Klicka på bilden, för att se hela bilden
ELO:s verksamhet efter den initiala nedläggningen 1986 har varit minst sagt sporadisk. Floppen med comebacken Zoom femton år senare cementerade detta osäkra tillstånd. Men återkomsten del II 2015 var en helt annan sak. Albumet Alone in the Universe uppvisade ett ELO – eller man kanske hellre ska säga en Jeff Lynne, för han har trots allt definierat bandet ensam i över trettio år vid det här laget – i god inspirerad (låt)form.
Förvaltning av ett outplånligt arv
Vilket hastigt och lustigt tar oss till nådens år 2019, och From Out of Nowhere, ett verk som följer i föregångarens spår på ett sätt som skulle kunna motivera den surmagade att gnälla över ett uppenbart säkerhetstänk.
Fast den som vill kan liksom jag hellre välja att tänka i termerna förvaltning av ett outplånligt musikaliskt arv från en artist som hur man nu än ser det oundvikligen börja vandra in i sin karriärs skymningsland.
Utvecklingsfaser och förändringar
Dessutom är det faktiskt så att ELO alltid haft ett omedelbart igenkännbart sound. De är unika i sig, så varför fixa något som inte är sönder.
Ändå är det en odiskutabel sanning att ELO precis som många andra supergrupper gått igenom utvecklingsfaser och förändringar. Inte minst försvann de klassiska influenserna någon gång i skarven mellan sjuttio- och åttiotal till förmån för mer poppiga tongångar då Lynne börjat upptäcka syntar.
Fullt blås mellan två ytterligheter
Nu på ålderns höst verkar den givne bandledaren ha gått in för att blanda sina sound genom åren. Således finns här både influenser från de tidigare sjuttiotalsskivorna och fullängdarna som kom från skarven mot åttiotalet och framåt. Receptet verkar lite grovt uttryckt ha varit små stänk av det klassiska stora soundet, mindre utpräglad poppighet och totalt sett fullt blås någonstans mittemellan dessa två egentligen inte särskilt dramatiska ytterligheter.
Kärlek på dekis, rock’n’roll och lysande popdänga
Fast oavsett hur man nu än väljer att se på det går det inte att komma ifrån att låtmaterialet håller hög klass. Bland favoriterna märks sådant som kärlek på dekis-inlägget Down Came the Rain, rock’n’rollnumret One More Time – tänk Hold on Tight och Rock’n’roll is King – och inte minst lysande popdängan Time of Our Life.
Och låt oss för all del inte glömma balladerna. Som snygga sextiotalsdoftande Goin’ Out on Me och melankoliska avslutningen Songbird.
Lämnar med värdigheten i behåll
Sedan är det möjligt att Jeff Lynne inte värvar många nya fans med From Out of Nowhere, men om det här blir hans sista (musik)bidrag till mänskligheten, så lämnar han den utan tvekan med värdigheten i behåll fullt ut.
Skriven 2019-11-20
