Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den 27 september kallas i folkmun Dagmardagen, och då hurrar vi för alla flickor och Dagmardamer och pojkar och herrar med det stolta tilltalsnamnet Dagmar.
Jag har skrivit en underhållande och tänkvärd bok betitlad REGNER REGNORM som kom ut även i Sverige. Här heter den DAGMAR DAGGMASK OCH ANDRA VÄLKÄNDA SKRÖNOR FÖR VUXNA OCH BARN – DEN FÖRSTA SAMLINGEN. JPS Media bjuder på det första kapitlet, betitlat
Dagmar Daggmask
Liksom de andra daggmaskarna i Katharinas och Aleksandras trädgård har även daggmasken Dagmar varit mest intresserad av sig själv och sitt arbete. Fast, och det är lika bra att demaskera henne redan nu, Dagmar var inte vilken som helst annan daggmask, inte minst om det var hon själv som fick karakterbeskriva sig själv.
”Jag är bara den absolut bästa av bästa”, förkunnade hon outtröttliges, det vill säga då när hennes mun inte var full med jord och halvruttna löv som hon dragit in i de underjordiska gångar som hon egenhändigt, eller snarare egenmundigt, grävde upp.
Sådant självförhärligande låter kanske inte så värst tilltalande i svenska människoöron, men enligt Dagmar kunde hon knappast låta annorlunda, om hon ville förhålla sig sanningsenligt till sanningen. Hennes stora, tjocka, pondusgivande kropp, förlänte henne ett synligt stöd. Att hennes framgång mest berodde på den bördiga, rika jorden i Katharinas och Aleksandras trädgård, visste Dagmar inte så mycket om.
”Mina underjordiska gångar är bara de bästa som någonsin funnits”, tänkte Dagmar, och det fanns ingen som sade emot. Det sporrade henne naturligtvis att tävla inte bara med andra om att vara bäst, utan hon tävlade huvudsakligen med sig själv och hon verkade vara aldrig trött på att gräva nya gångar och tunnlar och ständigt förbättra de gamla. Och förresten, vad annars kunde hon göra? Att hon gillade mat var det minsta man kunde säga om henne och när hon åt, då arbetade hon på samma gång, man skulle gott kunna säga, att hennes arbete var att äta och att äta var hennes arbete. Så praktiskt. Så tilltalande.
Dagmar var på det hela taget mycket nöjd med sitt liv. Och eftersom hon lämnade sina gångar och kom upp till jordytan praktiskt taget bara på natten, när hon skulle plocka fallna blad, var hon inte så värst intresserad av vad som hände där på det ointressanta uppe. Dagmar var övertygad om att hon bodde och levde där, där det verkliga livet levdes.
Inte heller nu, när det började regna ordentligt, brydde sig Dagmar om yttervärlden. Visst var Dagmar med om några regn tidigare, men det var då när hon jobbade med sina gångar djupt, djupt under jorden. Då trängde regnet aldrig ända ner till henne. Så man kan gott säga att Dagmars kunskap om regn var begränsad. Obegränsat begränsad.
Och så skulle det ha förblivit, om det inte slumpade sig så, att den här gången höll regnet på och höll på och höll på, i stället för att ta paus i sitt regnande och sedan flytta någon annanstans. Det föll så mycket regn, att Dagmars samtliga underjordiska gångar blev översvämmade.
Och Dagmar var en daggmask och inte någon fisk med en oändlig massa vassa ben i, och hon höll på att kvävas av allt det vatten som plötsligt fanns där det enligt Dagmar inte hade något att göra.
Även om Dagmar, liksom alla andra daggmaskar, inte har några lungor, utan andades genom skinnet, fanns det inget annat att göra, än snabbt som attan gräva en gång rakt upp till jordytan. Och det var inte långt mellan tanken och handlingen, när det gällde Dagmar, det var inte för ingenting hon var den bästa av bästa.
