Klicka på bilden, för att se hela bilden
Fågel låg och låg. En hel evighet. Skulle han vara vid medvetande, då skulle han tro att han låg till och med längre.
Det var svårt att veta om i denna stund fåglar i hela världen hade bett för Fågel och hans liv, eller om det helt enkelt var så att han var oförstörbar. Ett var dock säkert, och det var att Fågel ej dog. Han tuppade av, förlorade medvetandet, men avled, det gjorde han ej.
Medvetandet fann Fågel och långsamt började kava sig in i honom. Och omedelbart började det öppna fönster och dörrar till minnets otaliga rum, ett efter ett. Där fanns rummet med Fågels fall från himlen i det störtade planet, och rummet där fallet från Örns urberg magasinerades… Och just i det, i ett hörn, såg Fågel någon som höll på att fästa vingar på sin son Ikaros rygg, samtidigt som han gav rådet till honom, att aldrig flyga alltför lågt, eftersom då skulle vatten kunna blöta ner hans vingar och tappa flygförmågan, och samtidigt, sade fadern, borde han inte heller flyga alltför högt, eftersom då skulle solen kunna skada honom…
Det är inte mitt medvetande som jag borde ha förlorat, tänkte Fågel, utan mina minnen. Fast bara de obehagliga så klart. De som trängde in i mig under de sista dagarna. Eller var det kanske de sista veckorna? Det visste Fågel inte, liksom han inte visste var han befann sig, med vem och vad som väntade på honom.
Tankar surrade i honom som arga bin. Att man i ett sådant tillstånd knappast fattar ett välavvägt beslut, det var Fågel medveten om. Han kom nämligen väl ihåg hur han ville gå på en musikkonsert och hur hans föräldrar var emot det. ”Du är alltför ung för att ensam gå på en sådan konsert”, sade de. ”’Vapen och rosor!’, vad är det för ett namn för en musikgrupp? Under en sådan, så kallad konsert, kan vad som helst hända… Kaos, larmande och annat oljud, kaskader av pyroteknisk eld och ännu större kaos…”
”Jag är tillräckligt stor”, protesterade Fågel högdraget. ”Om ni inte tillåter mig att gå, så rymmer jag hemifrån och går på konserten ändå. Jag kommer gå min egen väg… Ni lever i en gammal värld. Ni är alltid rädda att det kommer hända mig något, som om överallt lurade faror på mig. Jag får inte flyga lågt, jag får inte flyga högt. Ni ser ’vapen’ där jag ser ’rosor’ och ni tror att jag är blåögd och godtrogen…”
Det var det sista som Fågel sade till sina föräldrar. Och därför var det just dessa förebråelser som band honom till deras tid tillsammans.
Med vad och hur kunde han släcka denna brännande inre eld med?
När han kom hem från konserten…
Fågel ville inte tänka på det…
Konsertens pyrotekniska show var som ett litet hemfyrverkeri i jämförelse med de dödliga eldsflammor som kastades över hans hemby…
Andas djupt in! Le en smula! Det är den rätta strategin, för att känna sig bättre och mindre upprörd, försökte Fågel intala sig.
Han andades djupt. En, två, och ytterligare en gång och ännu en gång. Nu kände han sig faktiskt lite bättre till mods. Och inte bara det. Han fick för sig att all gråt och jämmer och skrik i hans hemby, lät som en sång.
”Blackbird singing in the dead of night, take these broken wings and learn to fly /
All your life, you were only waiting for this moment to arise /
Blackbird singing in the dead of night, take these sunken eyes and learn to see /
All your life, you were only waiting for this moment to be free.”
Är jag i himlen eller drömmer jag? En, två, tre, fyra… Det verkar så att jag är i sjunde himmeln och där drömmer jag. Hur annars skall jag tyda, att jag ser en fågelflicka från min egen hemby? Jo, hon verkar vara en aning äldre än jag, men hon är en skönhet och dessutom full av energi. Och ovanpå det, hon tycker om musik och sång…, precis som jag.
