Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Guillaume Maidatchevsky
Dokumentär
Svensk berättarröst: Rolf Lassgård
BETYG: FEM
PREMIÄR: 2019-11-29
Aïlo, une odyssée en Laponie. Aïlos resa. Den franska originaltiteln låter onekligen mer storslagen, för det är verkligen en odyssé som vi ger oss ut på, tillsammans med den lille renkalven Aïlo.
Aïlos resa fick smygpremiär på Filmstaden under Barnens biodag, söndagen den 24 november (officiell premiär är den 29 november) vilket skvallrar om att filmen i Sverige kommer att marknadsföras som familjefilm. Egentligen är detta inte en barnfilm, snarare en film för alla åldrar, en magnifik hyllning till naturen kombinerad med spänning och äventyr, men givetvis är det positivt att en film som inte är full av skrikande animerade varelser, grälla färger och uppskruvat, stressigt tempo marknadsförs för en ung publik.
Äkta magi
Aïlos resa är äkta magi, inget fejk, ingen yeti som kan trolla, inga utomjordingar som ska räddas, ingen reklam för leksaker som barnen sedan måste ha, inga antropomorfiska djur som kan tala.
De här djuren är på riktigt — och de behöver inte kunna tala för att man ska förstå deras känslor och deras livsvillkor. Regissören Guillaume Maidatchevsky har i intervjuer påpekat att människor inte har monopol på känslor, och det har han rätt i. Djur blir också rädda, glada, förälskade … på sitt sätt.
Aïlos resa är en dramatisk och spännande film som bjuder på helt fantastiska bilder. Att uppleva kylslagna, snöiga vidder och norrsken i en stor biosalong är magnifikt.
Tuff hare fintar bort mobbare
Djuren i filmen är inte förmänskligade, men de har onekligen personligheter. Aïlo är äldst av renkalvarna och tar befälet när det gäller att hitta på upptåg och bus.
Många biobesökare kommer säkert att associera till klassikern Bambi och kortfilmen Bambi på hal is när de ser sekvenser i Aïlos resa. En ren på hal is beter sig nästan likadant som ett rådjur.
Här finns även en spirande vänskap mellan renkalven Aïlo och en ung hare. Som liksom den fiktiva kaninen Stampe är ganska kaxig. När ett rovdjur attackerar, jagar haren rovdjuret istället för att själv bli jagad … och tekniken fungerar, för att finta bort förföljaren. Det är ungefär som med mobbare och mobboffer … när offret inte beter sig enligt manus, vad ska man då göra? Det är ju så förvirrande!
Älskade tallkotte! När är istiden slut?
Den lille ekorren i Aïlos resa är lugnare än den spattiga ekorren i Ice Age filmerna — men har samma utmaning när det gäller att komma åt mat. Han väntar otåligt i scen efter scen på att en speciellt åtråvärd tallkotte skall smälta fram ur isen … Och sedan … äntligen! Vilken lycka! Vilken kärleksscen mellan ekorre och tallkotte! Och vilka mumsljud när kotten äts upp!
Vi får också följa vargsyskonen som växer upp under filmens gång … Hundlika, men livsfarliga. Det är tur för Aïlo att vargungarna inte får tag på honom när de övningsjagar.
Trixande kavaljerer glömmer bort kärleken
Järven är ett annat hot mot en ung ren, och ingenting distraherar en järv som jagar. Utom en snygg järvhona. Då gäller det att trixa och imponera! Och trixandet och leken i snön är så roligt att hålla på med att han inte märker när kärleksobjektet tröttnar och går därifrån.
Nej, man behöver inte förmänskliga djur. Vissa beteenden är så lätta att känna igen i alla fall!
Rolf Lassgård berättar, utan pekpinnar
Rolf Lassgård är filmens berättarröst i den svenska versionen, och det är en lugn och saktmodig berättarröst som passar filmen.
Det måste få ta tid.
Visst, det går rykten om att koncentrationsförmågan hos människor krymper snabbare än de livsviktiga polarisarna, men Aïlos resa är en film som är sanslöst spännande hela tiden. Utan att vara konstlad.
Och utan att komma med pekpinnar.
Kyla = nyckeln till överlevnad
Kyla är nyckeln till överlevnad för så många arter. Till exempel för den ensamme fjällräven som figurerar i filmen och han får uppleva att det finns färre och färre fjällrävar som kan bli potentiella partners.
Kyla är nyckeln till överlevnad för renar som drar upp till snö och iskalla vindar under sommaren, för att inte bli ihjälbitna av mygg.
Global uppvärmning kommer att leda till mygginvasion och massdöd. Vilket aldrig bokstaveras ut i filmen, eftersom man förstår det ändå. Klimatförändringar slår så hårt på så många sätt och ekosystem är bräckliga, sköra ting.
Aïlos resa – i en klass för sig
Aïlos resa är helt i klass med forna tiders biosuccéer som Arne Sucksdorffs Det stora äventyret (1954) fast det här är i färg, för en modern publik och ännu mer spännande och ännu mer äkta (och utan mänsklig inblandning). I Finland bevisade filmer som Metsän tarina (2012) och Järven tarina (2016) att dagens publik också vill se bra naturfilmer på biograferna, och att bra naturfilmer säljer biobiljetter.
Båda de sistnämnda filmerna producerades av Marko Röhr som även varit en drivkraft bakom tillkomsten av Aïlos resa.
En internationell ren
Aïlo är en internationell ren och finska, norska och franska filmteam har samarbetat för att uppnå ett lyckat resultat. Den franske regissören Guillaume Maidatchevsky har sett till att helheten har blivit dramaturgiskt spännande och inte minst visuellt spektakulär och hänförande.
Över 600 timmar av film har blivit till en kärnfull odyssé på under en och en halv timme. Det är föredömligt återhållsamt av regissören.
En karg, vild och kall miljö är ett hem för mängder av arter — man hoppas att denna miljö kommer att få finnas kvar. En film som Aïlos resa visar i alla fall varför den behöver skyddas – och att det finns fler varelser än människor som har känslor och en rätt att leva.
Skriven 2019-11-24
