Klicka på bilden, för att se hela bilden
God respons i all ära. Det är knappast något att sticka under stol med att debutanterna i Göteborgska Dolorifics går mot strömmen. Kvartetten sysslar nämligen med indiepop, och är det någon genre det är tyst kring i dessa dagar är det just denna. Fast den situationen tänker bandet göra sitt bästa för att förbättra. Efter ett flitigt livespelande som tangerar hela tusen timmar är de äntligen redo att välkomna alla intresserade in i sin värld med det senkomna debutalbumet Welcome to Dolograd, och de gör det väl medvetna om att de ekonomiska utsikterna inte är de bästa.
Gaget försvinner direkt
– Ja, vi har ju lagt ut för allting själva, säger trummisen Christoffer Andersson. Dels har vi använt egna pengar, men gaget brukar försvinna direkt också. Så ekonomiskt är den här skivan en förlustaffär, men vi gjorde den för vi ville få ut musiken. Fast över tid kommer den kanske att gå ihop ändå. Om inte är det ok det också. Vi förväntar oss inte dra in särskilt mycket för tillfället.
Spela så många datum som möjligt det viktiga
Vi talar blygsamma prognoser från bandmedlemmarna själva, alltså. Följaktligen är målet för kommande turnéer endast att de ska gå plus minus noll. Christoffer menar att många människor går på liveställen utan att veta vilka grupperna som spelar är i förväg. Detta gäller förvisso kanske framförallt när det handlar om förbanden, men i dagens läge är detta faktum något som kan spela Dolorifics i händerna. Så att alla inblandade ser positivt på framtiden råder det ändå knappast någon tvekan om.
– Nej, det gör det inte. Och oavsett hur det här släppet går kommer vi att fortsätta. Att åka på turné och spela så många datum som möjligt är det viktiga. Sedan är det så jäkla skönt att befinna sig i något socialt sammanhang utanför familjen också.
Lustigt med mindre intresse i Sverige
– Albumet släpptes ju nu i dagarna, och jag har förstått att en del amerikanska sajter har gett er bra kritik?
– Ja, det är verkligen lustigt. I och med att vi kommer härifrån Sverige borde det gå bättre här, men det verkar inte vara så mycket intresse för indiebaserad pop och rock nuförtiden. Det är ju synd, men det är inget som hindrar oss. Vår gitarrist Olle (Mossberg) spelar på skatepunkscenen också, och den bygger på att man fixar turnéer och boende själv. Så nu när vi är ute får vi börja jobba mer på egen hand, D.I.Y., do it yourself. Det tänket påverkar hela scenen.
Indieband från guldåldern präglade
Fast rent musikaliskt är det förstås i första hand svenska indieband som kom fram under guldåldern för sisådär tjugofem år sedan som präglat kvartetten. Sådana som Brainpool, Broder Daniel och Popsicle tillhörde de “coolaste” enligt Kristoffer.
– Men säger vi till folk att vi spelar indiepop tror många att vi spelar något helt annat. Allt beror på vilken syn man har på genren.
Ett mellanting av Broder Daniel och Oasis
– Jag läste en artikel där ni beskrevs som ett mellanting av Broder Daniel och Oasis. Jag hör inte det. Dessutom står den unga upplagan av Broder Daniel för en av de uslaste spelningar jag någonsin sett.
– Tidiga Broder Daniel handlade mer om attityd än det musikaliska. Jag var lite för ung för att lyssna på de första grejorna. Det var först när jag var äldre och hörde de nyare grejorna som jag fastnade. Längre fram gjorde de ju hur mycket som helst, så två av oss har dem faktiskt som favoritband.
Band “på riktigt” först 2015
Christoffer berättar att han gick i sjuan när musikintresset tog fart. Han gick då på Karl Johan-skolan i Majorna, och då slogs hans påsar ihop med sångaren Erik Löfving och dennes syster. Bandet hette Arsenik och på den vägen var det. Nästa band döptes till Strauters, och förebilderna då var engelska combos som Arctic Monkeys och Libertines innan det blev pop på svenska under en period.
– Sedan startade Olle (Mossing, gitarristen) och Erik det som skulle bli Dolorifics, men det var först kring 2015 som vi blev ett band på riktigt. Då kom Erik och frågade mig om jag ville spela trummor. Sedan de första åren hade vi roterande basist, men till slut kom Olles bror Kalle in i bilden. Då använde vi oss av Olles kontakter från hans andra band *Rebuke. Vi hyrde en skåpbil och spelade tio, tolv kvällar I Tyskland, Skottland och Österrike.