Flickfågeln var en aning suddig, oskarp, så som man ser i otydliga drömmar. Men hon ändå var perfekt proportionerad och skönhet välte fram från henne. Men framför allt, hon utstrålade barmhärtighet…
Hennes huvud lutade sig över honom, bara någon centimeter från hans yra syn och hon blåste på honom, som om hon ville blåsa liv i honom. Den stigande solen bildade en gloria ovanpå hennes gyllene-gula huvud och på hennes halskedja gungade rytmiskt en iPod och spred himmelska fanfarer… ”All your life, you were only waiting for this moment to arise…”
Fågelflickan blev uppriktig glad att hennes blåsande i Fågelns ansikte gav resultat, att Fågeln halvöppnade sina ögon. ”Herrens vägar äro outgrundliga!” sade hon och fortsatte: ”Jag ber så mycket om ursäkt men jag hoppas att det är okej att jag blåste livet i dig… Jag blåste på dig för att kyla ner dig en smula, du verkade vara rätt så febrig och så ville jag blåsa bort allt damm. Jag heter Fågelina.”
”Jag är Fågel”, viskade Fågel. Jag vet dock att du inte kommer tro mig. Ingen trodde mig. Varken Höna eller Anka och inte heller Örn. Så…”
”Jag vet”, svarade Fågelina och Fågel kände på sig att han på fläcken skulle falla från sina ben, om han stod på dem och inte kraftlöst låg på sin rygg.
”Du vet? Vad är det du vet? Att ingen trodde på mig?” undrade Fågel.
”Jag vet att du är Fågel”, svarade Fågelina och tittade rakt i Fågels ögon.
”Är du säker?” pep Fågel. ”Jag känner visserligen inget förlöjligande eller ironi i din klingande röst men sådant kan man dölja. Precis som när Höna och Anka dolde för mig att de längtade efter att vara vän med mig.”
”Jag är säker, Fågel. Riktigt säker. Mer säker kan jag knappast vara. Tänk själv, du och jag härstammar från samma fågelby. Din och min familj och därmed även vi, du och jag, skulle vara närmaste grannar med varandra, om det inte slumpade sig så att det var tolv andra familjer som bodde mellan oss…
Jag förstår dock, att efter allt det som du varit med om på sista tiden… Det är svårt att härska över och hålla styra sina egna minnen. De liksom lever sitt eget liv. De föds precis när det faller dem in, och de kan låtsas vara döda och försvunna, när de får lust med det sprattet”, klarlade Fågelina och fortsatte. ”Du och jag lyckades rädda oss, när våra nästen antändes och brann upp, och du och jag blev tillfångatagna av dem som tände på…”
Fågelina svalde torrt och så fortsatte hon meddetsamma ”… du och jag blev bortflugna i ett och samma flygplan, så vi även störtade tillsammans… Jag ville ge mig tillkänna för dig redan då och där var vi kraschade, men du sprang iväg, förmodligen av rädsla, och jag vågade inte ropa på dig av samma rädsla. Det var nämligen rätt så troligt att anta, att även någon eller några av våra kidnappare överlevde haveriet, och då…
Det spelade ingen roll var du än hamnade, hos Höna eller Anka, dina besök slutade alltid på samma vis, du sprang iväg som om arga tjurar var ute efter dig, och jag hade ingen chans att hålla takten med dig… Inte minst på grund av att du gjorde dig av med din befjädring, liksom träden gör sig av med sina blad på senhösten. Men jag plockade upp dem alla…
Jag kände på mig att du kommer att behöva dem…“
Fågelina visade för Fågel en säck full med hans egna fjädrar, de som han förlorade eller själv plockade bort.
”Titta här! Dessa gudomligt vackra fjädrar blev du av med där var vi störtade ner. Och dessa här, har du själv rivit ut från ditt vackra huvud…“, förevisade Fågelina.
