MICHAEL SWEET- Strypersångaren produktiv som få och tyngre än på länge

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I hela trettiosex år har Michael Sweet varit ansiktet utåt för åttiotalets tidigare så hårfagra metalcombo och miljonsäljare Stryper, men han har också underhållit en kreativ solokarriär från mitten av nittiotalet och framåt. Senaste albumet i eget namn, Ten, som släpptes så sent som i oktober är hans åttonde, och är tillika det hårdaste han släppt på länge.

På ett “tungt” humör för tillfället

– Oh man, det är definitivt en återgång till åttiotalet, bekräftar sångaren från hemmet i Plymouth, Massachusetts. Det är mer i linje med vad vi brukade göra i Stryper på den tiden. Jag är på ett väldigt “tungt” humör för tillfället. Någon frågade mig för ett tag sedan när jag skulle gå tillbaka och göra något mjukare, som jag gjorde på mina första soloplattor. Men jag vet inte, jag gör bara det som kommer naturligt nu.

Ozzys och Whitesnakes gitarrister gästar

Michael säger att han med Ten ville göra ett starkt album som utgjorde en logisk fortsättning “i samma ådra” som på förra soloverket, 2016 års One Sided War. Sedan må Ten te sig mer putsad än föregångaren, men allt hänger likväl samman, menar han. Samtidigt har en extra krydda adderats i form av idel namnkunniga gästartister, däribland Ozzy Osbournes gitarrist Gus G, Whitesnakes dito Joel Hoekstra och Queensryche vokalist Todd La Torre.

– Jag hade gästartister på förra albumet också, men jag ville ta in fler den här gången, och ta alltihopa till en ny nivå. De som är med nu är alla killar jag älskar och respekterar. Men det finns fortfarande en del jag skulle vilja arbeta med som Nuno Bettencourt (Extreme) , Steve Lukather och Joe Bonamassa.

Lyssnar fortfarande på “de bästa banden någonsin”

– I recensioner jag läst av den här skivan nämns band som Accept, Dio och Judas Priest när ditt nu aktuella sound ska beskrivas. Tycker du det är med sanningen överensstämmande?

– Yeah, delvis. Med Accept vet jag inte precis. Men jag älskar Dio, och jag har absolut influerats av Judas Priest, Iron Maiden och UFO. Och Van Halen är också en stor influens. Det är sådant jag växte upp med och fortfarande lyssnar på. Det är några av de bästa banden någonsin, så om någon bara kan höra glimtar av vad de gjort i min musik blir jag glad.

Har hittat varandra

Gamla idoler i all ära, Michaels beslut att återvända till gamla tongångar påverkades i slutänden också av fansens mångåriga krav på fler gitarrer, fler solon och mer skrikande. Även om han inte direkt säger det rätt ut.

– Jag menar, jag har försökt gå tillbaka till rötterna ett tag nu. Vi började göra det redan på Strypers No More Hell to Pay (2013), och på vår kommande skiva som kommer i oktober nästa år fortsätter vi i samma stil.Vi har hittat varandra, och vet vem vi är nu, så jag är lycklig med inriktningen vi har nu.

Befinner sig på ett bra ställe i livet

– Denna uppdatering bakåt av ert sound sammanföll i alla fall delvis med begynnelsen på ett väldigt produktivt årtionde för dig. Från 2009 till nu har du släppt tre soloalbum, två tillsammans med George Lynch (Lynch Mob) och sex stycken med Stryper. Varifrån har all denna energi och skaparlust kommit ifrån?

– Well, det har bara rullat på för mig. Jag befinner mig på ett bra ställe I livet där jag älskar att skriva och spela in samtidigt som jag har att göra med skivbolag som det går att samarbeta med. Så förhoppningsvis kommer det att komma ut lika mycket material de närmaste tio åren. Så jag känner mig välsignad för allt det här, det är inte alla band som har de här möjligheterna och kan ta vara på dem.

Överraskad själv över produktiviteten

– Jag måste säga att jag blev överraskad inför den här intervjun när jag såg hur produktiv du är?

– Det överraskar till och med mig. Under den här tiden har jag skrivit en bok, börjat jobba en Stryperdokumentär samtidigt som jag gör en skiva med Tracii Guns (L.A. Guns) och skriver på en ny Stryperskiva. Så det är mycket på gång. Jag tror framtiden kommer att bli ganska fantastisk.

Tre tagningar räcker för ett solo

– Ovanpå allt det här var du medlem i Boston från 2008-2011, och en sak är säker; deras grundare och gitarrist Tom Scholtz tillhör inte de mest snabba i studion. Bandet har ju bara släppt sex skivor på drygt fyrtio år?

– Ja, det är svårt att förstå hur man kan ta fyra-sju år på sig för att producera ett album. Men man kan bli besatt av saker. Jag gjorde det med Stryper på In God We Trust på åttiotalet. Det tog sex månader för oss att bli färdiga. Då kunde vi ta om saker 30-35 gånger. Men idag håller jag inte på så längre. Tre tagningar räcker för ett solo, och ofta är det den första som är höjdaren. Men jag är “skuren från en annan trasa” än Tom. Jag släpper hellre ett par skivor om året istället.

