SÖLVESBORGSDEBATTENS RUTTNA RÖTTER

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I augusti 2019 var det 100 år sedan Electrolux grundades av affärsmannen Axel Wenner-Gren. Jag tänkte att uppmärksamma denna världsomfattande händelse med några mångtydbara rader. Jag gör dock detta med en avsiktlig tidsfördröjning, eftersom jag är en aning trött på att alltid vara ute i god, till och med mycket god, tid. Som när jag anmälde mina barn i en bostadskö innan jag ens fann den kvinnan med vilken jag ville ha några barn med, och jag ställde mig i kö för en prostataundersökning innan jag ens fick pubeshår.

Julius Caesar, William Banting, Alois Alzheimer, Hans Asperger, Antonín Panenka, Samuel Colt, John Browning, William Russel Frisbie, Onan, John Montagu, 4:e earl av Sandwich, är namn som alla känner till som eponymer, alltså namngivande. Banta, onani, browning, sandwich et cetera. Även Electrolux är ett sådant namn, åtminstone i Tjeckien och Slovakien. Luxovať betyder dammsuga, något som är härlett från bolaget Electrolux varumärkesnamn. Inte ens svenskar hedrar Axel Wenner-Grens skapelse på detta upphöjande vis.

Tjecken Ota Pavel, född som Otto Popper, levde bara 42 år, men under sitt korta liv lyckades han resa mycket och skriva mycket. Han skrev intressant, engagerande, upplysande, underhållande och framför allt var han en baddare på att provocera och sysselsätta socialistisk censur. I sin bok Smrt krásných srnců minns han i åtta noveller sin barndom, med fokus på sin far, en judisk affärsresenär, Leo Popper. Boken finns faktiskt översatt till svenska och gavs ut på Adam Helms bokförlag Trevi, under den ordagrant översatta titeln De vackra rådjurens död. En av novellerna heter Ve službách Švédska, alltså I Sveriges tjänst, och i den beskriver Pavel sin fars anställning hos Electrolux och hur han blev världsmästare i försäljningen av dammsugare och kylskåp.

År 1987 filmade den berömde och omtalade regissören Karel Kachyňa De vackra rådjurens död och filmen blev Tjeckoslovakiens officiella bidrag till den 60:nde Oscarsutdelningen. Filmen Smrt krásných srnců gladde sig åt stor succé överallt där den visades, alltifrån Toronto till Moskva. Till Stockholm eller någon annan svensk stad lyckades den inte komma. Anledningen var följande: Electrolux var mycket nöjd med sin judiske försäljare som spred företagets goda rykte, inte minst bland medel- och överklassen. Men när Nazityskland ockuperade Tjeckien och Mähren, entledigade Electrolux sin bästa försäljare och en uppskattad reklampelare. På det viset kommenterar och åskådliggör filmen De vackra rådjurens död, Sveriges inte alltför ärorika roll under andra världskriget.

Svenskan och tjeckiskan/slovakiskan har flera ord med gemensam betydelse. Exempelvis ”krona”. Det ordet kan i båda språken beteckna betalningsmedel, tiara eller diadem, blom- eller trädkrona, takarmatur och tandkrona, framsida på ett mynt och beteckning för ett rike.

Det svenska språket har några begrepp som används i många länder, inklusive Tjeckien och Slovakien: Moped, smörgåsbord, ombudsman, alweg (efter Electroluxgrundaren Axel Wenner-Gren) och TCO-märkning. Det tjeckiska språket har också bidragit med några ord till all världens språk av vilka robot och pilsner kanske är de oftast använda. Ordet robot skapade Karel Čapek år 1920 i sin pjäs R.U.R., som är initialbokstäverna i Rossumovi Univerzální Roboti, Rossum’s Universal Robots.
Den alkoholhaltiga maltdrycken som kallas öl fick sin synonym, pilsner, efter den berömda tjeckiska ölbryggarstaden Plzeň som tyskarna kallade Pilsen. Även České Budejovice, på tyska Budweis, är en känd ölbryggarstad och Budweiser är lika mycket ett varumärke som en synonym för öl.

Öldrickandet determinerar tjecken som ett socialt djur, en varelse som kan präglas på samma vis som gäss, där öl är präglingsmedlet. Det sägs att människor i Tjeckoslovakien tolererade precis vad som helst från statsmakten, och att upproret som lät kommunismen skumma över och rinna ut i avloppet var en reaktion på kraftigt höjda ölpriser.
En äkta öldrickare är sjuhelsikes snacksalig. Säg det folk som pratar så mycket som tjecker och slovaker. Man kan minsann uppleva det när man bekantar sig med den tappre soldaten Švejk, eller när man läser mina böcker och essäer. Inte att undra på att det värsta med den kommunistiska diktaturen för oss tjeckoslovaker var, att vi fick hålla tand för tunga. Och ännu tidigare, under 1400-, men även 1600-talet, skar man bort eller slet ut tungan på sina fiender i dessa regioner. Att jag nämner detta är på grund av att det präglar oss språkligt. Tjecker och slovaker kan utvandra till vilket land som helst och de strävar efter att snabbt tillskansa sig det nya språket för att kunna använda det och för att kunna leka med det, nästan bortom den intellektuellt slöas begriplighetsgräns.

