SVENSK HUMOR – Åsa-Nisse, 91:an och andra julalbum från Bokförlaget Semic

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
ÅSA-NISSE 2019
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2019
av Nils Egerbrandt
KRONBLOM 2019
av Gunnar Persson
LILLA FRIDOLF 2019
av Rune Moberg och Torsten Bjarre
UTI VÅR HAGE 2019
av Krister Petersson

Som så många andra sålde jag jultidningar när jag var barn på 1970-talet. Jag gick aldrig in för att sälja speciellt mycket, och jag fick inte lov att sälja till folk jag inte kände – för vad skulle hända om de plötsligt inte ville ha det de beställt? Istället besökte jag släktingar, som bjöd på kakor och lemonad.

Jag minns att jag hade några kompisar som knappt lyckades sälja någonting alls. Idag finns det tydligen en uppsjö företag och förlag man kan välja mellan om man vill sälja jultidningar. Som jag minns det fanns det bara två när jag var barn: Jultidningsförlaget och Fem Förlag. De kompisar som sällan lyckades sälja något representerade Fem Förlag. Kunderna frågade “Har du Nitti-itt Karlsen?”, och det hade de inte. “Har du Kronblom då? Julstämning?” Det hade de inte heller. Fem Förlag hade mest “vanliga” böcker och seriealbum. Självklart var ett seriealbum från Carlsen, som Fem Förlag erbjöd, oftast betydligt bättre än en traditionell jultidning, men det var ju de gamla trotjänarna köparna ville ha. Jag sålde för Jultidningsförlaget, som hade de klassiska titlarna.

Jag har läst några av årets julalbum, vilka jag nu ämnar recensera. Låt mig börja med att ta upp albumen med de två figurer jag själv ägnar väldigt mycket tid åt, eftersom jag är manusförfattare till dessa serier – om än inte till innehållet i dessa två album.

ÅSA-NISSE

Jonny Nordlund, som sedan några år tillbaka ritar Åsa-Nisse lite då och då, står för fram- och baksida till Åsa-Nisses julalbum. Innehållet är dock av Bengt Linder och Gösta Gummesson. Serierna är odaterade, men det handlar om 1960-talet, kanske tidigt 70-tal.

Jag brukar hävda att jag gillar Bengt Linders bisarra tolkning av Åsa-Nisse – men ska jag vara riktigt ärlig har jag nu tröttnat på hans avsnitt. Linder, som alltså stod för manus, skrev närmast surrealistiska historier, helt utan tillstymmelse till logik. Episoderna är oftast sjövilda, men väldigt simpla. Linders serier har repriserats ett tag i 91:ans egen tidning, samt i tidningen Humorkavalkad, och i början kändes det fräscht och festligt – men nu är det mest tjatigt. Dock är det onekligen charmigt när Nisse utan närmare förklaring tänker leva som Tarzan i en trädkoja.

91:AN KARLSSON

Den utomordentlige 91:an-tecknaren Gert Lozell står för omslaget till 91:ans julalbum – och lustigt nog innehåller Gerts bilder ett skämt jag själv använder i en julserie i nya numret av 91:an-tidningen. Inuti albumet hittar vi i vanlig ordning enbart ensidesavsnitt av Nils Egerbrandt från Året runt.

Tidigare i år läste jag samtliga 91:ans julalbum utgivna mellan 1981 och 1991. Efter ett tag blev det lite märklig läsning. Ensidorna publiceras inte kronologiskt, och ibland dyker de efter några år upp i repris.

2019 års julalbum innehåller några serier som är daterade mellan 1990 och 1994, men många är odaterade – och det är fullkomligt omöjligt att gissa när de är gjorda. Egerbrandts version av serien såg i princip alltid likadan ut, det är ingen större skillnad på 1960- och 90-tal, varken tecknings- eller innehållsmässigt. De som är daterade 1994 skulle lika gärna kunna vara daterade 1974.

Kvalitén är rätt ojämn – ibland är det smålustigt, ibland är det nästan obegripligt. Rättare sagt: jag förstår poängen, men det blir mest tunt och märkligt. De längre episoderna i serietidningen är betydligt bättre.

