POWERWOLF, Amager Bio, Köpenhamn den 13 november 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Lystring alla monsterdiggare. Här är ett band som snöat in på att framföra tralliga sånger om varulvar och vampyrer sminkade som lik av vitaste lakanssort. Den visuella helheten är dock som sig bör gotiskt mörk med scenografi som tagen ur gamla skräckfilmer modell Hammer, och vad kan då vara mer passande än kombinera detta med symbolik av den religiöst färgade sorten. Om inte annat för att mota bort ondskan som finns där ute i bandets fantasyland i en slags förgången tid.

Utsålt sedan ett par månader

Det är förstås Powerwolf som åsyftas, och om ovanstående beskrivning väcker entusiasm, så är du inte ensam om att känna så. Spelningen på Amager Bio hade mer eller mindre varit utsåld ett par månader innan den gick av stapeln, och det har inte enbart med den over the topartade imagen att göra, utan det beror givetvis också på att kvintetten är ena hejare på klistriga melodier med klatchiga refränger. Eller förhåller det sig kanske rent av tvärtom? Frågan är fri, och svaret på den samma likaså.

Ilska, episkt och catchy så in i helvete

Fast egentligen är väl dessa spekulationer enbart intressant ur en slags ytlig akademisk synpunkt. Kontentan är ju klar som korvspad ändå. Tyskarnas ingredienser, som vid något tillfälle sammanfattats av dem själva ungefär som en kombination av ilska och episka saker, vilka är catchy så in i helvete, är en vinnande formel.

För er som eventuellt tvivlar på detta påstående kan jag bara hävda; ni skulle varit där. Den exalterade publiken sjöng med å det värsta och vrålade bandets namn unisont efter var och varannan låt, och visst var väldigt mycket ”catchy så in i helvete”. Inledande Fire & Forgive var bara början om man säger så. Det skulle ha kunna vara Sabaton som framförde ännu en frejdigt tonsatt historielektion om ett vitalt slag, men Powerwolf föredrar att locka till metalextas med en frejdig skapelse om exorcism istället.

Inte diamanter som är en flickas bäste vän

Fast detta var förstås bara början. Det kom mer av samma vara under kvällens lopp. Som Army of the Night, Kiss of the Cobra King, Incense & Iron, speeedade Blessed and Possessed och skönt tunggungiga Stossgebet

För att inte tala om sådana skamlösa dängor som Killers With a Cross, vampyrdryckesvisan We Drink Your Blood och naturligtvis Demons are Girls Best Friend. I sistnämnda fick man alltså slutligen bekräftat för sig att Marilyn Monroe hade fel. Det är inte diamanter som är en flickas bäste vän.

Res fallosen mot himlen och du kommer aldrig att dö

Sedan bör omedelbums framhållas för den oinvigde att Resurrecton By Erection trots den ekivoka titeln inte var/är en skapelse signerad snuskskojarna i Steel Panther. Både ljudbild och text definierar förstås pur Powerwolfmusik rakt igenom.

Eller vad sägs om en historia om den väntande skärselden då de högsta budorden dikterar att man kopulerar. Res fallosen mot himlen och du kommer aldrig att dö, heter det på något ställe i texten. Tänk vad de kan hitta på, var min omedelbara tanke när majoriteten av de närvarnde 1.400 hötte i takt med nävarna och sjöng med i refrängen.

(Skräck)party, show och metalmässa

Men vad är det nu det heter; It´s all good clean fun. Och inte särskilt mycket på allvar egentligen. Inte mer än vad gäller det musikaliska. Powerwolf är (skräck)party, show och som sångaren Matthew Greywolf alias Benjamin Buss uttryckte det – en metalmässa.

– Celebrate holy heavy metal now and forever, uppmanade han oss alla. Så jag ber er nu att sjunga med oss.

Båttre om sångövningar ransonerats

Och sjöng med, lallade med och var med på sångövningar gjorde folk men stort engagemang i parti och minut denna kväll. Kul och festligt tyckte säkert de flesta på plats. Vilket jag i visst det kan hålla med om. Men om man nu ska ha invändningar mot något denna afton, så är det just detta. För hur trevligt och gemytligt sådant än kan vara, så hade det hela ur en strikt showmässig synpunkt nog mått bättre om dessa inslag ransonerats en aning.

Vad mer att önska?

Fast för övrigt måste jag säga att Powerwolf utgjorde ett högst underhållande nöje. För vad mer kan man väl önska sig mer än spelglada metalheads i döingamake-up, sånger om varulvar och vampyrer på korståg och jakt på blod, en hel busslast katolsk symbolk, kaloririka riff och skamlöst klistriga melodier att vråla med i? Inte vet jag. I alla fall inte i ett sådant här sammanhang.

Skriven 2019-11-14