På 1930-talet gjordes en serie populära filmer i Sverige under den gemensamma något pejorativa benämningen pilsnerfilm. Det som förenade dessa inte alltför sofistikerade men underhållande komedier var att i dem intogs en hel del mat som sköljdes ner med myckenhet av öl och sprit. Pensionat Paradiset från 1937 är den mest kända av alla pilsnerfilmer. Jag har sett den flera gånger. Av två skäl. Det ena är att den är avslappningsvist underhållande, och det andra är att Pensionat Paradiset historiskt sett har satt i gång den största debatten om svensk film någonsin.
Under det så kallade Konserthusmötet i Stockholm den 25 februari 1937 sade förläggaren Carl Björkman: ”Det ojämförligt mesta i denna svenska produktion är undermålig vara, intellektuellt undermålig, moraliskt undermålig, undermålig som smak och undermålig som uppbyggelse, ett enfaldigt andligt gods där grovheten och smaklösheten firar triumfer när filmerna inte komma med någon pretention och där det flacka och fadda regerar när filmerna komma med pretention. (…)

När Pensionat Paradiset i dagarna väckt en sådan storm av opposition till livs, så är det inte alls därför att den skulle vara sämre än andra svenska filmer. Det är helt enkelt därför att den är likadan, med sina sommargäster som smetar skosvärta i stället för badolja i ansiktet; med sina stolar som fälls ihop när man sätter sig i dem; med sin vuxne, till dam utklädde karl som super sig halvfull inne på en av de manliga gästernas sängkammare; och med en inledningsscen sådan som den, där pensionatets skräcktant sätter sig på tidningsbunten, vecklar upp den översta tidningen så att sidan med alla dödskorsen och sorgramarna blir synliga och besviken utbrister: ’Det var rysligt så få döda i dag!’”. Björkman sammanfattade sitt moraliserande inlägg med ”Svensk film en skamfläck för vår kultur!”.

Var detta ett objektivt och neutralt yttrande i debatten. Ingalunda. Något sådant existerar inte i svensk kulturdebatt. Carl Björkman var chef för ett av Sveriges största bokförlag, Wahlström & Widstrand, och genom att ifrågasätta kvaliteten på svensk film ville han och hans sammansvurna förbättra bokens allt mer skakiga marknadspositioner. Listigt, listigt, öllistigt.

Att förklä något i något annat är ett beprövat retoriskt recept i både Sverige som i Tjeckoslovakien.
I boken Cesta na sever, finns på svenska Resan till Norden, skrev Karel Čapek mycket vackert om de faluröda stugorna i Sverige. Han höll på att förgås av synen på dem, så behagfulla fann han dem. Vad han inte skrev, är att dessa vibrerar av lätt obehag. Jag är väl medveten om den geologiska och ekonomiska aspekten bakom den utbredda användningen av denna färg, men jag är också varse att man använde sig av den för att ge ett bättre intryck, att det röda huset inte var ett ”simpelt trähus”, utan en tegelbyggnad, precis som gulmålade hus och stugor skulle få en prägel av mera välbärgades sandstenbeklädda hus.

Mera av tjeckisk påverkan på svensk kultur:
Fem myror är fler än fyra elefanter utsågs år 2006 till ”bästa svenska barnprogram genom tiderna” i TV-underhållningsprogrammet ”Folktoppen”, med över 50 % av rösterna. Det avsnitt som omnämnts oftast, var det där Brasse bakar en sockerkaka. Han blandar alla slags goda men enligt gängse kulinariska normer ”oförenliga” ingredienser med varandra. Onekligen mycket skojigt. Denna kockepisod är lika gammal som själva berättandet, mest känd är den dock genom en tidig Walt Disney. Som en berättelse för barn föddes den dock ännu tidigare, nämligen år 1929, när Josef Čapek, den ovannämnde Karel Čapeks 3 år äldre bror, kallad Tjeckiens Picasso, skrev en synnerligen rolig och mäkta tänkvärd samlingsbok Povídání o pejskovi a kočičce : příhody pejska a kočičky, kteří spolu žijí a hospodaří a ještě o všelijakých jiných věcech” / ”Berättelser om en liten hund och en kattunge, som bodde tillsammans, skötte hushållet tillsammans och även om olika andra ämnen”. (Boken finns på svenska under titeln Hundens och kattens äventyr.) I denna ingår även berättelsen Jak si pejsek s kočičkou dělali k svátku dort / ”Hur en liten hund tillsammans med en en kattunge bakade en födelsedagstårta”. Att denna Josef Čapeks berättelse ingick bland ingredienser som manusförfattarna till Fem myror är fler än fyra elefanter, Magnus Härenstam, Brasse Brännström, Lasse Haglund och Bengt Linné använde sig av, nämns, mig veterligen, precis ingenstans.

Jag nämner avsiktligt inte att temat, matlagning och bakning av godsaker från många olika ingredienser, har funnits i exempelvis myter i århundraden före Čapek, eftersom alla vet det. Det verkar dock som om Josef Čapek gav denna berättelse ett modernt utseende. I Sverige förresten, är det populärt att sätta samman rätter enligt det skrattretande hund- och kattreceptet. Smörgåstårta, tillhör definitivt denna kategori.

Cajsa Warg har aldrig skrivit ”man tager vad man haver” i sin bok Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber, eller på något annat ställe, men man tillskriver henne ändå denna återbrukstanke. Pippi Långstrump däremot använde sig högljutt av idén, men eftersom hon var en ganska omogen, rebellisk tjej, kände hon inget behov att redovisa varifrån hon återbrukade den.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© vladimir oravsky

Skriven 2019-09-22