Klicka på bilden, för att se hela bilden
Dweezil Zappa – Hot Rats Live! Plus other Hot Stuff
I år är det femtio år sen albumet Hot Rats släpptes. Det firar Dweezil Zappa med att turnera runt och spela albumet i sin helhet. Med sin Rocking Teeange Combo har Dweezil i snart femton år turnerat runt med pappa Zappas enorma låtskatt. För varje ny turné har det repats in nytt material så att gamla (och en del nya) Zappadiggare kunnat avnjuta klassiska låtar från hela karriären. Album som Apostrophé, Roxy And Elswhere och One Size Fits All har Dweezil nogsamt lyssnat och repat in för att kunna blidka de kräsna lyssnarna.
Slås över hur fräscht och modernt det känns
Denna konsert öppnades med den klassiska (allt Zappa har gjort är numera klassiskt..) Don´t Eat the Yellow Snow. En lättsam öppning på denna kväll. Därefter var det dags att ta sig genom de sex spåren som Hot Rats-albumet innehöll. Det man slås över är att det fortfarande känns väldigt fräscht och modernt trots det har ett havt sekel på nacken. Albumet bröt ju helt av vad Frank Zappa tidigare hade gett ut och det var mycket mer seriöst om man ska uttrycka sig så. Nästintill instrumentalt och betydligt jazzigare. Peaches en Regalia har spelats mycket live men låtar som Little Umbrellas med sin karakteristiska ståbas och It Must be A Camel med långt saxofonsolo har sällan framförts live. Och bland dessa låtar ändlösa gitarrsolon. Visst hade Dweezil sin egen prägel på gitarren men man kan inte sväva iväg för långt från originalversionen.
För den som inte fick nog av albumet nu kommer det om några veckor ut en box med hela sex cd- skivor där allt som spelades in i samband med skivan 1970 kommer släppas. Hot Rats framfördes väl och jag sätter VG som betyg i halvtid.
Låter olika och mycket samhällskritik
Efter den seriösa delen blev det lite lättsammare med Montana. En väldigt rolig text om hur man blir en tandtrådsmagnat. Dental-Floss Boss. Sen hoppade låtvalet fram och tillbaka mellan olika epoker. Från I´m not Satisfied från 1967 som mellanlandade i Penis Dimension från albumet 200 Motels från 1970 för att sedan köra ett helt set med låtar från albumet You are What you is. När det framförs musik från olika perioder i Zappas kreativa liv så märker man verkligen hur olika det låter. Just den här perioden med singelhiten I Dont´wanna get Drafted bestod av mycket samhällskritik, och då dessa plattor hade ruskigt duktiga sångare som kunde lyfta låtarna är detta plattor som står sig väl än idag.
Twinkle Tits hette en låt som aldrig hade spelats live tidigare. Den var som en stomme till ett antal andra låtar och man kände igen delar och fragment hela tiden. Klart intressant.
Cover på The Knacks My Sharona
Dweezils band har aldrig lyckats sångmässigt att komma upp i den nivån. Den nuvarande sångaren Adam Minkoff gör visserligen så gott han kan, men det saknas ändå det sista lyftet för att få fram texterna. Lite synd. Visst hjälper de övriga i bandet till, men som sagt inte på den nivån.
Som cover-cover blev det My Sharona av bandet The Knack. Och varför det kan man undra? Jo, Dweezil förklarade att Frank gillade något i den här låten och på ett antal andra låtar från denna epok slängde han in My Sharonariffet. Inte för att många märkte detta, men det är väl typiskt Frank Zappa att göra något sådant. Han hade ju öra utöver det vanliga.
I Duprees Paradise kändes det som bandet utgick från stommen av låten, men hade absolut hittat på mycket eget och hängav sig åt solon och improvisationer både till höger och vänster.
Tradition kolla nya inrepade Zappalåtar
Efter två timmar började konserten närma sig slutet, men det blev ytterligare guldkort från Zappas karriär. Cletus Aweretus-Awarightus från The Grand Wazoo har man aldrig hört live, vilket var trevligt. Carolina Hardcore Ecstacy från albumet Bongo Fury var en annan höjdare.
I´m The Slime från Overnite Sensation blev extranummer. Som onödig info kan berättas att Tina Turner körade på studioplattan. Slutligen fick Tears Began to Fall fick avsluta 2,5 timmes nostalgitripp.
Nu vet jag inte för vilken gång i ordningen Dweezil Zappa är på turné med pappa Zappas låtskatt, och det har blivit en tradition att sådär vartannat år gå på konsert och kolla in lite nya Zappalåtar som bandet repat in. Tråkigare kan man ju ha.
Var på vippen Dweezil fick spela Zappa
Fast dessvärre har de sista åren kantats av familjekonflikter med upphovsrätter om huruvida Dweezil får kalla sig för Zappa och gud vet allt. När han 2016 turnerade runt för att fira 50-årsjubilléumet av Frank Zappas första album Freak Out döpte han turnén till Dweezil Zappa Plays Whatever the F@%k He Wants
Det var väl på vippen att han fick spela Zappalåtar överhuvudtaget.
Resterande familj med Ahmet Zappa i spetsen släpper ut mängder med outgivet Zappamaterial, och det bifogas gummihandskar och fåniga masker i utgivningarna för att enligt min mening kunna plocka ut snuskiga överpriser.
Frank Zappa i hologramkonsert
Sedan är det möjligt att jag är konservativ, men jag tror att de flesta gamla Zappadiggare hade nöjt sig med en schysst cd-box och ett informativt häfte med bilder. Hade man i våras tagit sig till London hade man dessutom kunnat kolla in Frank Zappa i en hologramkonsert med ett antal gamla originalmusiker från den tiden. Vissa hävdar att Frank hade roterat i graven om han fått reda på detta medan andra jublar. Välj själva.
Tvivlar på någon gick hem besviken
Ska jag sammanfatta konserten var den ungefär som man förväntat sig. Schyssta liveversioner av låtar som man hört på skiva i fyrtio år eller så. Tvivlar på att någon gick hem och var besviken. Fast oavsett vilket kommer alla ändå att köpa biljetter när Dweezil dyker upp igen.
Skriven 2019-11-29
