Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den oefterhärmlige Richard Pryor sade en gång i en intervju att det är inte han som är stor utan det är tv-världen som är liten. Han menade att han förekommer på så många tv-kanaler, på grund av att så gott som alla tv-kanaler visar samma program, intervjuar samma kändisar och tillagar samma tv-rätter. Hans pik slog spiken på huvudet. Filmen Escape from Alcatraz är en av dem filmer som visas gång på gång igen och igen och jag har skrivit om den tidigare. Som tur är, är Escape from Alcatraz en utmärk film, en klassiker. Värre är det då när exempelvis Colin Nutleys Paradiset repriseras i det oändliga.
På TV4 Film kan man just nu se klassikern Escape from Alcatraz.
I Escape from Alcatraz (Flykten från Alcatraz, 1979, manus: Richard Tuggle efter en roman av J. Campbell Bruce, regi: Don Siegel) är Clint Eastwood inte bara en kunskapens man, utan medverkar även i en film där konst och bildning gjorts till övergripande tema.
Flykten från Alcatraz placerar sig i en lång rad av fängelseflyktfilmer Riot in Cellblock 11 (Revolt i cellblock 11, 1954, regi: Don Siegel), Papillon (1973, regi: Franklin J. Schaffner), Le trou (Hålet, 1960, regi: Jacques Becker), Un condamné à mort s’est échappé ou Le vent souffle où il veut (En dödsdömd har rymt, 1956, regi: Robert Bresson), La grande illusion (Den stora illusionen, 1937, regi: Jean Renoir) och en oändlig lång rada filmer till], där många situationer är välbekanta även för den som aldrig satt sin fot i ett fängelse. Faktum är att kanske mest för den som inte gjort det.
Handlingen är enkel: Frank Morris (Clint Eastwood) kommer till den rymningssäkra ”Klippan” och flyr därifrån. Han avancerar från källaren till taket, från nakenhet till påkläddhet. Detta är en utmärkt metafor för hur kunskap och vetande formar och gör människan fri. Spänningen ligger inte i OM Morris och hans kamrater ska kunna fly, utan HUR de ska göra det.
Vi får inte veta, varför fångarna är där, det vet vi ändå, i stora drag. En arg samhällskonfronterande, indignationsfilm, skulle ha visat fram ett ännu värre och mer realistiskt helvete än Escape from Alcatraz. Här öppnar sig i stället fängelseskildringen för associationer till andra instängdheter, annan förnedring.
På ett plan handlar filmen om konstens betydelse: fången, som finner sin enda glädje i att måla, stympar sig själv inför en av vakterna, då han godtyckligt fråntas sina privilegier av en utstuderat sadistisk Patrick McGoohan i fängelsedirektörens roll. Hela flykten iscensätts med påtaglig hjälp av boklig kunskap och konstnärliga medel: fängelsets herre på täppan, English (spelad av den nyligen bortgångne Paul Benjamin), distribuerar tidningar och böcker, som förutom att förmedla lärdomar, bereder gömställe för grävredskap (bibelryggen) och ger arbetsmaterial. [Jämför med Stephen Kings och Frank Darabonts fängelsefilmklassikern The Shawshank Redemption (Nyckeln till frihet, 1994.)] Av papier maché tillverkas gallerventiler och huvuden, som sedan bemålas och används för att dölja att de verkliga gallren och huvudena är borta under rekognoseringsturerna inför rymningen. Fångarna visslar och sjunger för att varna varandra och dölja sitt grävande, och de spelar teater inför vakterna. Fängelsedirektören håller en symbolisk burfågel fången i sitt tjänsterum, medan Litmus (Frank Ronzio), låter sin tama mus röra sig fritt. Den musen förmedlar också en bild av fångarna, som gnager sig ur sina hål.
En symbol för friheten är en krysantemum som odlats i smyg, och som upptäcks och smulas sönder av fängelsedirektören. Efter den lyckade flykten hittas dock en ny krysantemum flytande på vattnet utanför Alcatraz. Detta är och förblir det enda spåret efter de flyende. Deras mål var att komma ut, högre mål kan de inte ha, alltså slutar filmen här.
Clint Eastwood har insett sin betydelse som karismatisk hjälte. Det är därför, antar jag, som han i addition till sin utstrålning, uppvisar i sina filmer styrkande bildningstörst och smittande misstro mot hämmande traditioner, överheter och auktoriteter.
Hej Sara, vi såg Flykten från Alcatraz tillsammans år 1979. Kommer du ihåg det? You made my day, som Clintan sa.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© vladimir oravsky
Skriven 2020-02-06
