Klicka på bilden, för att se hela bilden
Från betfältet till Beethoven. Så summerade Birgit Nilsson själv sitt liv.
Birgit Nilsson ville något mer med sitt liv än att gallra betor och att ha ett slitsamt liv hemma på gården på Bjärehalvön i Skåne. Hon vågade pröva sina vingar, hon kom in som etta på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och hon blev sedermera en av de största operastjärnor som världen någonsin skådat.
Birgit Nilsson gjorde alla de stora rollerna, från Lady Macbeth och Isolde till Turandot och Tosca. Birgit Nilsson var också världens ledande Wagner sopran – men hon gjorde lika stor succé som Leonore, Aida, Elektra och Salome.
Konsten att kläckas ur ett guldägg
Birgit Nilssons egen historia är också som en roll i ett skådespel, en modern Askungesaga, eller en ankungen-visar-sig-vara-en-svan-saga. För Birgit Nilsson kom från ett musikaliskt guldägg, hennes röst var hennes biljett till rikedomar och berömmelse, till framgångar och ett spännande liv.
Ändå blev hon aldrig högfärdig, ändå förblev hon alltid bondflickan som en gång krupit rad upp och rad ner och gallrat betor, hon som stod stadigt med bägge fötterna på jorden, med rötterna i den skånska myllan.
Värp först och kackla sedan! är ett av Birgit Nilssons egna slagfärdiga sägessätt. Det vill säga: leverera först och fira sedan!
Värp först och kackla sedan! är också titeln på en slagfärdig och spännande biografi som kom ut lagom till hundraårsjubileet, och tillika namnet på en show som Mattias Enn skapat för att fira Birgit Nilsson.
En tidsresa med musik, minnen och anekdoter
Mattias Enn har skapat en tidsresa präglad av musik, minnen och roliga anekdoter som fångar essensen av en av världens främsta artister.
Man skulle kunna tro att Birgit Nilssons hundraårsjubileum skulle föra med sig en flod av nya böcker – men det finns faktiskt bara en ny biografi som är skriven på svenska, Mattias Enns biografi
Birgit Nilsson i ord och bild – Värp först och kackla sedan! med förord av Lars Roos och illustrationer av Anders Svernsjö. Sedan kom en biografi ut på svenska som är översatt från danskan, skriven av en dansk operasångerska, och en tredje biografi, en lyxig bildbiografi i tusenkronorsklassen, kom ut på tyska i Wien.
Birgit Nilsson själv skrev två memoarböcker – den mest kända av dem med titeln La Nilsson.
20 års vänskap och en flitig brevväxling
Mattias Enn har bland annat gått igenom alla Birgit Nilssons brev på Kungliga Biblioteket inför arbetet med boken Värp först och kackla sedan.
Där fanns bland andra hans egna brev till Birgit Nilsson – en korrespondens som sträcker sig över 20 år.
– Hur träffades du och Birgit Nilsson för första gången?
– SVT hade ett program som svarade på barns frågor och där man även kunde önska sig något, så barn skrev in och frågade hur en vulkan fungerade eller hur det blev jordbävningar, och önskade sig att åka luftballong eller att simma med delfiner – jag skrev in till programmet och önskade mig en sånglektion av Birgit Nilsson! Året var 1987 och jag var 13 år, och ville att världens främsta operasångerska skulle lära mig hur man bäst tar sig igenom arian Nattens drottning! Och det resulterade i att vi sedan brevväxlade med varandra i 20 år!
– Vad handlade brevväxlingen om?
– Jag bad henne om en hel del råd när det gäller livet och sången – efter ett tag märkte hon att jag inte var så intresserad av opera … jag var mer intresserad av Karl Gerhard och Zarah Leander och den typen av musik, men hon hade råd att komma med i alla fall.
– De var väl också hennes ungdomstids stora idoler?
– Visst var de det, Zarah Leander var Birgit Nilssons personliga favorit, och när hon var ung försökte hon efterlikna den mörka röstklangen som var så typisk för Zarah Leander. Men jag önskar att jag hade intresserat mig lite mer för opera och att jag hade ställt lite andra frågor i breven …
– Vad hade du frågat idag?
