Klicka på bilden, för att se hela bilden
Att som The Darkness inleda med att spela hela det senaste albumet minus deluxe-versionens extraspår från början till slut under den nu pågående turnén kan antingen ses som kaxigt uppfriskande eller dumdristigt rent allmänt. För egen del är jag benägen att välja det förstnämnda alternativet. Det betyder nödvändigtvis inte att det är det smartaste de kan göra. Däremot är det ett tecken på att de verkligen ser det som att Easter Is Cancelled är ett verk, vars kvalitet de tror stenhårt på. Eller också låter de bara tilltaget bero. Det får bära eller brista, helt enkelt.
Ett stycke med anthem-liknande kvaliteter
Fast bar gjorde det där på Amager Bio i fredags. Med god marginal, därtill. Men så är denna senaste sångsamling också överraskande stark. Inte minst Rock and Roll Deserves to Die stod ut denna afton. Detta stycke har om något anthem-liknande kvaliteter. Från de akustiskt färgade verspartierna via det klistriga riffandet till det uppskruvade klimaxet utgjorde detta en alldeles utmärkt öppning. Att tankarna vandrade till ett något hårdare Queen just under denna sång kändes bara naturligt. Särskilt som kvartetten kvällen till ära initialt var klädda helt i vita utstyrslar, som Freddie Mercury och hans vänner mycket väl hade kunnat bära på sjuttiotalet.
Ljudbilden hårdare än någonsin
Bland övriga färska favoriter märktes sådant som vemodiga Heart Explodes med sitt tunga distinkta beat och den oemotståndligt melodiska och självbiografiska Live ‘Til I Die, om en ung grabb, som föll tidigt för rocklooken och mobbades för det då det begav sig. Eller varför inte den mer hårdkokta och lätt groovy Easter Is Cancelled.
Mest udda bland det aktuella materialet var dock den avskalade Deck Chair, en crooneraktig singer/songwriter-sak med bluestouch. Ett coolt försöka att göra något annorlunda, får man väl säga. Men denna bidrog också till ett andrum från det tunga materialet. Ljudbilden på det enligt sångaren Justin Hawkins själv, utsålda Amager Bio tedde sig nämligen hårdare än någonsin. Inte hårt i meningen betongkrossartendenser förstås, men vid en jämförelse med mina fyra eller möjligen fem tidigare gig med bandet bjöds man på en betydligt råare om än inte mindre välspelad och finessrik anrättning.
Allsång i staccato utan ansträngning
För det mesta var denna taktik också mycket riktigt effektiv. Som i ovannämnda färska alster. Men också i den energiskt riffande falsettfesten – en av många – Easter Is Cancelled och In Another Life, som pendlade mellan det hyfsat softa till det hårda där kontrasten mellan dessa ytterligheter nyttjades på ett vinnande sätt.
Fast även det gamla materialet levde upp i sin mer råbarkade kompromisslösa omgivning. One Way Ticket i en mer hetsigt energisk inramning var ett exempel på detta medan ett annat, taktfasta Givin’ It Up väl aldrig tett sig så manande allsångsvänlig. För allsång blev det i den staccatoorienterade refrängen spontant utan att frontmannen behövde anstränga sig överdrivet mycket, om ens något.
Alltjämt over the topp och larger than life
Å andra sidan; i balladen Love Is Only a Feeling hade jag gärna önskat en softare approach – gärna med keyboards i mixen – så den kunde leva upp till det ursprungliga epitetet där power placeras framför ballad. Samtidigt kan man tycka att kulilskna klassikern Get Your Hands off My Woman hade tendenser till hafsverk. Det här var ett av få nummer där finessen i röjet faktiskt saknades i väl stor utsträckning.
Här kan man också notera att bandets musikaliska rötter i viss mån hamnade på undantag eftersom tyngden premierades framför glammen. Samtidigt präglas givetvis The Darkness av att alltjämt vara ett band där over the top-elementet är tydligt. De är larger than life på samma sätt som vanligen oftast bara hårdrocks- och metalband som kom fram under sjuttio- och åttiotalet har. De är barn av sin tid, men ändå inte om ni förstår vad jag menar.
Rödglansig jumpsuit och halvlång (dam?)blus
Med detta sagt är det också logiskt att en sångare som den rockglamouröse och smått oförutsägbare Justin Hawkins står längst fram på scenen. Han är ensam av sin sort, gillar att fjädra sig i kläder av typen rödglansig jumpsuit med exponerat bröst och att stå på händer(!). På samma gång har få som han i rockvärlden alltjämt förmågan eller kanske också önskan att ta de riktigt höga tonerna.
I duktige basisten Frankie Poullain har han dessutom en värdig sidekick. Efter att gänget bytat om efter halvtid påminde han mest om en statist modell hallick från sjuttiotalsserien Baretta i sin guldkedja, svarta polotröja, dito byxor med generösa slag och en halvlånga(dam?)blus.
Tillställning väl värd att minnas
Så för att nu sammanfatta; The Darkness är fortfarande ett både roligt och underhållande band att skåda. På det hela taget utgjorde detta gig också till och med ett lyft jämfört med senast. Samtidigt verkar bandet befinna sig på en bra plats rent kreativt. Dock kan showen behöva stramas upp en liten aning till nästa gång. Några få onödiga longörer dök upp här och där när det skulle småjammas och idkas kommunikation med publiken. Men på det hela taget var det här alltså likväl en tillställning onekligen väl värd att minnas.
Foto: Henrik Hildebrandt
2020-02-15
