JODDLA MED SIV, KB, Malmö den 20 september 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Säga vad man vill, men någonstans måste även den mest surmagade kunna erkänna att Joddla med Siv är ett fenomen. Ett skånskt sådant och ett exempel på band som tramsar till det ganska ordentligt. Men likväl ett fenomen.

Utsålt månader i förväg

På Malmöfestivalens stora scen för ett antal år sedan var det kanske inte lika trångt som när den där glorifierade plattvändaren orsakade publikrekord på samma ställe förra året, men trångt var det onekligen. Likaså hade denna konsert varit utsåld månader i förväg, och tillika då bara på futtiga fyra dagar. Inte illa pinkat av ett fritidsorkester som bara släppt fyra album – på tjugonio år varav den senaste såg dagens ljus 2004.

Trallas och lallas mycket

Med allt detta i åtanke behöver det väl inte ens nämnas att det låg förväntningar i luften denna kväll. Stora förväntningar av det slag som antyder partaj, hinkande av öl i mängder, skrålande sång och en hel del lallande. För det ska ni icke oinvigda veta. Det trallas och lallas mycket i Joddla med Sivs alster. Helt ogenerat utan minsta ursäktande. För det är ju kul och lätt att lägga in om man vill få med folk på noterna. Men oavsett vilket; ingen kan ta ifrån sextetten att de har mängder av catchy låtar med hookar som fastnar i sin repertoar.

Aldrig grova och explicita, däremot barnsliga

Eller att de varierar fånigheterna i lyriken, och inte alls bara fokuserar på sådant av sexuell natur. Långt därifrån. Likaså blir Hässleholmarna till skillnad mot Eddie Meduza eller en tidig Björn Rosenström aldrig grova eller explicita. Barnsliga? Kanske det, men det är de mycket väl medvetna om. Tyckte jag hörde att sångaren Lukky Martin alias Martin Jemse sade något om medelålders tonåringar som inte växer upp där uppe på scen igår.

Något fansen bara älskar. När det välbekanta introt till ett av de mest självklara paradnumren Kaj ä gaj inledningsvis ljöd ut över den knökfulla salongen nådde tillställningen omgående klimax. Ett av många, bör tilläggas. För den mycket välvilliga publiken åt i stort sett ur respektive hand från alla i bandet där på scen från början till slut.

Konsekvensen av en oskyddad kärleksstund publikfavorit

Sedan är det givet att vissa nummer trots allt stod ut i detta avseende. Det närmast öronbedövande oooo-andet i refrängen i tunggungiga bromancedängan Tjuge pågar i bastun, det skrålande upprepandet av titeln i Uma-Ness från Senegal och allsången till det mesta i speedade folkpopiga Knudor på min snålle, om konsekvensen av en oskyddad kärleksstund, hörde lika uppenbart som tveklöst till de mesta publikfavoriterna.

Janne från Jakan, Surakål och Knark i Kongo

Vilket är lätt att förstå av initialt nämnda skäl här ovan. Men det fanns förstås mer av samma vara att hämta denna afton. Som Janne från Jakan, om en osympatisk sexköpare i Thailand, lalligt skadoftande tafsarberättelsen om en morsgris, Tony tuggar tuggummi och reggaeduon Surakål, en pungspark mot alla negodiler och Knark I Kongo, om fattiga lantbrukare som pressas att odla knark åt drogbaroner.

Lustigheter i första hand, men väsentligheter vävs in

Vi talar budskap och tydlig ställning för de svaga med humorn som vapen, således. Så kom inte och säg att Joddla med Siv bara är trams och flams. För så är det inte. Visst, de inte särskilt subtila lustigheterna kommer alltid i första hand, men gitarristen och låtskrivaren Steven Ragebla alias Stefan Blad väver in sina väsentligheter på ett opretentiöst, men ändå tydligt sätt som framförallt förlöjligar de elaka och onda. Allt för att skratten inte ska fastna i halsen. Då hade det liksom inte varit roligt längre.

Detta i kombination med de nästan utan undantag trallvänliga melodierna är hemligheten bakom Joddla med Sivs framgångar Skånskan då? Visst, den ger en provinsiell prägel, men den har lustigt nog visat sig ge framgång även i resten av landet.

Gör sin grej övertygande

Sedan vet alla inblandade garanterat att man som Martin Jemse själv uttryckte det vid något tillfälle “inte tillhör kultureliten”. Men säga vad man vill; de gör sin grej övertygande, och är – skulle jag våga påstå – bättre musiker än vad mången ängsligt von oben-seende kollega skulle våga ge uttryck för.

Skriven 2019-09-21