Klicka på bilden, för att se hela bilden
Igår kväll kände jag nostalgins vingslag över huvudet. Jag backade bandet till 70-talets Nashville, och till Ernest Tubbs record shop på Broadway. Efter kvällens show på The Grand Ole Opry drog sig artisterna ner till Tubbs skivbutik, och där kunde man avnjuta dem i en intim nästan familjär miljö inramade av skivor från golv till tak.
När jag nu står i en av Malmös få överlevande skivbutiker Folk & Rock och trängs med kanske 150 förväntansfulla entusiaster – det var lapp på luckan – återkommer den närkontakt av tredje graden som bara uppstår når publik och artister befinner sig på armlängds avstånd.
Ett mångsidigt radarpar
Igår kväll var det alltså dags rootsypolarna och Dave Alvin och Jimmie Dale Gilmore som på ålderns höst upptäckt att de också kan skriva stor musik tillsammans. Alvin kommer från Los Angeles och gjorde avspark i gruppen The Blasters för att sedan bli egen leverantör av rock’n’roll, blues och country i en osalig mix.
Surfade fram på en våg av blues, country, rock och smakprov av folkmusik
Gilmore kommer från Texas, och det gör kanske att det är främst han som servar mitt behov av genuin country typ Nelson, Haggard, Glaser och Jennings. Givetvis sitter det inte i vägen att han också medverkade i Cohenbrödernas klassiker The Big Lebowski.
Nu med sin förra året utgivna CD Downey to Lubbock som referensram står de alltså nu på den lilla scenen på Folk å Rock fär att låta publiken surfa fram på en våg av blues, country, rock och ett litet smakprov folkmusik signerad Gilmore.
Gilmore lade balsam för öronen
Mellan låtarna pratar man personligt till publiken och Alvin får många skratt när han säger att det blir mer outlaw-blues än outlaw-country. Det är ingen tvekan om vem som ger järnet och får upp lyssnarna i extas och vem som har uppgiften att få dem att gå ner i varv.
Det här är för högt och häftigt Jimmie Dale, skämtar till exempel Dave Alvin innan han öser på i en svettig rocklåt. För mig är det däremot låtar som Tonight I Think I’m gonna go Downtown, Ripple och Steve Youngs Silverlake som lägger sig som balsam för öronen. Gilmore hade gärna fått sjunga dem hela kvällen för mig.
Rättmätigt utrymme för blues
En bra countrytext säger allt om kärlek, hat, svek, politik och lite till om livets berg och dalbane-liknande tillvaro. Blues har jag med åren börjat köpa, och då har artister som Lightning Hopkins naturligtvis fått ett rättmätigt utrymme. Vilket den också fått i Gilmores och Alvins repertoar. Bobby Brown Blues sitter som urberget. Intresserad som jag är av westernhistoria vore det tjänstefel att inte också korka upp champagne för deras gripande tolkning av legenderna Billy The Kid and Geronimo.
Ljudet av publikens öronbedövande gillande
Att herrarna trivdes med sig själva och sin hörbart nöjda publik gav de ett kvitto på med att bjuda på flera extranummer, däribland en tex mex-inspirerad Lowdy Miss Clawdy. Därefter kunde Alvin och Gilmore gå och lägga sig med ljudet av publikens öronbedövande gillande i öronen.
Skriven 2019-10-27
