Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Adrian Grunberg
I rollerna: Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta, Adriana Barraza Yvette Monreal
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-09-20
Gamla actionhjältar dör aldrig, de bara tynar bort. Nej, det stämmer förstås inte. I alla fall inte när det gäller Sylvester Stallone. Han kör sin tystlåtne machoman in i kaklet. Därför är det bara logiskt att mannen nu vid sjuttiotre års ålder ger John Rambo en chans att ta farväl för all evighet. För den här gången är det på riktigt. Det här är verkligen slutet. Därefter får vi alla tänka oss att han funnit frid och lugn. Även om nu gungstolen han sitter i innan slutsignalen väl aldrig kommer att begagnas särskilt flitigt i hans fall.
Fast den stora frågan inför detta femte kapitel måste väl för många ändå vara vem som är föremål för supersoldatens dödliga förmågor den här gången, och vad kan väl då lämpligare än mexikanska sexslavsmånglare. I en alltmer polariserad värld kan väl trots allt alla vara överens om att dessa ”low-lives” tillhör jordens avskum.
Med detta sagt ska dock sägas att det finns ett personligt motiv hos Rambo den här gången. Det är nämligen hans kidnappade niece som får honom att lämna sin hästranch i Arizona, korsa gränsen mot Mexiko och visa musklerna. Den unga välartade släktingen blev lämnad av sin far en gång i tiden av genomegoistiska skäl, men nu vill hon ha en vettig förklaring till varför för att kunna gå vidare i livet. Så blir det förstås inte. istället hamnar flickan i ovannämnda dräggs våld.
Därmed har det blivit dags för Rambo att vässa knivarna. Bokstavligt talat. Givetvis får han tidigt omänskligt mycket stryk, men han ger igen med ränta när handlingen tar en slutgiltigt tragisk vändning. Den avslutande uppgörelsen på den egna amerikanska hemmaplanen är på sitt sätt lika magnifikt övervåldsam som innovativ vad gäller sättet titelfiguren avlivar ett mindre kompani ”bad guys”.
I början av filmen framhävs Rambos posttraumatiska stressyndrom och resultatet av krigets upplevda fasor på ett smått träigt, men ändå hyfsat trovärdigt sätt, men ju mer vi närmar oss klimax desto tydligare blir hämndmotivet. Då försvinner all realism ut genom fönstret. Något jag är helt övertygad om att Stallone själv är medveten om. För i slutänden är Rambo: Last Blood förstås i första hand hårdför barnförbjuden serietidningsaction, och inget annat.
Sedan kan det hela också fungera som god blodbesudlad nostalgi för män från 45 och uppåt som likt undertecknad var med då det begav sig på åttiotalet då Stallone tillsammans med Arnold Schwarzenegger, Chuck Norris, Mel Gibson och några till regerade den filmiska actionsfären utan pardon.
Vissa kollegor i USA har redan gjort seriöst politiska tolkningar av Rambo: Last Blood som går ut på att handlingen avspeglar Trumperans vulgärdebatt om Mexiko och den där löjliga muren som väl aldrig lär byggas, men det är verkligen att ta denna skapelse på för stort allvar. För subtilitet är verkligen inte en hederssak här, och det är något som behövts om tankarna skulle vandra åt ett mer seriöst håll så är det väl just detta.
Skriven 2019-09-19
