Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christian Ryltenius
Originalröster: Adam Pålsson, Li Schmalenbach, Christopher Wagelin
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2020-01-17
Är detta kattens år? Både T.S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats och Gösta Knutssons Pelle Svanslös kommer ut som nya musikalfilmer på bio. Så säg mjau till livet!
Nu är det ju inte den första gången som Pelle Svanslös har filmatiserats. Den tecknade filmen Pelle Svanslös från 1981 av Jan Gissberg och Stig Lasseby är svår att överträffa (uppföljaren Pelle Svanslös i Amerikatt kom 1985), och det är gissningsvis därför som den nya filmen försöker efterlikna 1981 års film så mycket som möjligt. Även om den nya filmen bara är 67 minuter lång, mot 1981 års 81 minuter, och nu för tiden är ju den del av filmen som består av eftertexter mycket längre … fast tiden som biobesökare klarar av att koncentrera sig kanske har blivit kortare?
En timme – en lagom lång långfilm?
Långfilmerna om Bamse ligger också på en snittid kring en timme. Pelle-filmen är väl inte riktigt lika vass som det senaste alstret i serien, Bamse och dunderklockan, men den är åtminstone nio liv bättre än de två senaste Sune-magplasken. Man får väl vara tacksam för att svensk barnfilm över huvud taget försöker komma med något nytt på biograferna, i konkurrens med ett allt större och allt mer internationellt utbud på alla kanaler, och alla mobilspel, som lockar småttingar med sin underhållning för stunden på hemmaplan.
En klassiker som håller
En numera klassisk version av Pelle Svanslös är den gamla Julkalendern som gick i SVT 1997, den finns idag på SVT Öppet arkiv, så det är fritt fram för barnen att titta på 24 lagom långa och lagom spännande och skojiga avsnitt, alldeles gratis. Seriens initiativtagare var SVT Dramas biträdande chef Mark Levengood och Julkalendern regisserades av Mikael Ekman, en veteran inom svensk filmindustri (och tillika tredje generationen av Ekman-filmkändisar). Rollistan var diger: Björn Kjellman, Cecilia Ljung, Christer Fant, Brasse Brännström, Leif Andrée, Göran Thorell, Suzanne Ernrup, Peter Harryson … Serien håller fortfarande och serien lockar fortfarande små barn till skratt och eftertanke. Det var en lyckad Julkalender, helt utan CGI, och katterna var mycket mindre obehagliga än de märkliga hybrid-vidunder som visar upp sig i den nya biofilmen Cats. Mer avancerad teknik ger inte automatiskt bättre filmer.
Från snäll björn till snäll kattunge
Christian Ryltenius står för regin i den nya filmen om Pelle Svanslös. Ryltenius har bland annat gjort Bamse och tjuvstaden och Bamse och häxans dotter – som handlar om en snäll björn – nu växlar han alltså spår till en snäll kattunge. I likhet med Bamse-filmerna visar man gärna upp vacker svensk natur, som i Pelle-filmen kompletteras med vackra vyer från Uppsala.
Kattunge-förintelsen har aldrig hänt
Den nya Pelle Svanslös filmen håller sig till skillnad från föregångarna mycket löst till berättelserna om Pelle Svanslös. Man har helt och hållet strukit “the kitten Holocaust” som finns med i originalet.
Däremot kan man inte säga att den nya filmen är snäll — den är på många sätt otäck, främst på sättet som hundar presenteras på. Aldrig, i någon tidigare version, har hundar framställts som så osympatiska och skrämmande, vilket säkert får många hundälskare att höja på ögonbrynen.
(Original-Pelle var ju till och med vän med en tax …) Mycket sent i berättelsen kommer en vändning, som förklarar att hundarna bara är ensamma och missförstådda.
Att hitta hem igen – en Lassie på katt-tassar …
Äventyret i den nya Pelle Svanslös filmen handlar, som i så många äventyr, om att hitta hem igen. Pelle är en sommarkatt som älskas av den lilla flickan Birgitta. De två skiljs åt genom en “force majeure”. Pelle blir bortspolad i ån, och åker ända till Uppsala, bara för att han försöker vara snäll och hjälpsam. Sedan är det upp till det lojala husdjuret att hitta hem till sin älskade matte igen! Ett berättargrepp som använts gång på gång, i allt från Lassie till A Dog’s Way Home.
Vägen hem går som sagt via Uppsala, Maja blir Pelles kompis, Måns blir hans motståndare.
Måns nya klubb FISK (Fina katters klubb) är under uppbyggnad. Det finns ett annat ställe för mindre fina katter. Men ska inte alla få vara med och leka? Pelles ledstjärna hela tiden är att vara snäll och hjälpsam, även om det många gånger verkar otacksamt.
Ska det bli succé, måste djuren sjunga och dansa!
Man verkar ha sneglat lite på internationella filmsuccéer och musikalen Cats och konstaterat att om det ska bli succé så måste katterna sjunga. I den här versionen har man även lagt till moderna hip-hop katter för att de små kidsen ska gilla filmen … fast hip-hop är väl snarare deras föräldrars musik.
Man har försökt hitta röster som även ska kunna sjunga lite, som till exempel Adam Pålson i rollen som Pelle Svanslös (han har bland annat tagit ton i rollen som Ted Gärdestad). Men resultatet har blivit väldigt generiskt och lite mesigt och ibland helt oförklarligt. Det går inte att överträffa Lill Lindfors (som på 1980-talet sjöng de svängiga låtarna) eller Ernst-Hugo Järegård, som tolkade Måns på ett diaboliskt humoristiskt sätt. Ewa Fröling gjorde på 1980-talet en Maja med klös, som verkligen kunde sätta Måns på plats när det som bäst behövdes. Mats Åhlfeldt, känd som barnskådespelare, gjorde rösten till Pelle Svanslös, och fick honom att låta som en ung och nyfiken kattunge — en bra kontrast till den fullvuxne och väsande Järegård-Måns.
Olikheter hyllas … fast de utplånas
Nu är alla rösterna anonyma och ganska intetsägande och generiska, liksom sångerna. Alla ska låta och allt ska låta likadant. Berättelsen må påstå att den hyllar olikheter, men i själva verket har allt blivit ganska utslätat och likartat.
Det är också helt obegripligt varför Maja skulle vilja hänga med Måns, det gjorde hon aldrig i någon av böckerna (varken de nya eller de gamla), och inte heller i de gamla filmerna eller i Julkalendern. Man har verkligen förstört eller i alla fall missuppfattat Majas karaktär.
Uppdatering som inte tappar själen
Maja är ju precis som hon ska vara i de nya Bonnier Carlsen böckerna, liksom Pelle, och alla de andra katterna (och taxen Max!) så det går bevisligen att uppdatera och modernisera utan att tappa själen eller logiken från originalet.
Filmen är på många sätt väldigt lagom. Men i brist på grädde får väl katterna lapa lättmjölk.
Skriven 2020-01-24
