Klicka på bilden, för att se hela bilden
Westlife är tillbaka med ett nytt alster. Nästan ett helt decennium efter förra albumet Gravity. En evighet för vilken combo som helst i dessa dagar, men rena dödsstöten för ett så kallat pojkband med fans som inte är kända för att vara benägna att vilja växa upp med sina idoler. Men de fyra numera fullvuxna gossarna får väl vara ursäktade eftersom de faktiskt var ifrån varandra mellan 2012 och 2018.
Föredrog Cheironboostade Backstreet Boys
För egen del var popsnöret i mig aldrig överdrivet knockad at Westlife. Om jag nu skulle spisa ett boyband låg det närmare till hands att plocka fram Cheironboostade Backstreet Boys och N*Sync. Eller varför inte de fullt så framgångsrika Five eller Point Break som släppte albumet Apocadelic, dansade en imaginär (hit)sommar, och sedan försvann ut i periferin för att aldrig höras av igen.
Problemet med Westlife var att de snöade in fullständigt på ballader, och inte bara det. Även för någon likt undertecknad som inte sticker under stol med att klassiskt softpopfolk som Barry Manilow och Air Supply är givna favoriter för evigt måste erkänna att dessa irländare blev för mycket i längden. Det var inte så att de sjöng dåligt, snarare tvärtom. Däremot var det svårt att se någon större variation i framförande och produktion. Helheten tedde sig snart både rutinmässig och enahanda.
Någonstans nådde smörnivån nya nivåer i den översockriga covern på ABBA:s I Have a Dream redan 1999, men hitsen fortsatte komma. Länge. Och som antytts här ovan precis var det inte många av dessa som var upptempolåtar. De kan räknas på ena handens fingrar. Men som det heter; om något inte är sönder, varför då fixa det.
Fräschare, roligare och betydligt mer inspirerat med Ed Sheeran
Fast nu är vi likväl här med ett nytt alster, och visst har soundet ”fixats” på nya skivan. Det handlar dock inte om någon större förändring. Däremot talar vi tveklöst om en utveckling. Det låter fräschare, roligare och betydligt mer inspirerat än det mesta som gjordes under kvartettens glansdagar. Ändå ska ni veta att herrarnas forne chefsdesigner Steve Mac figurerar även den här gången både i egenskap av låtskrivare och exekutiv producent, men det är uppenbart att även denne demonrattare fått en vitamininjektion inför denna inspelning. Vem vet, kanske hjälpte det till att superhete Ed Sheeran varit medkompositör med honom på fem av spåren.
Blander och ger med varierande temperament och tempo
Ett av dessa är öppningsspåret Hello My Love, en hitig upptempolåt – hör och häpna – som låter förvånansvärt modern, men i Westlifetermer då förstås. Stötigt upplyftande L.O.V.E. hör för övrigt hemma i samma fack. Liksom Take Me There med sitt glada Oooabreak halvvägs. Slutligen bjuds man på den nästan dansanta Dynamite med tillhörande syntharrangemang.
Fast utöver denna trio sånger är det icke helt oväntat mest ballader som gäller för hela slanten. Eller det kanske är en mild överdrift. För till skillnad mot då det begav sig blandar och ger man med varierande temperament och tempo i samma sånger från och till den här gången.
Kaloririkt,balsamerande körrefräng, en snyftare och falsettsång
Fast oavsett vilket måste jag faktiskt säga att grabbarna verkligen överraskar i positiv bemärkelse. Better Man börjar till exempel som en naken pianoballad, och byggs upp till ett riktigt kaloririkt crescendo. My Blood å sin sida är en oväntat rytmisk sak med en hel del sorgligt drama i lyriken. Helheten lyfts sedan ytterligare av en kvinnligt färgad körrefräng med en hel del balsamerande kvaliteter.
Bland övriga höjdpunkter hittar man ovanligt avskalade One Last Time, en präktig snyftare om ni frågar mig. Eller för den delen valsigt akustiska avslutningen Another Life. Eller Repair, en läcker sak i vilken herrarna är och nosar på falsettsång i refrängen.
Sjunger bättre och med mer nyans än någonsin
Överhuvudtaget måste jag säga att Westlife har gjort ett riktigt starkt comebackalbum. Inte nog med att varenda spår undantagslöst låter som en hit, herrarna låter mognare, mer lekfulla och sjunger bättre och med mer nyans än de någonsin gjort på den här skivan också. Självförtroendet verkar ha växt sedan sist, de vågar av allt att döma göra mer med rösterna. Uppehållet har uppenbarligen gjort dem gott. Sedan har de kanske som de själva säger inte förändrats, utan nöjt sig med att utvecklas. Men det är vackert så. Något Spectrum utgör en övertygande bekräftelse på. För hur man än väljer att se det är det här mumma för alla fans av snygg, och får jag väl säga också tämligen tidlös mainstreampop. Så är det bara även om det i vanlig ordning ligger nära till hands för belackarna att se det lite så här von oben.
Skriven 2020-01-29