”Du är det den första och enda som känner igen mig, Fågelina. Men dessvärre är det inte mycket värt just nu, eftersom jag inte liknar mig själv längre. Inte ens jag skulle känna igen mig om jag mötte mig själv… Jag skulle inte känna igen mig om jag såg min egen spegelbild i en vattenpöl…
Jag är inte längre Fågel, jag är bara en sorglig och beklaglig skugga från det förgångna, en liten, knappast en synlig ristning i barken. Och när natten faller på, försvinner även ristningen…
… och därmed även jag…”
Fågelns röst var svag – av utmattningen och skammen.
”Nu har jag fått nog! Nu skall du sluta med det där!” satte Fågelina ner foten.
”Jag vet, att jag inte är någon festnisse – att jag bara skapar en bra dålig stämning och obehagskänslor”, beklagade sig Fågel.
”Jag tror att jag smäller av ilska! Vad är du ute efter? Att jag får slaganfall?” förebrådde Fågelina Fågel strängt.
”Jag har lust att ta den här kvasten och med den ordentligt städa upp i din skalle”, gastade Fågelina argt och lyfte upp en kvast ovanpå sitt huvud, bara för att ge tyngd åt sin ilska. ”Med den här kvasten kommer jag att städa bort alla dina mörka tankar…”
Fågel kände att hans struphuvud och näbb var som igenlimmade och hans tunga var orörlig och stor som alla duvor han åt upp och som nu tänkte hämnas och kväva honom. Han ville spy ut samtliga, på en och samma gång, men de satte sig på tvären och spjärnade emot. Fågel började gråta och hans gråt kvävde honom ännu mer.
”Nu får du ge dig och sluta Fågel!” beordrade Fågelina milt. Att självömka sig, leder ingenstans…”
”Vad är det som har hänt, Fågelina? Varför är vi här? Jag vet, vi var kidnappade, flygkraschen och allt det där. Men vad är det som föregick allt detta? Allt har sin början väl? Allt var först bara ett ägg.”
”Tala ur skägget Fågel, berätta rakt på sak vad det är du vill veta? Jag vet allt om dina fjärilar i magen, men du och jag är vänner, och får kanske till och med ett gemensamt ägg med varandra. Då får vi inte cirkla runt varandra som två katter runt het gröt. Förstår du? Förstår jag dig rätt, så vad du egentligen vill fråga mig är, att varför vi blev angripna, varför våra byar och våra nästen blev satta i brand?
Och det trots att varken vi eller våra fäder och förfäder aldrig gjorde ens en fluga förnär…?“
”Ja, det är precis det vad jag ville fråga dig Fågelina. Du är klok som … Wikipedia.”
”Så här förhåller det sig, och försök memorera det. Titta inte på det förgångna, eftersom i det kan du inte finna det tillkommande. Förstår du?”
”Vad är det du säger Fågelina? Jag har alltid matats med att man inte får glömma sin historia.”
”Du skall inte buga för dumheten bara för att den är gammal, Fågel! Inte allt som man matas med är matnyttigt och bör kommas ihåg. Tvärtom. Ett berg av det som våra öron matas med borde aldrig uttalas. Och när det nu trots allt nådde våra öron, så borde dessa spy ut det som ett råttgift, illa kvickt.
Jag skall bekanta dig med varför våra byar blev utbrända Fågel.
Det sades, att vi sprider olika smittor…
Det sades, att vi sprider olika infektioner…
Det sade att vi sprider förvirring och oro…
Det sades att vi vill härska över världen…
Det sades att vi är lata…
Det sades att vi är udda fåglar…
Det sades att vår skrud är sedefördärvande…
Det sades att vi kidnappar andras ungar…
Det sades att vi bär skulden för all ondska och alla katastrofer under jordens och fåglarnas hela historia och att vi kommer vara även skyldiga för alla kommande ondskor och olyckor…
Berätta nu för mig Fågel, vilka smittor vi sprider? Är du Fågel smittad med något fruktansvärt ödesdigert? Är jag bärare av någon sådan smitta?
Vilka infektioner sprider vi?
Vilken ondska?
Vilket syndafördärv?
Vilken förstörelse?
