Klicka på bilden, för att se hela bilden
Dansk hårdrock är mer än giganter som D.A.D. och Volbeat. Det är även Shotgun Revolution. I ett helt decennium har de rockat utan att direkt slå igenom utanför hemlandet även om det för all del blivit en del utlandsutflykter. Fast det faktum att det är tioårsjubileum påmindes man i alla fall mer än en gång av sångaren Ditlev “Dee” Ulriksen denna kväll.
Klassisk bashårdrock med blues i botten
Sedan kan Köpenhamnsbandet också skryta med att deras tre första skivor – av totalt fyra – är mixade av Flemming Rasmussen, producent av Metallicatrilogin Ride the Lightning, Master of Puppets och And Justice for All.
Fast här kan det förstås också vara värt att framhålla att Shotgun Revolution inte alls har något med amerikanernas trashiga metal att göra. Okej, en liten minibris av det där välbekanta staccatoriffandet kunde möjligen skönjas några sekunder här och där i några nummer, men överlag handlar Shotgun Revolution om klassisk bashårdrock med blues i botten.
Inledde inte när byxbenen var utsvängda in absurdum
Tankarna vandrade inte sällan till Deep Purple och Whitesnake á la eran innan åttiotalets pudelfrissor när gänget stod där på Amager Bios scen. Men då i en något modernare form som skvallrade om att de faktiskt inte alls inledde karriären när de psykedeliskt mönstrade skjortorna var öppna till naveln och byxbenen utsvängda in absurdum.
Glenn Hughes klaviaturspelare bakom Hammondorgeln
Fast i sådant som de groovy Silent Torture och Cold Star Light framstod rötterna både som rena och uppenbart tydliga, och när sedan den gästspelande klaviaturspelaren med meriter från självaste Glenn Hughes band kom in och satte sig vid Hammondorgeln i mysiga balladen Flipside kändes det som man transporterats tillbaka till då det begav sig. Samma känsla kom sedan också mot slutet i ett lika tjusigt som varierat instrumentaljam.
Ville dra ut på fin stund
Ösigare än i sista extranumret, käftsmällen och tillika setlistans råaste nummer S.O.B. blev det dock aldrig. En utmärkt avslutning, måste tillstås. På det här stadiet hade bandet – som denna afton var förstärkt med Pretty Maids gitarrist Rene Shades – onekligen publiken fullt ut i sin hand, så här kändes det fullt förståeligt om gänget där uppe på scen inte riktigt ville sluta. De ville dra ut på denna fina stund ett litet tag till. Om än så bara för ett ögonblick.
För egen del stavades dock några av de absolut starkaste sångerna I Don’t Care med sin kaxiga refräng samt medryckande Enter the Fire, en tungt taktfast skapelse som faktiskt stoltserade med hyfsat tydlig punktouch.
Men potential bortom nuvarande status
Sedan skulle jag inte vilja påstå att jag blev fullständigt knockad av Shotgun Revolution, men intrycket när allt var över är att det här är ett gediget samspelt gäng med potential avsevärt bortom den position de innehar rent kommersiellt för tillfället. Nya kommande fullängdaren är inspelad i Los Angeles. Låt oss hoppas att detta faktum kan bidraga till det lyft herrarna såväl förtjänar.
Foto: René Christensen
Skriven 2019-10-25