– Jag hade frågat hur det kändes att stå där på Metropolitan i New York och mottaga publikens hyllningar … och jag hade frågat en massa andra saker om hennes karriär och de uppsättningar som hon var med i.
– Det är helt fantastiskt att ni båda två höll igång korrespondensen så flitigt under alla år … det mesta brukar rinna ut i sanden. Idag är det inte så vanligt med brevväxling över huvud taget.
– Det finns inte mycket kvar från år tid när man ska forska, vi gör allt via mail och SMS, det kommer inte att finnas något kvar från vår tid om hur vi blev ihop och gjorde slut och var otrogna …
– Det kanske är lika bra det, folk vill ha sina hemligheter … Fick du se ALLA Birgit Nilssons brev och anteckningar?
– Nej, allt var inte släppt för offentligheten än, släktingar vill väl fortfarande hålla en del hemligt. Men jag har gått igenom allt man får titta på, och på somrarna jobbar jag som guide på Birgit Nilsson museum.
– Omvänder ni många till att bli stora Birgit Nilsson fans?
– Det kommer många busslaster till museet, men ibland märker man att alla är inte så intresserade , det kanske är dagens andra utflyktsmål som lockar mer … eller lunchen. Fast när de är inne på museet så BLIR de intresserade! Det är lika roligt att se, varje gång! Det allra roligaste är att kommunen i Båstad satsar på att alla femteklassare ska besöka museet – och de är verkligen entusiastiska och intresserade! Många kommer sedan tillbaka med sina föräldrar eller andra släktingar och vill visa upp museet, för de tycker att det är så bra och intressant. Sedan är det också roligt att många äldre som kommer in och hälsar på vill berätta om sina egna minnen av Birgit Nilsson. Och det är ju viktigt, för snart är de minnena också borta. Många skriver personliga historier och minnen i gästboken.
– När du jobbade med boken, var det något speciellt du lärde dig om Birgit Nilsson som du inte visste innan? Något speciellt intressant ?
– Jag visste faktiskt inte hur ekonomiskt lagd hon var och hur bra hon var på affärer … jag hade tänkt mig att hon var en sådan där bohemisk konstnärlig själ som inte hade koll på pengar alls, men hon visste mycket väl om börsen gick upp eller ner, det var inte bara hennes man som hade affärssinne av de två.
– Jag såg ett klipp från en gammal svartvit intervju på SVT där intervjuaren frågar Birgit Nilsson om hon har någon maskot med sig när hon reser , typ “en liten elefant”, och på det svarar hon med glimten i ögat “en liten elefant? – jag har ju min man!”. Hon verkar så jordnära och så icke-vidskeplig …
– Det är sant att hennes man reste med henne när han kunde, han brukade kallas Herr Nilsson! För folk trodde att Nilsson också var hans efternamn! Men han protesterade inte. Men Birgit var nog inte helt utan den vidskepelse som är vanlig bland artister, och som även är vanlig bland oss alla. Hon ville inte resa utan sin speciella sminkväska med klistermärken från överallt hon var i världen. Dessutom hade hon faktiskt en maskot, en liten oxe i tyg som hade svart krulligt hår, precis som hon själv, och som hon kallade krulltott. Den följde med henne överallt. Hon var född i oxens tecken och oxar är jordnära och stabila av sig. Och när hon sjöng i Wien hade hon så klart på sig den dyrbara specialdesignade guldring med Isoldes bild på, som den fattigaste publiken i de billigaste platserna hade skramlat ihop till för att hon skulle “förlova sig” med Wienerpubliken.
– Det är rätt fantastisk att hon förblev så vanlig och så skånsk och alltid kom “hem” när hon var i Sverige.
– Ja, hon valde att leva i Skåne, hon och hennes man hade en lägenhet i Kristianstad, och inte i Stockholm.
