Klicka på bilden, för att se hela bilden
En gång i tiden på det glada åttiotalet slog Dan Baird igenom med The Georgia Satellites, vem minns inte deras USA-tvåa Keep Your Hands to Yourself? Men sedan början av det efterföljande decenniet har sångaren framförallt ägnat sig åt solokarriären samtidigt som han hedrat det gamla bandet genom att spela diverse sånger ur deras repertoar live.
Slut för all framtid
På senare år har han varit en trogen gäst med sitt band, The Homemade Sin i Malmö. Varje Europavända sedan 2012 har lett till södra Sveriges rockhuvudstad, något Malmöborna i hög utsträckning kan tacka stans rockguru Håkan “Doktor Rock” Bladh för.
Fast nu är det slut med det. För all framtid. Lördagens välbesökta spelning på KB var enligt Baird själv den sista i stan, något han tydligt deklararerat i förväg. Insikten att det var dags att att lägga ner hade enligt egen utsago i en intervju i Malmös största dagstidning växt fram under nu pågående turné. Både frontmannen själv och hans fru har problem med hälsan, ett faktum som utgjorde en solid grund för beslutet och spiken i kistan för turnerandet.
Spjällen öppna på vid gavel
Baird är dock inte den sentimentala typen. Således ville han heller inte göra någon stor grej av avskedet. Därför framstod lördagens gig fullt logiskt som ett vilket som helst, det vill säga rutinerat lössläppt och svängigt med alla de rock‘n’rolliga sydstatsrockande spjällen öppna på vid gavel. Bakåtlutat med glimten i ögat är väl också en lämplig beskrivning att ta till i sammanhanget.
Tar allt bara som det kommer
Likaså var låtlistan precis som vanligt totalt oplanerad innan äntrandet av scenen. Det är förvisso inte alltför ovanligt att band petar en del i ordinarie låtlistan inför varje enskilt gig under en turné, men Baird och hans “hemgjorda syndare” tar verkligen allt bara som det kommer. Gruppens basist Sean Savacool bekräftade också mycket riktigt detta när aftonens sista ton klingat bort. Diskreta nickar, en kort ordväxling eller en presentation av Baird till publiken som fick alla på scen att bokstavligt talat vara med på noterna räckte för att alla skulle veta vilket nummer som kommer härnäst.
Vrålade givetvis med i refrängen
Man kunde dock vara tämligen säker på att Keep You Hands to Yourself skulle avverkas förr eller senare, och mycket riktigt; sisådär två tredjedelar in i showen kom den, och givetvis vrålade publiken med i refrängen så det stod härliga till.
En annan favorit var den skönt gungande Julie + Lucky, hämtad från Bairds första soloalbum. Love Songs for the Hearing Impaired. Så ska slipstenen dras när bandets bakåtlutade attityd betonas lite mer än vanligt och tempot sänks en aning utan att de sedvanligt lika ruffsnygga som massiva gitarrväggarna får stryka på foten.
Duktiga musiker lyfter helheten
Annars är Bairds repertoar med några få undantag presenterad i ett slags halvsnabbt tempo där den hårda rock‘n’rollen gifts med sydstatsrötterna på ett effektivt vinnande sätt. Sedan behöver det väl knappast påpekas att svänget överlag var avsevärt denna kväll.
Även någon likt undertecknad, som förvisso uppskattar, men inte ser det här är den allra, allra mest ultimata rockmusiken där ute måste kunna erkänna detta. Men så har Baird också med sig en trio duktiga musiker som överlag ser till att lyfta helheten. Känslan i trummisen Mauro Magellans sväng, groovet hos ovannämnde basisten Sean Savacool samt duktighetsfaktorn och underhållningsvärdet hos gitarristen Warner E. Hodges kan knappast överskattas.
Förvaltade sitt arv in i det sista
Som avslutning plockades en cover på flitigt inspelade rockklassikern Shake, Rattle and Roll fram. Ett lite oväntat val för att ända ett helt (rock)liv på svensk mark, kan tyckas. Särskilt med tanke på den stora sångkatalog Baird själv är i besittning av. Men adderandet av en lagom dos blueskryddning förvandlade likväl denna slitstarka femtiotalshit till en god avrundning av tillställningen.
För övrigt utgjorde även giget som helhet en god gedigen avrundning på livet som liveband. In i det sista förvaltade Dan Baird sitt musikaliska arv. Sedan är det naturligtvis vemodigt att allt är över, men ingen kan påstå att han inte har lämnat in med värdigheten i behåll.
Skriven 2019-12-08