Nya skivan mognare på alla sätt
I ungefär samma veva släpptes en ep betitlad Excessive Self Pity 2016. Det har alltså tagit drygt tre år för kvartetten att färdigställa första fullängdaren, ett faktum Christoffer tycker satt sina spår på det färdiga resultatet.
– Ja, jag skulle nog säga att det låter lite mognare på alla sätt både ljudmässigt och vad gäller texterna. Det lät både enklare och punkigare tidigare. Vi tycker själva vi tagit rätt stora steg både hur vi spelar och skriver, och det gäller även hur vi tar oss an uppgifter i studion. Allt det här gör att vi låter bättre som band.
Producenten bakom Rebecca & Fiona gav kompispris
– Kristofer Göransson som tidigare bland annat arbetat med Rebecca & Fiona har producerat. Hur kom han in i bilden?
– Jag tror att det var för att Olle pluggade ljudteknik, och då var Kristofer där också. Sedan fick Olle praktik eller började jobba hos honom efteråt. Eller hur det nu var. Därför fick vi kompispris av honom nu. Vi hade inga pengar, så vi spelade in alltihopa på en helg. Så vi har en bra relation med honom. Han är svinduktig.
Mörka texter och glad musik ledstjärna
– Era texter beskrivs som mörka med svärta i pressmaterialet. Var kommer den sidan av er ifrån?
– Alltså, det kommer från Erik, som skriver och sjunger, och vi andra går inte in och rotar i texterna. Vi skulle aldrig ändra något, utan kommer en text använder vi den. Vi har spelat ihop sedan grundskolan, och det har alltid varit mörka texter tillsammans med glad musik. Det har varit en ledstjärna för oss.
Emotionellt och ekonomiskt slöseri att lägga av
En annan ledstjärna för alla i bandet har varit att arbeta hårt och målmedvetet utan att ducka för motgångarna. På en rak fråga om de aldrig funderat på att ge upp är Christoffer om inte glasklar så i alla fall hyfsat tydlig.
– Nej, det tror jag inte. Grejen är ju att det tog ganska lång tid att bli klar med skivan, och då kan man ju fråga sig hur målmedvetet det var. Men vi funderade aldrig på att inte göra klar den. Vi spelade in grunderna tidigt, så det skulle varit emotionellt och ekonomiskt slöseri att lägga av. Så det var nog aldrig nära. Sedan är vi kompisar också, vi träffades ändå även om vi inte gick in i studion. Eftersom vi är kompisar hade känts konstigt att inte umgås.
Får inte ta tre år innan nytt material kommer
– Men med tanke på att Welcome to Dolograd äntligen kommit ut nu antar jag det blir ett fullmatat år för er?
– Ja, framförallt planerar vi att spela in mer. Vi gör det under våren, och sedan åker vi ut och sprider vår musik. Det är planen, så vi ska ha ett lite mer rullande schema i fortsättningen och släppa nytt både under 2021 och 2022. Det får absolut inte ta tre år innan vi kommer med något nytt igen. Det vill ingen av oss. Särskilt som Erik är en sådan fantastisk låtskrivare både kvalitativt och kvantitativt.
Englandsturné med stort indieband drömmen
– Samtidigt vill ni som sagt precis som hittills satsa hårt på livebiten?
– Ja, en turné i England med ett stort bra indieband är en dröm för oss. Det känns som hela kärnan i det vi gör är att spela live. Det är det som är roligast, så det hade varit hur fett som helst.
Skriven 2020-02-01
*Rebuke är ett flitigt turnerande skatepunkband både hemma i Sverige och internationellt.
Dolorifics från Göteborg går mot strömmen. Det är bandet som egentligen borde ha kommit fram för sisådär tjugofem år sedan. För det var ju då från skarven mellan åttio- och nittiotal och kanske ett decennium framåt som svensk indiepop blomstrade som mest. Band som Brainpool, Broder Daniel, Popsicle, This Perfect Day och Wannadies såg till att skapa en riklig våg av alternativ pop och rock som skapade såväl fina recensioner och hyfsad kommersiell framgång lokalt, men även internationellt.