Du behöver inte svara Fågel. Alla och var och en har sin egen åsikt och är övertygade om dess riktighet. Vad du än skulle svara, skulle det finnas sådana som skulle hävda och svära på att du ljuger och hittar på, och sprider dimridåer, andra åter skulle med näbbar och klor försvara dig.
Var och en tror på det vad hen tror på och kommer dessvärre bara i sällsynta fall kunna övertygas om något annat… När du får barn, Fågel, då är detta det första som du borde lära ut till dem.
Och här kommer min kardinalfråga: nu när du vet varför vi blev angripna, varför våra byar och våra nästen var utbrända och jämnade med marken, nu när du är bekant med hela historien, då undrar jag hur denna kunskap kan hjälpa dig att forma din framtid? Vad blir du och dina barn tvungna att undvika, och vilka mått och steg blir ni tvungna att ta, för att något liknande inte skall upprepas?
Där hör du. Där hör du din egen tystnad…
Glöm allt det förgångna. I det förvaras allt förutom framtid och framtid är det enda som är av intresse för mina barn, dina barn, våra barn, och våra barns barn. Hinner du med?“
”Du är klok som en uggla, Fågelina“, anmälda Fågel.
”Jag förstår att du menar väl, att du menar det som ett smicker, och jag uppskattar artigheter när de är uppriktiga och sprungna ur hjärtat. Så ta inte illa upp, men jag skulle vilja be dig om att fundera över följande. Efter det att jag hamnade i världen utanför vår egen, blev jag jämförd med gris, elefant, bi, myra, lärka… när det sades om mig att jag är envis som en röd gris, diskret som en elefant i en porslinsbutik, arg som ett bi, flitig som en myra, glad som en lärka och så vidare. Jag är nästan säker på att du Fågel, också blev jämförd med än det ena, än det andra, men aldrig med dig själv. Det är ett inte alltför vackert sätt att berätta för oss att vi själva inte har ett eget värde, att vi tilldelas ett värde först när vi liknar någon annan.”
”Du är klok som en, som en Fågelina, Fågelina. Vilken underbar tur att jag råkade på dig.”
”Åj, åj! Jag känner mig som kärringen mot strömmen. Men det är lika bra att alla kort kommer upp på bordet, nu meddetsamma, så att vi slipper älta det i evigheter senare.
Det låter inte alls smickrande, om du nu trodde det Fågel. Jag är Fågelina. En hona. Jag vill inte höra att jag är ett, vilket som helst, slumpens och nyckens resultat. Inte så att jag inte tror på tur och lycka men…
Det är bara det att jag inte tycker att min parhäst borde vara den som passivt väntar tills lyckan sätter sig vid hans bord. Min livspartner jagar lyckan själv. Och är framgångsrik i det och tar tag i dess man och svans och hår och fjädrar, greppar den med en dubbelnelson, tämjer den och kvarhåller den.”
”Hur känner jag igen lyckan i förväg? Lär mig Fågelina!” fordrade Fågel.
”Om det är din egen lycka du jagar Fågel, då känner du igen den”, svarade Fågelina.
”En fågel känner man på fjädrarna”, slog Fågelina fast.
”Så är det nog, men fågel känner man även på sången”, kontrade Fågel.
”Och hur sjunger den örn som inte klämmer en näktergal i halsen, Fågel?”
”En örn känner man på klorna.”
”En narr känner man på talet”, retades Fågelina.
”Efter sig själv, dömer man andra”, kontrade Fågel.
”Berätta då Fågel, hur bedömer du mig?”
”Och hur bedömer du mig?”
”Jag frågade först.”
”Jag frågade sist. Då frågade du alltså nästsist. Jag blev således tvåa, vilket är nästan som etta och det är allt annat än fy skam.”
Det var rätt så skojigt sagt, Fågel. Och humor är viktig i en relation. Okej, jag skall berätta för dig vad jag känner. Jag tycker att just nu är du varken fågel eller fisk.”
”Är jag inte? Så vad är jag då?”
