Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Mikael Håfström
I rollerna: Jonas Karlsson, David Dencik, Alba August, Linda Ulvaeus, Björn Bengtsson
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-09-20
Vi har alla sett mer eller mindre av dem. Stillbilderna eller klippen med Thomas Quick i tidningar och på nyheterna. Det här skulle alltså vara Sveriges värsta massmördare någonsin, tänkte man sådär lite förstrött då det begav sig. Men ändå, varför inte? Visserligen såg han mannen i fokus både lite spröd och förvirrad ut, men skenet bedrar inte sällan även när det gäller den här typen av bestialiska brott. Således tog man det för givet att han var skyldig till de åtta mord han dömdes för samt alla de där andra tjugotvå som bara erkändes.
Fast så var alltså inte fallet. Istället avtäcktes så småningom en av landets största rättsskandaler någonsin, och det här är filmen som berättar om hur det gick till. Så gott det går i alla fall. För det är uppenbart för alla som ser den här filmen att det fanns ett ljumt intresse hon många inblandade parter när det gällde att få rätsida på den fakta som dömde Quick för de här vedervärdiga brotten.
Filmen är baserad på journalisten Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Därmed är det också hans historia man får sig till livs. Det är hans väg från misstanke om oegentligheter till frikännande man får följa. Föga förvånande trodde ingen på Råstams misstanker från början. Bara hans nyanställda researcher Jenny Küttim hängde på tåget. Det blev att arbete i motvind. Inte minst för att Thomas Quick själv var notoriskt känd för att inte vilja prata med några journalister.
Med andra ord är Quick både en typisk murvelhistoria och en berättelse med underdogperspektiv. Jag kom inte alldeles osökt att tänka på Call Girl, rullen om sjuttiotalets prostitutionshärva med politiska kopplingar på hög nivå. För likheterna finns där onekligen, men Råstam fick förstås till skillnad mot protagonisten där aldrig dödshot. Istället fick han sin dom av en vanlig eländig cancersjukdom.
Detta faktum ger förstås Quick ytterligare en tragisk dimension, men annars är det här kanske i första hand en film om en sorglig figur som inte vet varför han erkände mord andra – än till våra dagar okända gärningsmän – begått. I filmen säger Quick sent omsider till en frustrerad Råstam att ju mer han fabulerade desto mer uppmärksamhet och mediciner serverades av den rättspsykiatriska vården.
Mannen var således en mytoman som dessutom gjorde mer eller mindre noggrann research inför nästa lögn, och alla inklusive terapeuter, psykologer, polis och åklagare köpte detta. Eller rättare sagt; de ville tro alternativt försökte undanhålla sanningen. I detta faktum ligger också för övrigt skandalen. Det finns en närmast tragikomisk sekvens i filmen där Quick vallas runt på en mordplats i skogen utan att kunna visa och berätta tillfredsställande om hur gärningen ska ha gått till, och då om inte förr kan man tycka att varningsklockorna borde börjat ringa hos de ansvariga för både Quick och fallet som sådant.
Det behöver väl knappast påpekas att Quick i mångt och mycket är en spänningshistoria av Hollywoodkaliber. Det är ju trots allt Mikael Håfström vi talar om. En gång i tiden blev filmatiseringen av Ondskan och den snyggt slickade, men inte särskilt märkvärdiga skräckisen Strandvaskaren regissörens biljett till USA, och det märks i denna första svenska film på femton år att han förfinat sitt värv. Det hela ter sig överlag flyhänt, utan döda punkter och inte sällan nervigt genomfört. Samt överlag välspelat. För det går knappast att komma ifrån att det är trion Alba August, Jonas Karlsson och David Dencik i titelrollen som lyfter helheten. Särskilt den sistnämnde briljerar på alla sätt. Guldbagge nästa, förhoppningsvis.
Skriven 2019-09-13
