Det är alltid trivsamt att träffa Poirot igen

Det är kul att träffa Hercule Poirot igen – men man hade gärna varit utan hans bihang. När det gäller Agatha Christie stilen är Stängd Kista bättre än Agatha Christie hyllningen Knives Out och svenska who-dunnits som till exempel Män som hatar kvinnor, men den når inte upp till Dame Agatha Christies egna alster – både med och utan Poirot – som Huset på Udden, Konstiga huset, Mordet på Orientexpressen, Dolken från Tunis, En dos stryknin, The Pale Horse, ABC-morden …

Engagerar sig i sin samtid och i verkliga händelser

I En dos stryknin tog Agatha Christie upp flyktingsituationen efter det stora kriget (alltså första världskriget) och även i senare böcker tog Christie upp aktuella saker, som barn som kidnappas och mördas, Mordet på Orientexpressen är till exempel inspirerad av verkliga händelser … och nu förlägger Sophie Hannah sin handling i ett brännhett område och en orolig tid – Irland 1929 – och lyckas lägga mer mysigt töcken över det förflutna än Downton Abbey. Det är en bedrift i sig.

Men jämfört med andra Agatha Christie kopior och jämfört med svenska standarddeckare och who-dunnits är Stängd kista bättre. Inte Dame Agatha Christie klass — men bättre än ingenting.
Hercule Poirot kommer att komma tillbaka med nya fall!

Det här är en bra översättning som fångar många dubbeltydligheter och ledtrådar, vilket inte alltid är det lättaste!
Dessutom: väldigt snyggt omslag, som i sig är en prydnad för deckarhyllan.

Boken finns på årets bokrea (inbunden) och nyutgiven i pocket och även som ljudbok.

Skriven 2020-02-24

Läs mer om boken här