Fågelina visade Fågel alla fjädrar som tidigare tillhörde honom och sade: ”Allt detta är ditt Fågel. Men så länge är det jag som har alla dessa vackra fjädrar i min ägo och inte du i din, så länge är du varken fågel eller fisk. En fågel känner man nämligen på fjädrarna. Lägg dig här och börja drömma om framtiden. Den framtid i vilken du återigen äger alla dina fjädrar. Då skall jag begåva dig med alla dessa.”
”Jag måste ha tappat förståndet innan jag tappade fjädrarna. Jag kan inte förstå hur jag mer eller mindre frivilligt ryckte bort dessa! De satt som berget, spjärnade emot, tredskades, protesterade. Men jag ville anpassa mig. Jag ville tillhöra. Vara som alla andra. Som Höna och Anka och…”
”Blev du det? Vad du blev, blev varken fågel eller fisk. Den så kallade anpassningen blev en bur för dig. Och inte ens om den skulle vara förgylld, skulle den vara något annat än just bur.
Vila en stund här och börja drömma om framtiden.”
Så blev det. Fågel låg och Fågelina satte alla hans fjädrar på plats som en erfaren och skicklig trädgårdsmästare som planterar förkultiverade sticklingar.
”AJ! Akta! Var försiktig. Hur kan jag drömma om framtiden, när du stör mig på detta vis? Vad är det du håller på med?“
”Tyst Fågel, jag måste koncentrera mig…“
”Min rygg är rätt så mörbultat, i fall du missade det.”
”Det går inte att missa, det syns på långa vägar.”
”Då har du räknat ut att du inte kan sticka mig på det viset.”
”Ingenting är gratis här i livet. Ibland måste det göra lite ont för att det ska kännas bra igen. Den som vill vara fin måste lida pin.”
”Ja, ja. Och ont skall med ont fördrivas.”
”Jag är inte helt säker på det, Fågel.”
”Medicinen som smakar sämst hjälper bäst. Det kan du i alla fall inte säga emot, Fågelina.”
”Låt oss enas om det Fågel, trots att du är ute och cyklar.”
”Jag har alltid velat ha en man med regnbågens alla färger i sin extravaganta fjäderskrud. Och med långa guppande stjärtfjädrar.”
”Jag känner igen beskrivningen, Fågelina. Jag känner igen den eftersom jag själv var en sådan, som du drömmer om. Men det är länge sedan, dessvärre…”
”Länge sedan? Vad är det för fel på dig nu?”
”Det är inte snällt av dig Fågelina att strö salt i mina sår. Att skratta framför och bakom min rygg. När jag är en stjärtlös flintis.”
”Är du det? Inte nu längre. Se själv!”
Och Fågel vred på sitt huvud och glodde som om han inte ville tro sina ögon.
”Mirakel Fågelina! Du är… du är en riktig trollkarl, en häxa.”
”Jag säger inte emot Fågel. Eftersom jag vet precis vad du vill uttrycka. Att jag förhäxade dig, att jag förtrollade dig. Det syntes från första ögonblicket.”
”Så är det. Bergtagen från första ögonblicket. Ursäkta mig Fågelina att jag… eller snarare att… efter denna ryggoperation är jag lite groggy och när jag återigen känner mig snygg och stark… ja, jag vet… jag borde inte flyga allt för högt, ända till dig min sol… ursäkta min tunga som liksom… men tror du att jag skulle kunna ha någon chans om jag frågade chans på dig, hur skall jag säga det, så att du inte missuppfattar det hela… jag menar du har en ring runt foten, det har jag också, de som fångade in oss, gifte oss… ursäkta att jag ursäktar mig, jag vet att du inte vill ha en sådan man, men är det ändå möjligt att jag skulle be dig om en smekmånad, jag menar be dig om din hand, jag menar din vinge, ringar har vi ju…”
”I vissa situationer har du riktigt långa ledningar Fågel. Det tar evigheter, till och med längre, innan polletten faller ner.”