Det tog inte lång tid och Dagmar undkom både drunkningen och kväsningen av den tunga våta jord som av sin blöta tyngd rasade ner och ödelade Dagmars gångar.
Som tur var, regnet hade lugnat sig. Det var uppenbarligen så att det blev lika mycket trött av sitt regnande som Dagmar av sitt lodräta grävande. Fast Dagmar var inte den som skulle erkänna det.
Dagmar, som knappast hade ett absolut gehör och inte heller någon synskärpa att tala om – daggmaskars ögon kan bara med nöd och näppe urskilja mörker från ljuset – hade i gengäld en känsel som heter duga och hon märkte därför naturligtvis att det hon kravlat sig upp på, var något hårdare och mer halt, än den jord- och gräsyta hon hittills var bekant med. Men i detta nu spelade det precis ingen som helst roll, då hon naturligtvis var mest glad över att hon lyckades undgå kvävning av vatten- och jordmassor vid de plötsliga gångrasen förorsakade av det dumma och dessutom våta regnet.
Dagmars lodrätta grävning uppåt, slutade med att hon dragit sig genom en springa mellan två träplankor som danade däcket på den trädgårdsaltan där Katharinas och Aleksandras snygga och vältränade mor Kerstin brukade sola sig så snart vädret tillät det.
När Dagmar menade att hon hade vilat upp sig tillräckligt länge på altanen, beslutade hon sig för att återvända tillbaka till sin egen underjordiska miljö. Men hon hittade inte den glipan mellan plankorna genom vilken hon tog sig upp. Och de sista regndropparna hade tvättat bort jordspåret efter Dagmar och som bekvämt skulle kunna leda henne tillbaka.
”Prutt samma!” sade Dagmar. ”Det behöver jag verkligen inte bry mig om. Jag kan utan tvekan ändå hitta tillbaks. Är jag kanske inte den bästa av de bästa som finns?” Det var en retorisk fråga, men hon ändå svarade på den: ”Givetvis är jag den bästa!”
Och så började hon krypa, men dessvärre åt fel håll. I stället för att förflytta sig mot blomsterrabatten och gräsmattan, kröp hon djupare in i altanens djup, i riktning mot dörren till villan där Katharina och Aleksandra bodde med sina föräldrar och två katter.
Och solen började skina och Dagmar märkte att det inte var något som gjorde henne speciellt gott, snarare tvärtom, eftersom hon var van att leva under jord där det är fuktigt, mörkt och en behaglig temperatur helt i samklang med hennes behov.
Dagmar tyckte således att hela denna utflykt kändes ganska så svettig och tröttande och överlag obehaglig, hon ville så snabbt som möjligt gräva ner sig i den härliga svala jorden igen.
Borde hon vända eller fortsätta att krypa i samma riktning? Vilket var förnuftigast?
Med den begränsade informationen Dagmar hade, var det inte lätt att avgöra. Hon valde att fortsätta i samma riktning. I samma felaktiga och därmed farliga riktning. Inte kul när man är trött och dessutom oskyddad från den heta solen som inte ville ge sig, utan gassade och gassade som om den ville komma i fatt alla de timmar som den tvingades att leva bakom moln och den obarmhärtigt avgränsande horisonten.
Fast solen var inte det värsta. Det värsta var Dagmar än så länge ovetande om:
Fåglarna. Alla de fåglar som hade sökt skydd från regnet i träden och under villataket och på andra ställen. Alla dessa flög ut och började flyga runt igen. Och hungriga var de. Var och en av dem som skulle få syn på Dagmar, skulle omedelbart sluka henne som en köttig spaghetti.
Men än så länge hade ingen av dem upptäckt Dagmar som lyckligtvis, plötsligt och oväntat, återigen fick känna lukten av den härliga jorden:
”Jag visste det!” hurrade Dagmar. Hon kravlade fram till en skreva mellan två brädor som släppte ut den härliga jorddoften, men när hon skulle sänka sig ner i skrevan, upptäckte hon till sin fasa att hon var alldeles för stor och tjock för att lyckas med den bedriften.
