ANNA-MIA BARWE – en utövare av jazz funderar…

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Kalas

Han skrek så högt och så tydligt så att alla skulle höra. Och alla hörde och alla såg.

Den kom, från magen eller liksom hjärtat och dök överraskande upp på baksidan av öronen och brände och hettade i snibbarna innan den spred sig ner mot halsen och upp mot kinderna där den syntes i färgen på mitt skinn och till sist nådde den ögonen och det var inte något jag upplevt tidigare så jag tittade osäkert på honom.

Nej, Lars hade inte bjudit mig, så vad hade jag då på hans kalas att göra? Vem hade sagt att jag skulle gå … Hur kunde jag tro, att jag, skulle vara bjuden till Lars; till coolaste-killen-i-våra-kvarter-Lars kalas? Jo, det är klart, alla andra ungar var ju där, men jag, vad hade jag där att göra. Hur kunde jag få för mig något så dumt.

Lars gjorde processen kort. Han körde mig på dörren, eller grinden, vi var i hans trädgård. Och det hjälpte inte att barnvakten resolut tog mig i handen och gick tillbaka och pratade med Lars mamma eller att Lars mamma sa till Lars på skarpen att jag, visst då, var välkommen … skadan var redan skedd. Förödmjukelsen tung. Och Lars stirrade bara föraktfullt på mig innan han vände mig ryggen.

Hade jag gett den lille fjärten en fet smäll hade jag kanske glömt den där historien men det gjorde jag inte, för han var större och säkert starkare än jag och jag kom inte på att man kunde göra så … då. Så därför gör sig händelsen påmind var gång jag går in i ett rum fullt av människor och jag undrar; … är jag bjuden? … av vem? … på riktigt?

Det är jazz.

Tjära

Det står en hink med tjära på vinden. Rör inte hinken med tjära, som står längst upp, längst in, bakom den stora högen med bråte på vinden. Vadå?

Det var mäktigt. Svart som Lakrits. Blankt som en stilla skogstjärn. Mjukt som sammet. Kletigt som kall gröt. Det tog en timme för morsan att tvätta bort med tinner.

Det är jazz.

Påskliljan

Knopparna i trädkronorna var glada och ljusgröna. Gräset började bli tjockt. Morgonkylan hjälpte kropparna att vakna och snart skulle den mjuka vårvärmen röra våra armar och våra ben. Solen strålade piggt i öster och vinden var mjuk och snäll.

I dungen, under de stora gamla träden bredvid den glittrande dammen stod de stolta. Ett hav. Många och gula och vackra och stora. Det knäppte så fint när vi bröt av stjälkarna. Och det gick så lätt och så fort. Nej, aldrig hade det varit så lätt att plocka blommor. Tänk så många vi har! Oj! Och där står fler. Och famnarna fylldes och när famnarna inte längre räckte lade vi dem åt sidan för att kunna fylla fler. Och vi skyndade till fler och mer.

Vår iver att komma hem och visa var stor men våra famnar små. Och vägen hem var lång. Vi tog så många vi kunde och lät resten ligga vid vägens kant. Så vände vi oss stolta om för att vinka mot dungen. Men dungen var mörk och tom. Och solen var blek. Och vinden var kall och våra händer och våra kroppar och själarna i våra kroppar var frusna.

En bruten lilja stod kvar och såg efter oss.

Det är jazz.

Blodsvänner

Min, på sommaren, bästa kompis och jag badar. På vänster sida. Där man får bada. Man får inte bada på höger sida. Där finns vassa stenar och sönderslagna flaskor. Men så går jag upp och går ner där jag inte får. Jag kommer upp med en flaskhals i foten. Aj fan. Jag håller tillbaka tårarna. Jag lovar att hålla truten, att inte böla. Jag lovar att inte grina. Jag är tapper. Och jag håller käften. Tills jag kommer över berghällen och ser morsan. Då skriker jag det allra jävligaste jag kan. Och alla vuxna kommer springande. Och jag får tillfällig kärlek av alla. Min, på sommaren, bästa kompis får utskällningar av var och en. Min, på sommaren, bästa kompis glor jävligt illa på mig.

Det är jazz.

Storm

Tonerna kommer med vinden. Den far tjutande genom håligheterna i de sargade träden och löven rasslar och släpper taget. Otämjda vågor kastar sig vrålande mot stenarna och skum fräser när vattnet glider tillbaka. Så mojnar vinden ett ögonblick. Blir mjuk och längtande, blå och sorgelig. Då ryser och fryser kroppen, och skälver av välbehag. Och när själen nästan får ro tar vinden på nytt fart och skickar ut kvicka och lekfulla toner och snart rasar stormen åter.

Det är jazz.

Så tog jag då tillvara mina historier. Sparade dem djupt ner i mitt minne; och som tiden gick fyllde jag på med många nya och farligare och vildare minnen och plötsligt var jag en fullfjädrad jazzsångerska. Ja, gott folk, märkvärdigare än så är det inte.

Ångest i glada färger! Det, är jazz.

Skriven 2019-10-24

Anna-Mia Barwe
Jazzsångerskestart 1986

Några populära CD-utgivningar:
jazz po skånska
Så vill jag älska dig – Anna-Mia Barwe sjunger sånger av Jan Sigurd
De’ e’ Tjarrlek – jazz po skånska tvåu
Anna-Mia Barwe in a Christmas Mood
New Standards

Aktuell med:
Ny CD
Fantastiska Fiskar – ett undervattensäventyr
Tonsatta dikter för barn med författaren Erik Magntorn och kompositören Nils Bondesson
Tonfiskarna: Nils Bondesson, Mattias Carlsson, David Andersson, Andreas Baw

Kommande (i mars kanske):
Ny CD
Nyskriven musik och nyskrivna texter på svenska.
Med gitarristen Bo-Göran Sahlin och basisten Ulf Rådelius
Gästmusiker: Mattias Carlsson, Johan Kolsut