– Fast hon jobbade på operan i Stockholm …
– Då bodde hon på Grand Hotell, det var väl nära och bra, och om hon sjöng fem kvällar i Stockholm och sedan skulle någon annanstans i världen … Hon tyckte väl inte att det var värt det att ha en lägenhet i Stockholm bara för det.
– Hon verkar vara väldigt “down to earth” när hon pratar i olika intervjuer.
– Det var hennes image i Sverige. Hon märkte vad som gick hem. Hon visste att Lasse Holmqvist ville att hon skulle dra en fräckis och göra köttbullar i TV – och då gjorde hon det. Om man läser de intervjuer hon gör utomlands, så är de mycket mer analyserande och handlar om olika operastycken och deras betydelser och om hur hon arbetar och om hur hon tar sig an olika verk. Men i Sverige går inte sådant hem, där ska det vara folkligt och fräckt och sill och köttbullar …
– Det finns ju många recept med i boken.
– Birgit var väldigt bra på att laga mat och jag ville ha med recept också. Så här finns hennes specialrecept på köttbullar, äkta skånsk äggakaka, så klart, och flera recept på sill, den berömda bjäresillen, och dessutom hennes favorittårtor, som är jättegoda.
– Illustrationerna i boken är väldigt bra och humoristiska och personliga – hur hittade du illustratören?
– Jag ville ha någon som ritade i stil med EWK och Rit-Ola, och unika bilder, inte bara samma foton från bildbyråer som alla har nu för tiden, och så hittade jag Anders Svernsjö och förklarade vad jag ville ha. Inte nog med att alla använder samma foton från samma bildbyråer, ofta finns inte heller foton på det som man verkligen vill ha bild på!
– Som när Birgit Nilsson tappar pärlorna, och hon sätter den snobbige dirigenten på plats och säger att det minsann bara är plastpärlor! Det är den roligaste bilden i hela boken! Eller den när Birgit är sex år gammal och klämmer i med den skandalösa slagdängan Nikolina, som drängen lärt henne, inför en hel församling av kyrktanter som väntar sig gulliga barnpsalmer!
– Exakt! Det är sådant som det inte finns bild på! Men nu kunde jag få vilka bilder jag ville!
– Jag gillar katterna också, det finns till och med en katt som sjunger Wagner i boken!
– Katter var Birgit Nilssons favoritdjur, hon brukade till och med rita av dem i sina brev till mig och skriva hälsningar från dem … Hon hade flera stycken. Jag minns särskilt Jenny, som var döpt efter den svenska operasångerskan, näktergalen Jenny Lind, som hon var förtjust i, och Peggy som var döpt efter en sekreterare på Metropolitan i New York.
– Vilken är din egen favoritanekdot när det gäller Birgit Nilsson?
– Det är den där hon tar två taxibilar från Metropolitan, för alla blommor får inte plats i en taxi … och så frågar taxichauffören om hon är den där svenskan som gjort succé på Metropolitan, hon som mjölkade tio kor innan hon åkte till huvudstaden och provade in på Kungliga Musikhögskolan och blev operasångerska. Birgit svarade “ja, jag är hon” och så säger taxichauffören att “då är ni minsann värd varenda blomma!” Det är en så fin historia. Den säger så mycket, dels om Birgit Nilsson själv, dels om inställningarna till framgång i USA. Det är så typiskt USA – bra gjort du har jobbat dig upp och gjort en klassresa”! – och det är en markant skillnad mot den snobbige sångläraren på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, som när han fick reda på Birgits enkla skånska bakgrund bara gjorde narr av bönder, kallade dem korkade och sa att “Bönder kan inte bli sångare”. I Sverige ska var sak (och var människa) vara på sin plats!
Skriven 2019-09-15
Boken Birgit Nilsson i ord och bild – Värp först och kackla sedan! är utgiven på Ekerlid förlag, Stockholm (2018). Finns bland annat på Bokus och på Birgit Nilssons museum och på www.mattiasenn.se – där finns också turnéplan med kommande föreställningar.
