Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Ang Lee
I rollerna: Will Smith, Mary Elisabeth Winstead, Clive Owen, Benedict Wong, Ralph Brown
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-10-11
Uppburne regissören Ang Lee och Jerry Bruckheimer, ofta rutinmässigt utskälld demonproducent har slagit sina påsar ihop, och skapat en actionrulle i ett ”revolutionerande digitalt format”, som det heter i marknadsföringen. Kan tänka mig att inte överdrivet många såg detta komma. Brokeback Mountain-regissören Lee, en man som tidigare till och med försökt göra seriös filmkonst av Marvels monster Hulk i samma (film)säng som mannen bakom Bad Boys- och Transformersrullarna låter om något som en ren och skär fantasi.
Fast här har vi ändå likväl deras gemensamma filmbebis redo att avtäckas för världen, och alldeles lyckat är väl det här dessvärre inte. Habilt, är nog det första adjektiv jag tänker på, men knappast sensationellt på något vis. Det mest unika med Gemini Man är den nya tekniken som möjliggjort att sextio bildrutor flimrar förbi i sekunden. Fast överlag är jag ingen fan av det här. Redan i Hobbitfilmerna lärde vi oss att en fantastisk bildskärpa lurar ögonen att tro att man tittar på en billig såpopera inspelad i en lågbudgetstudio även om det råkar vara en svindyr blockbuster.
I handlingens centrum finner vi Will Smiths yrkesmördare Henry. Han funderar på att pensionera sig nere i soliga Georgia, men i samma ögonblick som det går upp för honom att den sista måltavlan inte alls var terrorist, utan en till synes harmlös forskare inom molekylärbiologi är han en jagad man.
Tillsammans med en kvinnlig infiltratör i släptåg flyr Henry hals över huvud, varpå duon snart har en ung livsfarlig man inom samma skrå som honom själv hack i häl. Det märkliga med den sistnämnde är att han är kusligt lik en yngre upplaga av Henry vad gäller utseendet. Frågorna hopar sig. Vem är ynglingen? Vadan denna likhet? Vem är ansvarig?
Denna och en del andra frågor avstår jag dock från att avslöja svaren på. Fast man kan väl säga så mycket som att vi talar rätt typisk konspirationsthriller där skurkarna står att finna högre i hierarkin på den statliga organisation som försett Henry med jobb genom åren.
Givetvis finns det försök att gå på djupet också, annars hade det ju inte varit en Ang Lee film. Men de är både små och tafatta, och inte särskilt övertygande. Istället utgörs filmens höjdpunkter av en häftig jakt medelst motorcyklar och en tjusig shootout med mäktig glaskrossarfinal.
På pluskontot finns även Will Smiths, som utnyttjar sin möjlighet att låta sin välcementerade stjärnglans stråla. Samt kvinnliga sidekicken Mary Elisabeth Winstead, som här äntligen fått en köttig actionroll att bita i. Sedan gör Clive Owen en slags förstärkt scenstjälande repris på sin korrupte FBI-agent i bioaktuella Tre sekunder, och man tror fullständigt på hans krasshet, cynism, skruvade övertygelse och visioner.
Fast ändå, som helhet är det här en uppenbar besvikelse. Att historien är tunn är en sak. Men det är inte det värsta, tunnare skapelser än denna har varit lyckade. Problemet är väl snarare ironiskt nog att det är de lika glimtvisa som halvhjärtade ansatserna till att vilja berätta något viktigt som tynger ner helheten.
Kanske det hade varit bättre om Lee gått hela vägen, och bara nöjt sig med att göra traditionell actionladdad konspirationsrulle rakt av. Något man till exempel gjorde i det nyligen biovisade, Gerard Butler-rafflet Angel has Fallen med märkbart större framgång än i detta (över)hypade projekt.
Skriven 2019-10-08
