Klicka på bilden, för att se hela bilden
Celine Dion har aldrig varit i närheten av att vara trendig. Redan under den tidiga franskspråkiga karriären, en period som kröntes med vinsten i Eurovision Song Contest 1988 verkade det på något sätt givet att hon skulle bli en tidlös sångerska med mestadels storslagna ballader på pluskontot.
Öde hugget i sten
När sedan välmeriterade rattarna Christopher Neil och David Foster gjorde gemensam sak och delade på rattarsysslan på första engelska albumet Unison två år senare tedde sig hennes öde närmast hugget i sten. Mer av samma vara fast på samma engelska, och i mer sofistikerad och påkostad form var receptet. Resultatet blev en för denna tid hyfsad succé, tre miljoner sålda exemplar världen runt var liksom inte fy skam.
Stöpt i bombastisk och tidlöst vuxen popform
Resten är historia. Snart var Dion superstjärna. Uppföljaren The Colour of My Love sålde tjugo miljoner exemplar, dess uppföljare Falling into You sanslösa trettiosex dito. Sedan kom Titanicplattan Let’s Talk About Love. Och sådär har det fortsatt både på engelska och mestadels även på franska. Sångerskan har under årens lopp förvaltat sin stil med i huvudsak de där storslagna balladerna och en och annan upptempolåt för att variera dieten. Allt stöpt i samma mer eller mindre bombastiska och tidlöst vuxna popform.
Sensationellt med Cheirongänget
Det var väl därför en del, mig själv inkluderad nästan ramlade av soffan när That’s the Way It Is, skriven av inga mindre än Max Martin, Kristian Lundin och Andréas Carlsson ljöd ut över radiovågorna första gången. Att Celine Dion anlitade det då glödheta Cheirongänget tedde sig liksom närmast sensationellt då det begav sig. Tala om avvikande musikaliskt beteende. Om än bara på en sång. Fast inte egentligen förstås. Bara satt i relation till allt annat hon släppt ifrån sig genom åren.
Så här har hon aldrig låtit
Sedan dess har dock tjugo år förflutit, och nu har det blivit dags att överraska igen med ett oväntat stilskifte. På ett helt album inte mindre. Därav den närmast övertydliga titeln Courage. Sedan får man väl säga att det här visst det kan karaktäriseras som ett modigt verk. För så här har kanadensiskan verkligen aldrig låtit.
Ändå kan man väl inte påstå att sångerskan gått över ån efter vatten vare sig fullt ut eller rakt av. Gamle Cheironmusketören Jörgen Elofsson finns trots allt med i bilden på ett hörn med både producent- och låtskrivarcredits på tre sånger.
Electroinslag och autotune
Men soundet ter sig likväl onekligen uppdaterat, det får man ge henne. Redan på Elofssonsignerade öppningsspåret, dansgolvssuktande Flying on My Own hör man electroinslag och autotune innan hon tar i röstmässigt med sången i refrängen. Imperfections kör på i samma stil om än i lugnare tempo.
Efterföljande Lovers Never Die är en milt stötig ballad som Ariana Grande hade kunnat göra i sina bästa stunder medan Nobody’s Watching är en avskalad groovy sak med ansatser till något som skulle kunna karaktäriseras som coolt. Change My Mind i sin tur mixar en rytmiskt electrovers med en refräng som låter Dion ta i i gammal god stil medan duetten med Sia, Baby låter som något folk som Demi Lovato eller Britney Spears hade behövt sjunga in för att få en välbehövlig ny hit i dessa dagar.
Behöver inte vara trendängslig
Ja, ni förstår vad jag menar. De nämnda sångerna kan alltså mycket väl fungera som bekräftelse på att Dion vågat ta tydliga steg bort från sitt patenterade sound. Men vad blir domen då, undrar kanske vän av ordning. Tja, jag är väl i ärlighetens namn inte knockad av nymodigheterna. Även om de för all del växer efter ett antal lyssningar.
För någonstans är det trots allt så att Dion inte behöver vara trendängslig. Av den enkla anledningen att hon är en artist som kan och förmodligen också bör operera bortom allt sådant tjafs. Inga jämförelser i övrigt, verkligen inte, men Dion liksom folk som, låt säga Leonard Cohen, Neil Diamond, Barbra Streisand och Frank Sinatra var/är inte beroende av vad som är inne just för tillfället. Och det gäller både konstnärligt och kommersiellt.
Ballader berör saknaden efter avlidne maken
Sedan kan jag både respektera och uppskatta de nämnda sångerna från Courage, men samtidigt ter sig ansträngningarna till förnyelse ändå smått umbärliga ur ett jämförelseperspektiv.
För det som i slutänden ändå gör mest intryck här är tidlösheten i ballader som kaloririkt softa Lying Down och Boundaries, albumets kanske mest lågmälda sång samt I Will Be Stronger och For the Lover That I Lost, två rörande pianobaserade sånger som både tar upp och berör saknaden efter avlidne maken René Angélil.
Hade knockat på allvar med Steinman, Foster och Goldman
Så med risk för att vara konservativ skulle jag både rekommendera och önska att kanadensiskan återupptog samarbetet med folk som rockens Wagner, Meat Loaf-rattaren Jim Steinman, Jean Jaques Goldman, mannen bakom Dions bästa franska album och naturligtvis icke minst David Foster, ovannämnde demonproducenten, vars digra meritlista inkluderar bland andra Michael Bublé, Chicago, The Corrs och Josh Groban. Det om något hade verkligen kunnat knocka på allvar.
Skriven 2019-12-27