”Det må vara så, men livet lärde mig att jag inte bör ta ut någon glädje i förväg… Då riskerar jag att bli grymt besviken…”
”Det är tvärtom, Fågel. Du tolkar livets signaler på ditt eget, inte alltid fördelaktiga vis. Du skall alltid ta ut all glädje i förväg. Då får du i absolut sämsta fall, glädje av det åtminstone vid ett tillfälle, men det är mycket möjligt att du får glädjas åt din glädje två och möjligen även tre och flera gånger.
Har jag inte berättat för dig att jag gick och flög och sprang efter dig från samma stund som vi… Minns du inte att jag berättade allt detta för dig?”
”Vänta, vänta ett ögonblick. Du sa…”, avbröt Fågel.
”Ett ögonblick, till och med två, kan jag nog vänta, men inte så mycket längre eftersom jag ogärna vill gifta mig med en med grått hår och gråa fjädrar, förstår du, min eftersökte, multifärgade Fågel…” Fågelina kramade om Fågel och täckte honom med sina kyssar.
Fågel blev röd och generad under fjädrarna. Tur att det doldes bakom all fjäderprakt, tänkte han.
”Vänta, vänta. Vad är det du gör med mig? Mina ben är återigen helt orkeslösa, knäsvaga, kraftlösa, skälvande, vacklande, de kan liksom inte bära mig längre…”
”Sånt heter att kyssa varandra. Kyss, puss, slät, sugare, tryckare… kärt barn har många namn.”
”Det är som att slicka, suga, röra med tungan… Det är sånt som turturduvor gör. Får man inte alltför många baciller av det?”
”Det får man. Onekligen. Men man blir också av med lika många. Så håll näbb, Fågel, eftersom på det här viset kommer vi aldrig hinna göra några barn…”
”Har vi redan barn?” frågade Fågel en smula förvånad. ”Redan efter första kyssen? Då kommer vi ha åtminstone tiotusen och lite till, hoppas jag!”
”Nej, så många ungar får vi inte och inte efter varje kyss”, lärde Fågelina ut. ”Till det behövs det mer än så. Men det vore bra om vi skyndade på en smula, eftersom vi är fåglar och inte sköldpaddor. Bara de kan leva i den takt som ett fyrahundraårigt liv tillåter.”
”Låt oss börja då morsa, nu med det samma. Tack vare dig, känner jag mig som en stridshingst, förstklassigt, prima.”
”Det gläder mig farsa, eftersom att fostra barn, det kräver sina föräldrar…“
”Hoppas att du inte misstycker, men jag måste låna en av dina fjädrar.” Och innan Fågel han ens uppfatta frågan, ryckte Fågelina ut en av hans fjädrar.
”Aj, vad är det som flög in i dig? Först ger du mig tillbaka alla mina fjädrar och nu rycker du ut dem. Hur skall jag uppfatta detta?”
”Se aldrig vapen där du kan se rosor, Fågel. Och gråt inte över spillt mjölk och bortryckt fjäder. Huvudsakligen inte när dina fjädrar är ämnade för dina barn.”
”Så vi har barn redan?”
”Inte än, men inom kort. Jag hoppas i alla fall. Våra ägg måste vila på varma, mjuka fjädrar. Och så…” Och Fågelina tog ytterligare en liten fjäder från Fågel och så ytterligare en och en till och ännu en och Fågel sa ”Det är inte klokt hur gott det känns. Jag tror inte att det kan finnas något annat lika skönt som att ge till egna barn. Här, ta även den här och den här.” Och Fågel gav Fågelina sina fjädrar och hon tog emot dem med leende och kysste vart enda ställe där fjädrarna satt.
”Vårt första barn skall vi kalla Fenix.”
”Ja Fågelina, Felix, det låter som mycket lyckligt namn.”
”Det blir säkerligen lyckligt, det skall vi föräldrar sörja för. Men det skall heta Fenix. Som den där fågeln. Som föds på nytt och på nytt, oavbrutet föds den på nytt. Så som vi föddes på nytt. Du och jag.
Vårt färgglada paradis blev förstört och omvandlat till ett brinnande helvete i vilket vi skulle brännas ihjäl. Men vi blev pånyttfödda. Här i vårt nya paradis.
