Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Autumn de Wilde
I rollerna: Anya Taylor-Joy, Johnny Flynn, Josh O’ Connor, Callum Turner, Mia Goth
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2020-02-14
Jane Austen tycks ständigt vara föremål för remakes. Årets Emma är den femte versionen i raden efter 1996 års bioversion med Gwyneth Paltrow och tre olika miniserier från sjuttiotalet och framåt. Med andra ord är kanske inte en ny filmatisering helt nödvändig, men i dessa dagar görs det som bekant nyinspelningar och uppföljare av allt som rör sig, så det går knappast att klandra filmmakarna för att de då också ständigt återvänder till en kvinnlig författare, vars alster blivit rosade stapelvaror inom litteraturen.
Emma har allt. Hon är vacker, intelligent och rik, och har framlevt sina första tjugotvå år utan motgångar, som det heter i filmens öppning. Väl inkörd i det lantliga sällskapslivet älskar hon att agera äktenskapsmäklerska utan att själv direkt aspirera för giftermål. Nya föremålet för hennes intresse stavas Harriet, en ny bekantskap som med sorg i hjärtat motvilligt nobbar ett erbjudande från en trevlig och bildad, men icke ”förfinad” bonde i grannskapet till förmån för något bättre parti efter att ha lyssnat på sin väninnas råd.
Detta sätter en boll i rullning som inte går att styra. Allra minsta av Emma själv. Vännen George kritiserar henne också mycket riktigt för debaclet med Harriet. Men Emma tycker väninnan skulle satsa på den initialt välartade prästen Philip istället. Han i sin tur har dessvärre bara ögon för Emma medan skyddslingen i förlängningen börjar få tycke för den tänkande omdömesgille George. Samtidigt förförs Emma åtminstone tillfälligt av den stilige, men ytlige Frank på tillfälligt besök från storstaden. Fast kanske befinner sig den hon längtar efter närmare än hon tror.
Hur ska det gå? Den som läst boken, sett någon av de tidigare filmatiseringarna eller googlat på nätet vet förstås, men precis som i de flesta historier sys historien ihop enligt gängse mönster. I det här fallet görs det dessutom med stilfull elegans och känsla. Slutet gott allting gott i kärlekens labyrint, således.
Men precis som vanligt när Austen är på tapeten finns här också som alltid ett underliggande budskap om kvinnornas utsatthet och nödvändigheten av att gifta sig till ett gott parti för den ekonomiska trygghetens, och för all del också för den sociala statusens skull. På samma sätt präglas det hela även av en hyfsat diskret, men ändå bitande humor i skildringen av de traditioner och ritualer som präglade sällskapslivet under denna tid.
Med andra ord får man alltså nog säga att Emma förvaltar arvet efter Jane Austen på ett berömvärt sätt. Det här är på det hela taget en såväl flyhänt som tjusig och välspelad skapelse. Fans av kostymdramer i allmänhet och Austen i synnerhet kommer att slicka i sig det här med hull och hår.
Skriven 2020-02-12