En polerad bajskorv

– Sedan ägnar han sig vad jag förstår fortfarande av analog teknik, vilket gör processen mycket svårare?

– Ja, vi lever i en digital värld, och det går inte att gå tillbaka i tiden. Idag blir allt digitalt i slutänden ändå. Och spelar det verkligen någon roll hur man gör? Det som räknas är om det är en bra sång, det är det viktigaste. Men om den i grund och botten bara är en polerad bajskorv spelar det ingen roll hur den är producerad.

I dagens läge är dock Boston historia för Michael. Han hoppade av tåget 2011 efter tre år. Istället är det som sig bör Stryper som är det prioriterade bandet i hans liv, och faktum är att kvartetten i dagens läge hållit ihop avsevärt längre och släppt fler plattor än under den ungdomliga storhetstiden. Häftigt, betecknar sångaren detta som och tillägger att allting kan kopplas till alla inblandade är så drivna, och vill “få jobbet gjort”.

”Irrationellt och fientligt beteende”

Fast alla i det här fallet innefattar dessvärre inte längre originalbasisten. Tim Gaines. Denne sparkades så sent som 2017 och ersattes av tidigare Firehousemedlemmen Perry Richardson efter en period av väntan på att diverse personliga problem skulle lösas. Det har talats om “irrationellt och fientligt beteende” som anledning för att förpassa Gaines till bandet historia. Därmed bröts den oskrivna pakt som sade att verksamheten skulle läggas ner om någon i bandet försvann.

– Yeah, jag menar, saken är den att om du inte trivs med att göra musik och inte är lycklig måste det till en förändring. För du måste trivas med processen. Annars måste situationen omvärderas, och man måste gå vidare. Vi var tvungna att göra det här för att få ett mer positivt fokus och Perry är perfekt för oss. Han är både en toppenbasist och en duktig sångare.

Uthållighet och mycket jobb

– Men om vi ser tillbaka; du och de andra i Stryper var bara omkring tjugo när er första skiva släpptes. Hur var det att kastas ut i en osäker tillvaro i musikbranschen?

– Well, vi försökte få skivkontrakt tidigt. Jag var väl sexton, sjutton när vi började med det. Sedan kom första skivan ut när jag var tjugoett, och det var fantastiskt. Det kändes som om det hände snabbt, men det krävdes uthållighet och mycket jobb. Men vi var väldigt unga fortfarande när det gav utdelning.

Bara fyra nollor från Orange County

– Samtidigt var ni något av pionjärer med tanke på er uttalat kristna profil?

– Well, det där förändras aldrig. Vi är fortfarande pionjärer. Vi befann oss på en speciell plats 1983/1984. Det fanns inga andra kids som var som vi, och det var tufft. Vi spelade med Ratt och andra band på den tiden, men vi blev djärva och ändrade vårt budskap samtidigt som vi skaffade våra gulsvarta utstyrslar. Så här i efterhand känner jag mig väldigt ödmjuk över det här. För vi var bara fyra nollor från Orange County i Kalifornien. Men vi lyckade slå igenom och skapa ett nytt liv ändå.

To Hell With the Devil miljonsäljare

Michael överdriver knappast de initiala svårigheterna. Metal och den kristna profil Stryper hade och har än i dessa dagar var då det begav sig en kombination lika trolig och lyckad som olja och vatten, men bandet visade tidigt att den trots allt inte alls var hopplös. Redan med andra albumet Soldiers Under Command nåddes guldnivån medan uppföljaren To Hell With the Devil blev en miljonsäljare. En decennielång splittring följde i början på nittiotalet, men 2003 kom återföreningen, och alltsedan dess har man hållit ihop. Vilket betyder att hela trettiosex år har förflutit sedan bildandet. Häpnadsväckande, är väl ett ord som beskriver sakernas tillstånd.

Allt möjligt efter Mick Jaggers hjärtoperation

– Ja, det är verkligen häpnadsväckande, och om Gud vill kommer vi att fira fyrtioårsjubileum om fyra år. Och ett femtioårsjubileum är mycket möjligt också. Rick Springfield är ett bra exempel på att det går att fortsätta länge. Och Rolling Stones; Mick Jagger genomgick ju en hjärtoperation för ett tag sedan, och efter tre veckor stod han på scen igen. En sådan sak är väldigt inspirerande. Det visar att allt är möjligt.

Skriven 2019-12-10

Fakta för den inte alldeles invigde
Michael Sweet släppte biografin Honestly: My Life and Stryper Revealed, 2014
Stryperdokumentären det talas om i texten är under produktion, och kommer att ta tittaren ända tillbaka till medlemmarnas tid i high school i Orange County, Kalifornien där allt började i början på åttiotalet.
Stryper hade inte släppt någon ny musik på femton år när albumet Reborn släpptes 2005
Genom åren har Stryper sålt över tio miljoner album