COLDPLAY, Everyday Life (Parlophone Records)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Att det här inte är ett ordinärt Coldplayalbum – vad nu det är – blir uppenbart bara genom att betrakta omslaget i svartvitt bestående av en gammal otydlig sliten bild på ett band från anno dazumal som säkerligen existerade flera decennier innan någon i Coldplay överhuvudtaget var födda.

Gränslös och ”all over the place”

Titeln på verket tryckt i silver går vid en första anblick knappt att urskilja mot den gråa bakgrunden, och när man väl tittar noga framgår det att denna även står på arabiska. Varför? Jo, förmodligen för att man på detta sätt vill deklarera att det här är ett gränslöst album som även sneglar på andra kontinenter än den europeiska och nordamerikanska.

Men Everyday Life är kanske framförallt ett experiment. Ett experiment som rör sig över hela spektrat, för att nu förtydliga. Vi talar sångsamling som rör sig ”all over the place” utan någon direkt röd tråd. Bara det låter annorlunda jämfört med hur det brukar, så är vi nöjda, tycks ha varit devisen Chris Martin och hans manskap levt efter i under tillblivelsen av det här.

Ilska mot vapenvåld, vaggvisa och ett flippat saxsolo

Broken är till exempel avskalat folky gospel, uppspelta singeln Orphans flirtar med afrikanska rytmer, Guns är ett bluesorienterat inlägg med ilska riktad mot vapenvåld och industrin bakom som när galenskapen och When I Need a Friend ger associationer till en vaggvisa med sakrala undertoner även om lyriken inte gör det.

Sedan gillar jag faktiskt Arabesque, denna opluggade popdänga med släpigt markerat beat och ett långt lite flippat saxsolo Samma sak gäller för Eko, en pianobaserad lätt jazzkryddad sak som försöker betona Afrikas skönhet snarare än det vanliga eländet

I kölvattnet på en frånvarande far

Likaså uppskattar jag verkligen Daddy, en fin söt ballad, som utan tvekan förtjänar bli ännu en hit för britterna. Här låser bandet onekligen upp för alla de känslor som ett barn – både ungt som gammalt – har inom sig i kölvattnet på en avliden eller frånvarande far.

En missuppfattning betrakta experimentlusta med överseende

Fast överlag lär förstås folk som bara längtar efter en ny Yellow, Fix You och/eller Viva La Vida bli besvikna på Everyday Life. För det här är knappast en överdrivet lättsmält skiva. Modig? Absolut. Ärlig? Utan tvekan. Men den är också irriterande ojämn sett ur ett helhetsperspektiv.

Något förvisso alla kollegor inte håller med om, det ska villigt erkännas. Samtidigt kan jag tycka det är en missuppfattning att något mer eller mindre automatiskt ska betraktas med överseende eller med snällare glasögon på nästippen bara för att upphovspersonerna visar upp experimentlusta eller en ny sida. Eller som i det här fallet också är ovanligt seriösa och politiska.

Intressant snarare än helgjutet

Med andra ord tar jag mig friheten att betrakta detta åttonde verk som ett smått ofärdigt och delvis fragmentariskt album med alldeles för få minnesvärda låtar. Det betyder inte att Everyday Life är ett dåligt album, men det är onekligen lättare att beskriva det här som intressant snarare än helgjutet.

Skriven 2019-12-05