”Dumma illvilliga reva!” tänkte Dagmar som inte skulle kunna komma på idén att felet skulle kunna finnas annorstädes, kanske till och med hos henne.
Och solen gassade och Dagmar kände det som om någon sög ut krafter ur hennes kropp, hennes rörlighet blev begränsad, hon blev trött och slö så som aldrig förut.
Och till på köpet flög en stor svart korp rakt mot henne och kastade sin mörka skugga över henne.
Men korpen, lika plötsligt som den hade flugit hit, flög bort igen. Högst sannolikt var det så att något eller någon skrämt iväg den, eller också fick den syn på en smakligare matbit. Med korpar vet man aldrig.
Fast i det här konkreta fallet kan man vara tämligen säker på vad som räddade Dagmar åtminstone tillfälligt. Det var systrarna Katharina och Aleksandra som kom ut på sin trädgårdsaltan, kanske för att i trädgården plocka några daggmaskar åt deras pappa Vladimir som var en hängiven fiskare, och daggmaskar var ett utomordentligt bra bete för de fiskar Vladimir gillade att fiska. ”Efter regnet, är det lättast att samla dem”, lärde han flickorna, som brukade svara att de var elva år, när någon, som egentligen inte hade med det att göra, frågade ”och hur gamla är ni, flickor?”.
”Elva”, svarade de samklangens.
Och det var de. De var elva. Tillsammans. Och det fanns ett års åldersskillnad mellan dem.
”Har man sett?!” sade Katharina och rörde lätt vid Dagmar.
Det var som om Dagmar fick en elektrisk stöt genom sig. Hon fick genast nya krafter och började vrida och kråma sig – det var uppenbart att det fanns en hel del krafter kvar i henne.
”Ni kommer inte att få mig levande!” tänkte Dagmar. ”Jag tänker överleva och skulle jag dö på kuppen, ska det vara med stövlarna på.”
”Du är så dum, Dagmar”, sade Katharina som om hon kunde förstå daggmaskspråket.
Hon lyfte upp Dagmar, trots att Dagmar ålade sig och vred sig och bildade olika formationer allt ifrån nummer åtta och sex och nio, till en knut med sin långa, feta, akrobatiska kropp.
”Hon är så ful och äcklig, henne tänker jag inte ta i handen”, sade Aleksandra och gömde båda sina händer bakom sin rygg.
”Hon är inte alls ful och äcklig. Hur kan du säga så?”, undrade Katharina. ”Hon är bara lite dum.”
Det var tur att Dagmar inte kunde förstå mänskligt språk. Annars skulle hon ha blivit ordentligt arg.
Dagmar märkte att hon blev lyft upp i luften, att hon plötsligt befann sig så högt upp som aldrig tidigare i hennes liv. Och det var först nu man kunde se hur Dagmar kämpade för att befrias från Katharinas hand. Det var en kamp på liv och död som Dagmar utkämpade:
”Jag varnar dig! Jag tänker inte ge mig! Du skall få se på en fight som du inte ens kan föreställa dig i din vildaste fantasi flickjätten. Jag är David, jag menar Dagmar och du flickjätten, är snart bara ett varnande exempel!” tänkte Dagmar och utdelade slag till vänster och höger med sina båda ändor.
”Usch, kasta henne, kasta henne”, ropade Aleksandra. ”Vad skall du kämpa med henne för?”
Dagmar gjorde allt vad hon kunde för att komma loss från Katarinas hand och varje gång hon var på vippen att lyckas med det, knuffade Katharina tillbaka henne i sin handflata med sin andra hand.
”Hon är äcklig!” upprepade Aleksandra men kunde ändå inte låta bli att fascinerat titta på Dagmar och hennes akrobatiska konster.
