Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: James Gray
I rollerna : Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga, Donald Southerland, Kimberly Elise
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-09-20
Det kan verka som en händelse som ser ut som en tanke att två science fiction-filmer rosar repertoaren samtidigt. Jag talar alltså om High Life och här aktuella Ad Astra. Bägge fördjupar sig i existentiella frågor om livets mål och mening och andra djupsinnigheter. Vilket kan behövas i ett helt universum när man ska försöka hitta ut och in i det stora okändas labyrint.
Skillnaden är väl främst att Claire Denis har inga ambitioner att lätta på den specifika tyngden i sin film med någon humor eller action medan James Gray inte vill eller vågar leverera utan kompromisser. Här sprängs in lite av den action som förväntas i en sci-fi rulle som naturligtvis genrens finsmakare menar är ett måste till för att leva upp till den ribba Star Wars och Star Trek en gång lagt.
Brad Pitt lyfter för varje ny film man ser honom i. Också här som astronauten Roy McBride som kämpar med sin ångest efter det att hustrun (Liv Tyler) lämnat honom och fadern (Tommy Lee Jones), också han astronaut försvunnit i rymden för femton år sedan. Fadern var involverad i ett hemligt projekt Lima, vars syfte var att bevisa mänskligt liv i universum.
När det framkommer uppgifter om att fadern fortfarande lever där ute blir det McBride som skickas ut för att hämta hem honom. Relationen mellan sonen och fadern blir liksom kittet som håller ihop storyn, och som ibland kan kännas lite filosofiskt högtravande i överkant.
Den verbala uppgörelsen med fadern och med de mörka demoner som invaderat sonens inre skrymslen under alla år balanserar svindlande nära det melodramatiska.
Fotot är av högsta klass och man är inte så lite stolt över blågule Hoyte Van Hoytema, som ger åskådaren en svindlande känsla av närvaro. Pitt och Jones är som sagt en tillgång i huvudrollerna, och i kombination med den visuella ögonfägnaden räcker det lång väg. Men som sagt finns det luckor i själva storyn som ibland slår knut på sig själv.
Hur som helst en sevärd sci-fi, och man får se mellan fingrarna på att också solen har sina fläckar för att nu tala ett språk som filmen förstår.
Skriven 2019-09-19