KRONBLOM

Kronblom är en serie jag förr brukade hoppa över, eftersom den såg så krattig ut. Numera tillhör jag seriens fans – efter att jag faktiskt började läsa avsnitten. I 91:ans tidning repriseras just nu avsnitt från 80-talets andra hälft, och det känns som om Kronblom peakade då. Det är ofta väldigt roligt på ett synnerligen eget sätt. Jag tror inte att någon utanför släkten Persson kan ta över den här serien. Humorn är speciell och oefterhärmlig.

Detta julalbum innehåller dock ensidor ur Allers ursprungligen publicerade 1999-2000. Veckotidningsversionen av Kronblom är svagare än serietidningsversionen. Precis som i fallet 91:an blir det ibland lite tunt. Men det är trivsamt att läsa Kronblom. Av någon anledning är Kronbloms julalbum klammerhäftat och tunnare än de andra, bara 36 sidor, omslaget inkluderat.

LILLA FRIDOLF

Jag brukar berömma mig med att jag är den ende i Sverige som recenserar julalbum – men i senaste numret av Bild & Bubbla (vilket för övrigt innehåller en artikel av mig) finns ett uppslag med recensioner av årets julalbum, samtliga skrivna av en och samma kille. Jag har ingen aning om vem han är, men jag gissar att han är rätt ung – de brukar ju vara det, dagens seriefolk.

Lilla Fridolfs julalbum fick Bild och Bubblas recensent att gå i taket. Han ifrågasätter dess utgivning, eftersom seriernas samhällssyn och könsroller är förlegade. Dessutom innehåller episoderna våld i hemmet; Fridolf får ju ofta på nöten av Selma. Istället efterlyser recensenten relevanta julalbum av till exempel Nina Hemmingsson och Liv Strömquist.

Det är ju ganska symtomatiskt för många yngre av idag – om en äldre produkt skiljer sig markant från dagens samhällssyn, ska den rensas bort, det räcker inte med att säga att man inte gillar vad det nu handlar om och låta bli att köpa. Uppenbarligen finns det något i Lilla Fridolf som fortfarande tilltalar folk, det är förstås därför julalbumenfortfarande kommer ut. Ett julalbum av Liv Strömquisthade inte funkat alls i jultidningskatalogen.

Med detta sagt vill jag påstå att Lilla Fridolfs julalbum är det sämsta i denna kvintett. Det är jävligt dåligt. Att serien skildrar en förgången tid med andra värderingar har jag inga större problem med, det var ju så Sverige såg ut förr, serien är ett tidsdokument, men avsnitten är så fruktansvärt usla att jag skäms – och tycker att alla inblandade i produktionen borde skämmas.

Serierna är odaterade, men det handlar nog mest om 60-tal. Jag gillar Torsten Bjarres teckningar, men Rune Moberg var en fullkomligt hopplös manusförfattare. Det känns som om han hittade på samtliga episoder medan han bryggde morgonkaffet. Selma skulle drämt till honom med brödkaveln om hon fick läsa albumet. Att jag tycker att några av långfilmerna om Fridolf är trevliga beror nog mest på att jag gillar skådespelarna – frågan är om den tecknade serien någonsin varit bra. Det vilar något kallt och hotfullt över serien, den är lite obehaglig.

UTI VÅR HAGE

Låt oss avsluta med en i sammanhanget ny serie. Efter att först ha dykt upp med ett par sidor i Svenska Serier, började Uti vår hage att gå i 91:an 1983. I november 2019 tilldelades seriens upphovsman Krister Petersson Svenska Serieakademins Adamsonpris. Jo, jag var förstås på plats på scenen och assisterade vid utdelningen.

Episoderna i julalbumet är odaterade, men troligen handlar det om 90-tal. Detta är det roligaste av albumen jag tar upp här. Petersson jobbar i en traditionell, ganska typiskt svensk genre; småstad bebodd av kufar, men liksom ovannämnde Gunnar Persson, sätter Petersson sin högst personliga prägel på det han gör. Han tecknar fartfyllt och schwungigt, det är driv i berättandet, och humorn är ofta udda – och balanserar ibland på gränsen det det vulgära. Krister Peterssons stora förebild är legenden OA, vilket ibland märks tydligt.

Så där! Fem svenska humoralbum avklarade. Varsågoda!

Skriven 2019-12-08