Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
THE GOOD LIAR
Regi: Bill Condon
I rollerna: Helen Mirren, Ian McKellen, Russel Tovey, Jim Carter, Mark Lewis Jones
BETYG: TRE
PREMIÄR 2020-01-03
Det tog sin lilla tid innan två av vår tids största skådespelare Sir Ian McKellen och Dame Helen Mirren skulle korsa sina klingor framför filmkameran. För tjugo år sedan jobbade de tillsammans på Broadway i Strindbergs Dance Of Death (Dödsdansen), men på film är det alltså premiär.
Det är mycket intressant att höra dem rita och berätta om The God Liar i de många intervjuer och besök de gjort i samband med filmens premiär runt om på världskartan. Just det faktum att det inte är samma publik som ser dem på scenen som går på bio är ett gammalt faktum som det celebra paret är väl medvetna om.
Jag är övertygad om att manuset till The Good Liar så att säta smakade så att säga fågel och att sedan också Bill Condon som regisserade McKellen i mästerverket Gods And Monsters skulle stå bakom kameran var lök på laxen. Först som sist är inte oväntat McKellen och Mirren lysande från start till mål. McKellens tvära kast från mysgubbe och charmör till djävul i miniatyr och Mirren stålgrått ståtlig med mer än en räv bakom örat ger full poäng, men så kommer haken att själva storyn tyvärr inte gör dem rättvisa och till och med slår knut på sig själv när säcken skall knytas ihop.
Eftersom filmen jobbar på Blåsningenkonceptet det vill säga lurendrejeri av den högre skolan är mina läppar förseglade vad det gäller själva nerven i intrigen, men ramen är sålunda den här; den gamle charmören Roy (MrKellen) får via en digital kontaktannons den vackra änkan Betty (Mirren) på kroken och börjar med list och charm att äta sig in i hennes hus trots barnbarnets (Russel Tovey) misstänksamhet.
Vi i publiken (som hängt med i genren sedan barnsben) vet att inte heller den “lättlurade” änkan har rent mjöl i påsen och första hälften av filmen läcker som små bär att se dessa giganter stjäla scener från varandra. När så säcken skall knytas ihop går historien tyvärr överstyr och mynnar ut i ett ridåfall som inte alls går i linje med de intentioner filmen mejslat ut och lovat publiken. Vi får återblickar till Tyskland, efterkrigstiden och förbrytelser som såldes ligger till grund för de händelser vi hitintills köpt med hull och hår men nu står frågande till substansen i.
McKellen och Mirren är proffs som möjligen i sina sinnen känt att tåget spårat ur här, men att the show must go on och det samma gäller möjligen Bill Condon. Nåväl vi som köper KcKellen och Mirren även om de bara läser ur telefonkatalogen får en högtidsstund…..men som sagt sista biten av rullen kunde de ha nöjt sig med att läsa ur just telefonkatalogen
Skriven 2020-01-03
