Klicka på bilden, för att se hela bilden
Säga vad man vill, men Airbournes karriärkurva går alltjämt uppåt. Spelningen på det renoverade och numera något rymligare Amager Bio hade varit utsåld sedan i våras. Det var den så vitt jag kommer ihåg även förra gången bandet uppträdde där, men biljettförsäljningen gick snabbare den här gången.
Rakt röj och ursinnig energi
Succén var med andra ord given i förväg förutsatt att kvartetten där på scen sedan levererade i någorlunda omfattning. Fast å andra sidan, de som kan sin Airbournehistoria vet förstås att det här gänget aldrig gör något halvhjärtat. Således var det rakt röj, fett ös och lackande svett från början till slut som gällde.
Där fanns i alla fall inga ballader, opluggade partier eller mysiga anekdoter som bröt av den ursinniga energin och de oftast uppspeedade låtarna. ”No Bullshit, No Ballads” som det står på ett klistermärke på 2016 års utgåva Breakin’ Outta Hell.
Tangerade AC/DC med stentungt beat
Vilket förstås är en varudeklaration så ärlig och riktig som den kan vara. Fast de som var lite uppmärksamma på Amager Bio igår kunde för all del trots allt likväl urskilja en del nyanser i dieten.
För alla alster bjöd inte på samma vansinnestempo som öppningsdängan Raise the Flag, Burnout the Nitro och Stand Up for Rock’n’Roll. Det fanns även nummer begåvade med ett stentungt beat i något lite lugnare tempo där det synnerligen AC/DC-inspirerade bandet närmast tangerade AC/DC själva. Givna gamla favoriter, typ Too Much, Too Young, Too Fast och Back in the Game utgjorde goda bekräftelser på detta. Liksom purfärska saker från nya verket Boneshaker i form av titelspåret och It’s All for Rock’n’Roll, detta tvättäkta anthem om att stå upp tillsammans för rocken.
Jag säger tvättäkta för är det något Airbourne är, så är det genuina och fullständigt hängivna denna form av raka riffglada hårdrock. Redan i min förra liverecension av bandet 2013 skrev jag något om deras trohet mot sina rötter. De har aldrig haft något emot att befinna sig i facket förvaltare när det gäller den musikaliska gärningen. Ambitionen är ”bara” att hedra det arv de valt att föra vidare.
Personlig service av whiskeydrinkar
Samt att se till att publiken får sig till livs livs en rolig stund, eller ”a good time”, som det heter på utrikiska. Fast i Airbournes värld är det inte ett flott utanpåverk á la dyr ljusshow, massor av pyroteknik och annat som är grejen. Nej, här är det två dussin högtalare smyckade med tio förstärkare som gäller. Samt personlig service av whiskeydrinkar till fansen längst fram och ölutskänkning medelst kast bakåt i salongen.
Partaj med crowdsurfing och moshpit
Dock var det knappast alkoholens förtjänst/fel att det både blev flitig crowdsurfing och moshpitaktivitet framför scenen. Detta var mer ett bevis på bandets förmåga att ställa till med partaj. För Airbourne är utan tvekan ett partyband av Guds nåde. Fast även ett sådant har en gräns, och i det här fallet kom den redan efter åttiofem minuter.
Kort intensivt hårdpumpande adrenalinkick
Vilket var precis lagom. Vid det laget var det nog fler än gänget på scen som nått sin (konsert)gräns för vad de orkar med. För låt oss vara ärliga här; i egenskap av åskådare har man alltid grabbigt kul hela tiden, men så överdrivet varierande är de inte. Detta har kvartetten själv tidigt insett. Ge därför folk en kort, men intensivt hårdpumpad adrenalinkick och dra sedan, tycks vara devisen de lever efter, något jag är benägen att hålla med om. Det en god princip väl värd att vårda i det här fallet.
Skriven 2019-10-05
