Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Tim Miller
I rollerna: Linda Hamilton, Arnold Schwarzenegger, Mackenzie Davis, Natalia Reyes, Gabriel Luna
BETYG: TVÅ
Premiär 2019-10-25
Amerikanska fanboys är ett märkligt släkte. Okej, jo, amerikaner rent allmänt är ett märkligt släkte, men i fallet Terminator: Dark Fate har föreningen för okyssta män boende i morsans källare protesterat långt innan premiären – eftersom det här är en actionfilm med kvinnor i huvudrollerna. Precis som de kraftigt ogillade när det gjordes en GHOSTBUSTERS-film med kvinnor i huvudrollerna.
Här i Sverige har förhandsreaktionerna på den nya Terminatorfilmen nästan varit de motsatta. Folk, framför alllt kvinnliga fans, har varit alldeles till sig i trasorna, eftersom Linda Hamilton är tillbaka som Sarah Connor, rollen hon gjorde i de två första filmerna 1984 och 1991. Ännu bättre är det att hon är 63 och får spela actionhjältinna.
Jag ser om James Camerons Terminator (utan “The” i Sverige) lite då och då. Den är fortfarande riktigt bra; på sätt och vis var det denna film som satte tonen för 1980-talets actionfilmer. Muskulöst, våldsamt, neonindränkt, och vapenfetischism. Det var längesedan jag såg Terminator 2: Domedagen. Jag tillhör de som inte tyckte att Terminator 3 var så vansinnigt kass när den kom, men jag minns inte så mycket. Jag noterar att jag gav överbetyg till både TERMINATOR SALVATION och TERMINATOR: GENISYS när jag recenserade dem här på JPS Media – vänligen sänk dessa betyg ett snäpp.
Den sjätte Terminatorfilmen, Terminator: Dark Fate, är regisserad av Tim Miller, som gjorde DEADPOOL, medan James Cameron är en av de fem (5) personer som var inblandad i storyn, som sedan blev ett manus författat av tre (3) personer. Inga av de som jobbade med storyn verkar ha haft någon större fantasi.
Filmen börjar 1998. Efter att Sarah Connor och hennes son John lyckats förhindra världens undergång, sitter de på en badstrand och har det mysigt. Rollerna spelas här av en digitalt föryngrad Linda Hamilton och en ännu mer digitalt föryngrad, och digitalt tillnyktrad, Edward Furlong. Då kommer plötsligt en digitalt föryngrad Arnold Schwarzenegger som en terminator – Skynet hade skickat iväg flera stycken, får vi veta – och skjuter ihjäl John Connor, varpå terminatorn går sin väg. Och därmed misslyckades Sarah Connor med att rädda världen.
22 år senare landar en kvinna från framtiden i Mexiko. Grace heter hon, och spelas av den lite androgyna Mackenzie Davis. När jag först såg henne i trailern och på affischen trodde jag att det var en gosse från ett boyband. Eller Justin Bieber. Hon är människa, men en “förbättrad” supersoldat, närmast en android. Till Mexiko anländer även den senaste terminatormodellen (Gabriel Luna), som kan förvandla sig till en svart gegga. Det ser ut som bajs. Terminatorn är på jakt efter den unga tösen Dani Ramos (Natalia Reyes) som måste dödas. Varför då? Därför att hon kommer att växa upp till en rebell som räddar mänskligheten, förstås! Det här är samma story en gång till. Grace måste stoppa terminatorn och rädda Dani, precis som Kyle Reese hjälpte Sarah Connor i den första filmen.
Terminator: Dark Fate inleds hyfsat lovande med några ganska väl iscensatta actionscener och jakter – även om déjà vu-känslan är total när man jagar varandra med lastbilar och andra fordon, precis som i de tre första filmerna.
… Sedan dyker plötsligt Sarah Connor upp och räddar Grace och Dani undan den efterhängsne terminatorn. På filmaffischen ser Linda Hamilton mest ut som Hillary Clinton med pilotsolglasögon. Oretuscherad i filmen ser hon till min förvåning mest ut som Zeb Macahan utan mustasch. Och när hon pratar låter hon som en röktant från Trelleborg. Jag kollar på Linda Hamiltons filmografi och inser att jag antagligen inte sett henne i något sedan 1991! Sarah Connor är hård, bitter, och påstår att hon super sig medvetslös varje dag. Jodå, hon ger verkligen intryck av att vara hård på kröken. Om hon är sminkad för att se så här sliten ut vet jag inte.
Den åldrade Sarah gör inget annat än att jaga terminators, och hon är beväpnad till tänderna. När hon en minut efter att ha dykt upp säger “I’ll be back!” kändes det mer krystat än coolt. Och ungefär här vänder filmen och blir tjatig och totalt ointressant. Bajsroboten jagar Justin Bieber, röktanten och Dani, som flyr till Texas.
Men Arnold Schwarzenegger, då? Jodå, han dyker upp halvvägs in i filmen. Hans terminator har under de gångna 22 åren utvecklat ett samvete. Han lever tillsamman med en kvinna, han kallar sig Carl – och han säljer gardiner. I filmens bästa scen håller han en utläggning om vad man bör tänka på när man köper gardiner till sitt hem, fel färger kan förstöra ett helt rum. Sarah vill hela tiden döda Carl, men den snälle Carl måste hjälpa de tre kvinnorna när bajsroboten kommer.
Dialogen i Terminator: Dark Fater är bitvis under all kritik. I ett par scener kämpar skådespelarna verkligen för att få replikerna att låta naturliga. Det går inget vidare. Mackenzie Davis är rätt bra som övermänsklig soldat, men Linda Hamilton är ärligt talat inget vidare, och Arnold ser trött och ointresserad ut. Bajsroboten är alldeles för anonym och tråkig; han är knappast någon Robert Patrick i T2.
Jag tittade på klockan flera gånger. Filmen blev allt tråkigare. Actionscenerna blir hela tiden större, längre, och alltmer högljudda, utan att vara speciellt bra. Ofta är det svårt att se vad som händer. Men filmens största problem är att den är så ooriginell. Det räcker inte att låta hjältarna spelas av kvinnor, det krävs en bra och underhållande story också. Och varför utspelas filmen i Amerika ännu en gång? Det hade varit kul att se terminators gå loss på varandra någon annanstans. Varför inte i Göteborg? Då hade dialogen kunnat låta så här:
“Snälla, du måste hjälpa mig! Jag jagas av en robot från framtiden!”
“E du go, eller?”
Skriven 2019-10-25
