Klicka på bilden, för att se hela bilden
Bland en del andra böcker, har jag i mina bokhyllor även I Lost It at the Movies, Kiss Kiss Bang Bang, Going Steady och The Citizen Kane Book : Raising Kane and The Shooting Script. Det som dessa har gemensamt är att de handlar om film och att de är skrivna av Pauline Kael. (Shooting Script är naturligtvis skriven av Herman J. Mankiewicz och Orson Welles.)
Under hela fem år har Rob Garver arbetat på en dokumentärfilm om Keal, som är fullproppad med en mängd intervjuer och klipp från olika filmer. Garver levde för sin film och för att behålla så mycket kontroll över den som bara var möjligt, gjorde han själv otraditionellt mycket på den. Han producerade den, skrev manuset, regisserade den, klippte den, uppträdde i den, intervjuade folk, letade fram arkivmaterialet, jobbade bakom kameran, drog elektriska kablar, han var i mångt och mycket filmens allt i allo. Han slet på, eftersom han hade en vision om hur denna film skulle se ut och vad den skulle innehålla och vad den skulle förmedla. Denna film, som fick heta What She Said: The Art of Pauline Kael, hade premiär i augusti 2018 på Telluride Film Festival i Colorado och har sedan dess visats på åtminstone tjugofem andra filmfestivaler världen över, inklusive Indien, Tjeckien, Tyskland et cetera. Överallt var den visades på bio eller i TV, var den 98 minuter lång. Den 7 februari 2020 visades den på SVT2 och då var den plötsligt 58 minuter kort, det vill säga SVT klippte bort inte mindre än 40 minuter, alltså dryga 40 procent.
Under eftertexterna listades alla filmer och filmpersonligheter som visades och intervjuades i filmen, men en betydande del av dessa fanns bara i den 98 minuters långa filmen What She Said: The Art of Pauline Kael och inte i den gravt stympade svenska 58-minuters versionen som helt missvisande och på osanna grunder fick heta Pauline Kael – Hollywoods vassaste penna. Det är uppenbart så att svensk Publik service är undantagen (från) lagen om vilseledande marknadsföring.
När man ser den långa filmkavalkaden ”with moments from…”, som det står i eftertexterna, då får man en bestämd känsla av att man antingen sovit sig genom stora delen av denna tv-visning, eller också att man drabbats av en akut minnesförlust.
Alla känner till den mytologiska rövaren Prokrustes från Attika som lät sina offer beträda sin säng och kapade benen på alla som var för långa, och töjde ut till döden alla som var för korta för att fylla den. Så funkar SVT. Denna institution har sina tablåer, och exempelvis K Special, under vilken den massakrerade Rob Garver-filmen visades, skall alltid vara exakt en timme, oavsett med hur långt eller kort innehåll denna programpunkt fylls med.
Att ingen eller i alla fall väldigt få protesterar mot en sådan behandling av så kallade kulturprogram är ytterligare ett bevis på att människan i allmänhet inte tar kultur på alltför stort allvar, mestadels på grund av att det finns viktigare saker att indignera sig över. Den pladdersjuke pianolan Gunnar Bolin på SR:s P1 Kultur, klyschade sig lojalt reklamvarmt om Pauline Kael – Hollywoods vassaste penna utan att ens viska det jag uppmärksammat här ovan. Skulle han köpa ett par byxor som var 40 cm kortare än han brukar hasa sig in i till vardags, då skulle han utan tvekan märka och även påtala det. Eftersom byxorna, de är viktiga, även för honom.
Till slut vill jag återge två citat om Pauline Kael: “She has everything that a great critic needs except judgment. And I don’t mean that facetiously. She has great passion, terrific wit, wonderful writing style, huge knowledge of film history, but too often what she chooses to extol or fails to see is very surprising.” / Woody Allen.
Paul Schrader sade: “We’re not talking about film criticism, we’re talking about Pauline Kael, and – in the end of the game – what Kael promoted wasn’t film. It was her.”
Och samma gäller Gunnar Bolin och alla andra på SR och SVT som låtsas att tjäna kulturen, när de i själva verket nyttjar den till att kapa åt sig sina oförtjänta löner.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© vladimir oravsky
Skriven 2020-02-09