”Nej, hon är inte äcklig, bara dum”, svarade Katharina återigen och till Dagmar sade hon: ”Vad har du på vår mammas solterrass att göra? Skulle hon hitta dig här, så skulle du hamna i hennes drink tillsammans med en oliv och sugrör och ett litet paraply, det kan jag garantera dig!” skojade Katharina och gick med Dagmar till den närmaste blomrabatten.
Doften från den, fick Dagmar kämpa ännu vildare och ännu mer ursinnigt än tidigare:
”Nej, tro inte att du har vunnit, flickjätten! Inte över mig, daggmasken Dagmar. Jag skall kämpa tills du får känna på vem denna Dagmar daggmask är för någon! Här skall det skrivas historia. En ensam daggmask mot två flickjättar.”
Katharina och Aleksandra kunde naturligtvis inte förstå vad Dagmar babblade och fantiserade om, faktum var att de inte ens kunde höra henne. Däremot hörde de sin mamma som blåste på bilens ljudliga tuta och pappa som ropade ”Katharina! Aleksandra! Vi kör nu! Mamma väntar redan bakom ratten!”.
”Inte ens en döv daggmask skulle kunna undgå det! Inte sant daggmasken?”, svarade Katharina, fast bara för sig själv och lät Dagmar glida mellan sina fingrar ner till jorden i blomsterrabatten.
”Ha det så gott, daggmasken. Och försök att undvika att hamna på vår altan nästa gång du tänker besöka vår värld. Det behöver inte alltid sluta så här gott”, undervisade Katharina och sprang efter Aleksandra som sade att hon inte tänkte säga adjö till en ful daggmask som antagligen inte ens hörde på vad man sa till henne.
Fri igen och i kontakt med den svala, livgivande jorden, tog det Dagmar någon minut eller två, innan hon samlade samman sina tankar och tänkte över allt hon hade varit med om på sistone:
”Ha! Jag klarade det! Jag vann över flickjättarna och befriade mig från deras fångenskap. Mig kunde de inte vinna över. Eftersom jag är precis vad jag är: Alltid och på allt, inget annat än bäst!”
Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går före fall.
Men berättelsen slutar inte här.
Varför inte?
Eftersom den fortsätter.
Dagmar tyckte att det kändes underbart att återigen kunna känna den bördiga jorden under sin kropp och hon tänkte att det kommer att kännas ännu mer underbart att känna jorden runt hela sin kropp. Och eftersom det aldrig var långt mellan tanken och handlingen, när det gällde Dagmar – det var inte för ingenting hon var den bästa – var hon redan mer än med halva sin kropp nedstigen i jorden.
Tanken på vad hon hade varit igenom denna eftermiddag fyllde henne med nya krafter och stärkte hennes redan starka självförtroende.
Jag har nästan drunknat av regnet, jag var nästan ihjälklämd av rasande gångar, jag var nära på att torka ut av en obarmhärtig sol, jag undkom en hungrig korp, jag räddade mig undan en giftig paraplydrink, jag lyckades att slippa hamna på en metkrok, och, framför allt, jag egenhändigt och utan någon annans hjälp lyckades undkomma inte en, utan hela två flickjättar. Om det är någon som är bättre än bäst, så är det jag, Dagmar daggmask!
Innan Dagmars hela kropp hunnit borra sig i och försvinna i den väldoftande jorden, glömde hon bort allt skryt, eftersom hon visste att ingen är bättre än det som hon eller han åstadkommer i just det pågående nu. Och i detta nu gällde det att återuppbygga sitt underjordiska bo med alla dess tunnlar, gångar och rum.
Med vilken sedelära kan man summera denna söta berättelse?
Är inte det klart?
Hjälp dig själv, så hjälper dig gud. Och gud kan anta även under klimatförändringarnas tid många olika skepnader.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© vladimir oravsky
Skriven 2019-09-24