Än så länge bara vi två, som Adam och Eva…”
”Menar du som mor och far, Fågelina och Fågel?”
”Ja, det är precis vad jag menar, far och mor, Fågel och Fågelina. I nytt paradis… grundande en ny familj, en ny släkt…”
”Precis så! Morsan och farsan, Fågelina och Fågel, i ett nytt paradis, startade en ny familj, en ny släkt…” upprepade Fågel. ”Som Fågel och Fågelina. I ett nytt paradis…”
”Och nu skall det vara tyst farsan”, sa Fågelina ömt.
”Det skall det, morsan.” Och efter en kort stund: ”Hör du vad jag hör?” Fågel riktade sin blick mot himmel. ”Titta morsan! Det är min vän Anka och hennes kumpaner! De är på väg söderut för att övervintra, eller norrut, för att välkomna vår… Jag glömde vilket. Vad säger du om att flyga tillsammans med dem? Jag är säker på att även du får gåshud av bara tanken…”
I stället för ett svar, kastade Fågelina en sträng och intensiv blick på Fågel.
”Jag skojsar bara morsan. Vad tror du, vem någonsin skulle komma på en sådan bak-och-fram-idé?” Fågel tittade än en gång upp, men blev förvirrad av det han såg. I stället för Anka såg han Örn. ”Titta, det är min vän Örn. Vilken överraskning. Ser du morsan…”
”Far!”, förmanade Fågelina.
”Jag hör morsan. Jag är tyst. Som fåglar på våren. Då slutar alla fåglar sjunga för att inte locka faror till sig och sina nykläckta ungar… Titta här, jag har redan dragit upp blixtlåset på min näbb”, visade Fågel, men efter en kort stund började han på nytt: ”Vad tror du morsan, hann min vän Höna gömma sig i sitt hus innan…”
”Vad är det som du är rädd för, farsan? Du behöver inte rädslas för något. God natt, far!”
Du har så rätt mor. Inte rädd. God natt.”
Fågelinas ögon glittrade av sinnesrörelsen och tindrade som de stjärnor på natthimlen som Fågel var bekant med från sina hemtrakter.
Fågel pussade Fågelinas mage: ”God natt Fenix.”
Och så somnade de tillsammans med bara stjärnorna över sig. Som hemma.
”Hej far, hej mor, det här är min väninna Fågelina… Ju, så är det, från nu och i all framtid… Och det här är våran Fenix. Vi kom hem…”, viskade Fågel utan att vara medveten om det, eftersom han flög fri som en fågel, i den välmente sömnens läkande armar.
”Fenix! Felix! Det är dags!”
“Kommer du att sjunga den där sången för oss?”
”Vi får se!”
“Då är det inte dags!”
”Trilskas inte!”
“Det är du som trilskas!”
”Okej då, jag skall sjunga en sång för er.”
”Inte en, utan den där, du vet…”
”Flyg hit då.”
“Börja sjunga först, då flygs det bättre.”
“Somewhere over the rainbow / Way up high / There’s a land that I heard of / Once in a lullaby.
Somewhere over the rainbow / Skies are blue / And the dreams that you dare to dream / Really do come true”, hördes det i Fågel och Fågelinas och Fenix och Felix praktfulla skog.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
FÅGLAR
är sagan om den färgglada fågeln som försöker finna nya vänner genom att vara till lags på alla sätt och vis. Fågel erfar dock att en varaktig, likstämd och lyckosam gemenskap måste ta hänsyn till var och ens egna förutsättningar.
FÅGLAR
är en varm och humorfylld saga om utanförskap och gemenskap, själviskhet och inlevelse, egenkärlek och kärlek.
FÅGLAR
bygger på teaterpjäsen AAAHR!!! som korades till 2006 års vinnare i klassen Young children i den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights’ Forum, The International Theatre Institute och International Association of Theatre for Children and Young People. Den svenska översättningen av teaterpjäsen AAAHR!!! är redan utgiven i bokform under namnet ÄÄÄHR!!!
Skriven 2019-12-08
