Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jake Kasdan
I rollerna: Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart, Karen Gillan, Nick Jonas
BETYG: ETT
PREMIÄR: 2019-12-06
Nu ska jag be att få citera mig själv. Så här skrev jag 2017 i min recension av JUMANJI: WELCOME TO THE JUNGLE:
“Möget varar i två sega timmar. Den slutar aldrig. Det finns inget som helst driv i berättandet. I princip ingenting är roligt – om man inte gillar folk som gapar och skriker mest hela tiden. Det är aldrig spännande. Det är aldrig underhållande. Det är bara jobbigt, högljutt och påfrestande.”
Trots att jag alltså tyckte att filmen var fruktansvärd och rimligtvis borde floppa, blev den en succé, ja, en enorm succé. Åtminstone i Amerika. Ovanstående citat passar in även på upppföljaren, som återigen är skriven och regisserad av Jake Kasdan. Enda skillnaden på de två filmerna är att den nya filmen lyckas med konststycket att vara ännu sämre. Så – jag kan ge mig fan på att det här blir ännu en dundersuccé.
Det tar en evighet för handlingen att komma igång. Den första filmens tonåringar – de som den gången fick kvarsittning, hittade det mystiska TV-spelet Jumanji, och sögs in i detta magiska spel – återkommer. De är alla intetsägande och besitter varsin egenskap, varsin personlighet, så som amerikanska tonåringar på film (och även dvärgar i sagoskogen) brukar skildras, men de fick sig några uppfostrande lektioner i att vara människa i den första filmen.
Jag kom inte ihåg de här ungarna överhuvudtaget, så slätstrukna är de, men en av dem heter Spencer (Alex Wolff), och han hälsar den här gången på sin mor och sin sjuklige morfar Eddie (Danny DeVito) över julen. Eddie får i sin tur besök av sin gamle affärspartner Milo (Danny Glover), som han inte pratat med på evigheter, eftersom Eddie är sur på Milo. Av någon anledning har Spencer med sig Jumanji-spelet, och när han plötsligt är försvunnen förstår hans kompisar vad som hänt.
För att få tillbaka Spencer från spelet måste tonåringarna, trots att de inte vill, åter bege sig in i den mystiska spelvärlden, i vilken man förvandlas till sin spelfigur och får uppleva äventyren på riktigt. Av någon anledningen råkar även Eddie och Milo sugas in i spelet.
Spelfigurerna – och skådespelarna som gör dessa – är de samma som i förra filmen. Men – den här gången har något blivit fel. Tonåringarna har inte hamnat i samma kroppar som förra gången. Till exempel har Danny DeVitos Eddie blivit Dwayne Johnson, medan Danny Glover blivit Kevin Hart. Övriga spelfigurer görs av Jack Black, Karen Gillan, Nick Jonas och några till.
Det går nog närmare en halvtimme, jag vet inte, jag kollade inte på klockan, innan äventyret i Jumanji-världen sätter igång. Handlingen där är något krystat om att den onde härskaren Jurgen den Brutale bär en stor juvel runt halsen, och denna juvel måste stjälas för att spelet ska kunna avslutas, och tonåringarna – och gubbarna – åter kan slungas tillbaka till sina egna kroppar i sin egen värld.
Om man gjort en fem minuter lång sketch i vilken Dwayne Johnson låtsas vara Danny DeVito och Kevin Hart låtsas vara Danny Glover, hade det kunnat bli väldigt kul. Den över två timmar långa JUMANJI: THE NEXT LEVEL är allt annat än kul. Att Johnson och Hart nu är gaggiga innebär att tempot är långsamt när de två gör eller säger något. I övrigt är filmen ganska hysterisk. Men för att vara en film det händer mycket i, är det märkligt att filmen är helt stillastående. Den rör sig inte framåt för fem öre. Det smäller och brakar, hjältarna jagas av strutsar, apor och banditer, de rör sig genom djungler och snölandskap – och hela tiden är det så förtvivlat tråkigt att det kröp i kroppen på mig. Ingenting är roligt. Allting är irriterande. Jag ville gå därifrån.
Om filmen gjorts för trettio eller fler år sedan, hade vi åtminstone fått riktiga stuntmän och maffiga studiobyggen, istället för en plastig, datoranimerad sörja.
Jag hade hellre sett en film i vilken en vresig Danny DeVito sitter och gnäller i sitt kök i två timmar.
Skriven 2019-12-06
