Klicka på bilden, för att se hela bilden
Med sitt band The Commotions slog Lloyd Cole ner som en bomb i den brittiska rockvärlden i mitten på åttiotalet. Sångarens ungdomliga förflutna som filosofistuderande på universitet och namedroppandet av folk som Norman Mailer, Leonard Cohen och Truman Capote i lyriken gjorde att han fick ett rykte kring sig att vara både sofistikerad och pretentiös, något hippängsliga musikmagasin som Melody Maker och NME sånär slickade i sig alltihopa med hull och hår.
I vanlig ordning “great” recensioner
Men lyckan blev kortvarig. Efter bara sju år och fyra på hemmaplan guldsäljande album, därav en Greatest Hits-samling var sagan över. Därefter blev den sedan länge USA-baserade frontmannen soloartist, och det har han förblivit sedan dess. Nyligen släpptes hans tolfte fullängdare sedan uppbrottet, Guesswork, och i vanlig ordning har recensionerna varit “great”. Allt enligt artisten själv. Något som inte är alldeles överraskande. För “ärligt talat brukar de vara det”, konstaterar han nyktert och utan minsta antydan till skryt i rösten. Därför är det kanske heller inte så konstigt att uppskattningen för kritikern lever kvar.
Tar inte sågningar på YouTube på allvar
– Nej, för det gör jag faktiskt, bekräftar sångaren. Jag värderar alltjämt kritikerns roll högt. Däremot värderar jag inte rollen den samlade massan har. Jag bryr mig inte om vad någon som inte vet vem jag är tycker på nätet. Det är som när folk recenserar restauranger. Om man Googlar vad människor tycker är bäst hamnar Subway alltid högt upp, så jag tycker inte man kan bedöma musik på det sättet.
Lloyd utvecklar resonemanget och säger att han visst det kan uppskatta vad en enskild person tycker, men om någon som bara råkat stöta på en av hans videos på YouTube sågar honom går det inte att ta det på allvar, menar han innan samtalet hastigt och lustigt glider in på just videos.
Tjänar noll på musiken
– Ja, jag är exalterad för att jag har spelat in toppenvideos till den här skivan. Det är första gången på länge jag gjort videos överhuvudtaget. Jag frågade mitt management om det fanns några begränsningar, men eftersom man tjänar noll på musiken nuförtiden sade de att jag kunde göra precis vad jag ville. Det är den friheten man får när det inte finns några inkomster.
– Ja, streaming ger inte direkt några pengar att tala om?
– Nej, när statistiken för Standards (förrförra skivan) kom från Sverige hade jag tjänat sexhundra euro, och då var den ändå topp-tio där. Affärsmodellen håller inte, men det går inte att kämpa mot den. Förr släppte man skivor för att sälja in en turné, nu gör jag det för att bli betraktad som en samtida artist, så att jag kan ge konserter. Men oavsett vad som händer tror jag aldrig jag kommer att sluta göra musik.
En del av magin är borta
Med tanke å detta kommer det knappast som någon överraskning att Lloyd håller med mig om att en del av magin i musikbranschen är borta. Jag berättar för honom om Billy Joel som slutat skriva ny musik eftersom han tycker det är roligare att bara åka ut och spela på utsålda arenor. Att skriva ny musik ger ju vare sig någon respons eller pengar längre, menar han.
– Det stämmer att en del av magin är borta, men om fler artister tänker på det viset och slutar göra musik kommer det att uppstå ett vakuum, och folk kommer att sakna det. Fast det lustiga i sammanhanget är att det var skivbolagen som vrålade om vad som höll på att hända först, men nu antingen äger de eller har ett intresse i streamingtjänsterna själva.
försökte låta så lite som möjligt som tidigare skivor
Streamingtjänsternas usla affärsmodell är ett ständigt återkommande ämne i dagens artistinterjuer, men det här är trots allt ett samtal om den kreativa biten i första hand, så samtalet glider åter över till det nya verket Guesswork, en syntigt färgad sångsamling som avspeglar sångarens intåg i den övre medelåldern. Fast beskriva det hela vill han inte.
– Nej, det vill jag inte. Det är ditt jobb. Men jag kan säga så mycket som att jag är väldigt nöjd. Min utgångspunkt var att försöka få skivan att låta så lite som möjligt som någon av mina andra skivor. Istället ville jag få den att låta lite mer som något jag vill lyssna på idag. När jag började gjorde jag rockmusik, och det lyssnar jag inte på längre.
Lämnar medelåldern och går in i ålderdomen
– Dina texter har alltid varit omtalade. Finns det något speciellt tema den här gången?
– Du vet, mina texter måste är alltid en avspegling av sådant som jag är påverkad av i mitt liv. Just nu lämnar jag medelåldern och går in i ålderdomen. Mina barn har lämnat boet och mina föräldrar är döende. Så musik är lite grand som ålderdomen. Den är både skrämmande och befriande. Jag har friheten att göra vad jag vill, att åka iväg någonstans till exempel. Vad har jag att förlora? Så så länge jag har självförtroende kan jag vara ambitiös. Det där har blivit mer uppenbart nu. Så nästa skiva ska nog bli mer extrem än denna.
Första samarbetet med The Commotions-kollegor sedan 1987
Det eventuellt ”extrema” med det nu aktuella albumet Guesswork verkar dock ha gått de flesta förbi. 58-åringens faiblesse för electrosound utgör visserligen inte klassisk Lloyd Cole, men att kalla helheten extrem måste ändå betraktas som överdrivet. Däremot har det gjorts en förhållandevis stor sak av att sångaren åter arbetar tillsammans med sina kollegor Neil Clark och Blair Cowan igen denna gång. Trots att detta är något han faktiskt gjort från och till under årens lopp.
– Ja så är det ju. Men jag var villig att låta PR-folket veta det ändå eftersom det här är första gången vi alla arbetar tillsammans sedan Mainstream (sista skivan med The Commotions från 1987). Sedan fanns det en period under 90- och 00-talet då Neil spelade på allting medan Blair varit med på de tre senaste skivorna. Men anledningen till att vi spelar tillsammans nu är att vi gjorde bra musik tillsammans tidigare, och det är för att vi alla har olika bakgrund. Jag tycker vi har förmågan att göra musik som innehåller flera olika lager.
Inte aktuellt med retroshow
– Jag vet att ni gjorde en kort turné tillsammans som Lloyd Cole and The Commotions 2004 i samband med tjugoårsjubiléumet av er debut Rattlesnakes, men du har inte funderat på att återförena bandet igen för en lite längre turnévända. Det är ju ganska givet att folk skulle köpa en biljett för att se er tillsammans en sista gång?
– Det tror jag kanske de skulle, och jag har funderat på det om den här skivan går bra. Men i så fall skulle jag nog inte kalla oss för Lloyd Cole and the Commotions. Då skulle folk få för sig att det är en retroshow, och vi vill inte göra det. I så fall gör vi något helt annorlunda. När Neil och jag gör akustiska konserter är det mer flexibelt. Vi kan göra vad som helst och arrangera om sångerna.
The Commotions – en ung mans musik
– Men det är kanske inte enda anledningen till att en regelrätt återförening inte är aktuell?
– Nej, för mig är det så att man kan inte vara ung som sextioåring. Band som Rolling Stones och The Who kan göra det eftersom de fortsatt göra musik, men The Commotions gjorde bara tre album, och det är en ung mans musik. Varje tanke på att återförenas får mig bara att se det här från ett cyniskt perspektiv där vi skulle bli erbjudna en enorm summa pengar. Jag har ju fortfarande studielån och huslån att betala av.
”Startalbumen” som bäst
– Men rent allmänt; tycker du fortfarande det är lika roligt att syssla med musik?
– Absolut. Det är fortfarande inspirerande, men det har både sina toppar och dalar. Det roligaste för mig har alltid varit att lära mig nya saker, så för mig har det varit som bäst när jag gjort ”startalbumen”, som Rattlesnakes, första soloalbumet, Standards då jag prövade på göra rock igen och nu då den här skivan då jag gör musik jag inte gjort tidigare.
Ville spela golf med Alice Cooper
– Sedan har jag förstått att du spelar mycket golf när du inte håller på med musik. Jag har läst att du är bra på golf och har fem i handikapp?
– Jag är inte bra. Fem i handikapp är inte särskilt bra i USA. Men jag är inte dålig. Om jag spelat med Alice Cooper? Nej, jag kontaktade hans manager när han passerade staden där jag bor, men jag hörde inte av honom. Kanske var han rädd för att möta mig haha.
Är nöjd med att vara en ”medelmåttig artist”
– Slutligen; vad är den största missuppfattningen om dig? Om det finns någon det vill säga.
– Att jag är smart. Eller otroligt beläst. Men när jag gick på college tog jag inte ens examen eftersom bandet kom emellan. Så den där tanken…jag tror att jag hade en väldig tur. Men jag tycker om att läsa, lära mig saker och jag gillar att skriva. En sådan som Frank Zappa var smart. Jag är bara en medelmåttig artist som har en röst jag kan arbeta med, och jag är nöjd med det.
Skriven 2019-10-30
